När lättar det?

Nu tog ju Iholla redan slut, men vill ännu hänvisa till en grej: Vid ett par tillfällen var Tuuli (Patricks sambo) på väg typ på jobb och sa ”heippa” åt dottern Uma*, som lugnt satt vid matbordet och sa typ heippa tillbaka. Och jag bara tänkte: När blir det sådär hos oss också?

Nu har Isla gått i dagis sedan augusti och ganska ofta kan jag lämna henne där utan att hon börjar gråta (med undantag för idag). Men aldrig att jag skulle kunna lämna hemmet utan ackompanjemanget av skrik & gråt. Redan om jag går på toa är det panik. Och detta har nu pågått sedan typ våren, ska det faktiskt inte lätta snart? Hemma är det oftast bara jag som får göra det ena och det andra och hon riktigt skuffar bort Joonas. Och fast han påstår att han inte maindar, så ser jag ju att han blir sårad – vem sku int bli det? Allt går ju hur fint som helst om de är på tumis, men direkt om jag finns där ändrar det.

Ibland tar jag lätta vägen ut – vilket jag vet att man inte borde få – och sneakar ut utan att hon märker, det är skönast för alla. Men kanske inte så ok från barnuppfostringssynvinkeln.

Upplever någon annan liknande grejer just nu?

* som för övrigt var min favorit”karaktär” i Iholla! Helt underbar typ och liknar faktiskt i ganska många grejer Isla… Bl.a. råkar de ha ganska många samma klädesplagg, lustigt.

IMG_2488.JPG

Annonser

5 reaktioner på ”När lättar det?

  1. För oss vände det när Leo lärde sig ordet o konceptet ”kommer tillbaka”. När jag säger hejdå eller säger att jag går på toan så frågar han ”mamma ‘baka’?” eller så påstår han ”mamma ‘baka'” med ett nickande. Kämpa på bara! De går väl i vågor o kan hända att Leo har fullständig panik över allt när babyn kommer. 😛

    Gilla

  2. Jag tror barn är olika. Du får nog gå på toa i fred snart, men det finns såna som försäkrar sig väldigt länge. ”När kommer du?” ”DU kommer väl?” ”Hur länge är du borta?” ”Kommer du före eller efter kvällsmaten?” ”Är du här när jag lägger mig?”
    Det blir nog lättare när hon blir större, när du kan förklara o hon kan förstå.
    Jag har intalat mig att eftersom mina barn ALLTID sörjer om jag inte e hemma på morgonen när de vaknar, eller hemma när de går o lägger sig att VILKEN FANTASISK PERSON jag måste vara när de VILL ha mig :). En klen tröst när man vill gå i fred på toan utan gråt…
    O så vet jag nu inte hur farligt det är att slinka ut o slippa skriket…om vi ska va riktigt ärliga. Jag sysslade med det i nåt skede, försvann när barnen inte såg. Det var egoistiskt men jag tror man kan göra värre saker mot sitt barn. Ibland måste man också få tänka på sig själv. Jag tror inte hon blir traumatiserad av det. Så det så.

    Gilla

    • Tack föe långt svar igen. Det tröstar nog alltid lite att höra att nån annan sneakat ut o barnen blivit så bra exemplar som dina. Man tänker ju själv att förvärrar man bara situationen då, när hon märker att hon inte kan lita på att mamma finns där alltid. Och jep, försöker trösta mig med att det är ju härligt att en liten underbar typ hela tiden vill ha mitt fantastiska sällskap men nä, det blir bara dålig fiilis, för alla. Senast för en halv timme for hon skrikande på farsdagskaffe i sin fars kärleksfulla famn, hohoh…

      Gilla

  3. Ping: The tables have turned | Catten

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s