UMK & PKN

Har velat skriva om UMK redan i ett par dagar, men är så matt av all diskussion som Pertti Kurikan Nimipäivät åstadkommit. Försöker göra mitt bästa för att hålla mig borta från debatterna, men det är en viss utmaning för en ESC-entusiast att inte försöka försvara sin ståndpunkt.

Samtidigt är jag nöjd över diskussionen som föds och uppmärksamheten internationellt (som dock varit främst positiv, har iaf inte hittills stött på en enda negativ kommentar i internationell media, annat är det i Finland…). I ett sammanhang som ESC är diskussion alltid bra. Både positiv som negativ. För då får vi uppmärksamhet och DET är bra i ett enormt evenemang där det är lätt att försvinna i mängden. Som jämförelse kan vi minnas de heta debatterna om hur hemskt det är att vi skickar ett SATANISTband som Lordi för att representera Finland…

Jag erkänner att jag i tiderna inte var nöjd över att Lordi vann, tyckte precis som många andra att vi får skämmas. Men det var främst för att jag tyckte det var ett pinsamt bänd och jag avskydde Would You Love A Monster Man, som var deras hit från tidigare. Och om jag förstod rätt var de nog inte så uppskattade i musikerkretsar heller. Så ja, jag hörde till kappvändarna då. Till saken hör också att jag inte den tiden klarade av att se på finska uttagningen, eftersom produktionen var så usel, programledarna pinsamma och låtarna av usel kvalitet. Det året hade jag och min vän Micko möjlighet att vara med i Finlands backupjury och jag minns hur jag under Lordis framträdande plötsligt fick gåshud, vände mig om till Micko och konstaterade: ”Herregud, den här kan ju klara sig bra!”.

Denna gång satt både Joonas (som skulle stiga upp 04:30) och jag fastklistrade framför tv:n och hejade på Pertti Kurikan Nimipäivät. Tappade nästan hoppet efter jurygruppernas röster (tänk att JAG kunde vara tacksam över att juryns röster inte spelade så stor roll!) och höll på att få hjärtslag när det till slut stod mellan Satin Circus och PKN (som jag ju förutspådde!). Lättnaden var så stor att jag nästan grät och såg nog att även Joonas var ganska rörd. Såpass mycket levde vi in oss i händelsen. Hade inte dött om Satin Circus representerat Finland, men tyvärr var deras framträdande lite hackigt och hade nog blivit uppätna i stora finalen.

Många invänder att Aina mun pitää inte är en bra låt. Och jag förstår att den inte faller alla i smaken. Men så bör vi minnas att det är en punklåt och lite andra regler gäller inte i den genren. Det är inte en favoritmusikstil för mig, men en genre jag uppskattar och främst uppskattas PKN stort inom punkscenen. Jag erkänner att det nog varit helt samma för mig vilken låt PKN  än framfört och jag hade ändå hejat på dem. Detta är helt enkelt en för stor chans för Finland att missa.

Otur för SC att tävla just samma år som PKN, men ni får nog er chans ännu! Visst hade det harmat om t.ex. Softengine förra året förlorat mot PKN, men nu fanns det ingen i startfältet som var tillräckligt stark. I ett evenemang där det är svårt att hitta på något nytt är vi nu första i många delar: Första riktiga punklåten, kortaste låten i ESC:s historia och självklart första bändet där medlemmarna har funktionshinder. Och jag tycker att det är så härligt i dessa dagar att just DE får representera ett helt land i ett internationellt evenemang.

Jösses, jag skulle ju bara skriva kort… Avslutar med att länka till Nicke Aldén och Jari Tervo, som tänker ganska lika som jag OCH en fantastisk engelsk översättning av låten som Kari Aalto själv gjort:

Maria Veitola läste nyss upp texten på Radio Helsinki och därefter spelade de Hurriganes’ Red River Rock. Perfekt.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s