Why so angry?

Detta inlägg handlar inte om Angry Birds, utan vår dotter.

Tidigare i veckan var det vårfest på dagis. Och det var lika från reven som alla andra fester som ordnats på dagiset. Inte alltså vad gäller programmet (fast vår 3-åring fick nu kanske inget ut av nån frågesport om hur många dagar det finns i en vecka… typ), utan pga Islas usla humör. 

Jag vet inte vad det är som triggar det, är det nån press eller dylikt? Fast denna gång var det inte ens någo uppträdanden, vi hängde hela tiden tillsammans, istället för att försöka få barnet att stå framme med de andra barnen och till slut ge upp och själv gå fram med dagisbarnen.

När jag samma morgon frågade Isla om de ska sjunga nåt blev hon upprörd och skrek ”Inte sjunga, inte sjunga! Isla KAN inte sjunga!”. Under festen var hon bara sur och otrevlig, hade inget tålamod att stå i kö, vägrade ge gåvorna åt personalen och min favorit: När alla skulle sjunga som allsång Den blomstertid nu kommer skrek mitt barn högt ”TYST! Sluta sjunga!”.

Och ni ska vi minnas att detta är ett barn som ääälskar att sjunga och sjunger typ konstant. 

Vad beror det på? Kan man göra något åt saken? Och när lättar det? Jäkligt ansträngande är det hur som helst och man märker att man skäms för sitt barns beteende…

Den enda gången hon var glad var när hon lekte och fjantade med sin ”pojkvän”.

Annonser

4 reaktioner på ”Why so angry?

  1. Jag kommer ihåg när jag som 5-åring fick en total meltdown närvi förberedde lekskolans vårfest. Vi skulle pyssla kronor med blommor i silkespapper och jag fick ett raseriutbrott och allt var förstört för eeeevigt. Mycket dramatiskt. Sen for vi på vårfesten och min halvfärdiga blomkrona var placerad på min stol precis som alla andras och ingen sa nånting. Och det var så skönt att alla vuxna bara lät det gå om och jag fick en känsla att aha livet går vidare fast man inte gjort sin blomkrona. Så kanske vänta och se om det går om??? Inte göra så stor juttu av det? Vad vet jag.

    Gilla

  2. Min kommentar är kanske inte till någon hjälp,men vår 3-åring ”flippar” i situationer då han inte vet exakt vad som kommer att hända.Det blir liksom för mycket att hantera….Då man några dagar före börjar prata om vad som ska hända och vad det innebär klarar han situationen mycket bättre…vet nu sen vad det beror på!?!?

    Gilla

    • Jag har ofta tänkt att Isla kanske är likadan och har därför försökt tala om olika händelser i förväg utan att göra nån stor juttu av det. Det hjälper ju inte när man ser sig omkring och bara ser glatt skuttande, ivriga barn som beter sig väl när ens eget bara är ett enda åskmoln…

      Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s