Om kroppsbild och självkänsla

Jag har skrivit om detta förr (hittar inte just nu inlägget i Ratata-bloggen), men inser att jag behöver skriva om det igen: nämligen vuxnas ansvar när det gäller barns självkänsla och hur det ibland kunde vara bättre att knipa käft.

Det som triggade mig igen var när jag såg dokumentären om X3M Communityn och Sandra var härligt ärlig och öppnade sitt hjärta om hur hon känt sig ful och mått dåligt i ungdomen och vad som satt igång detta: en klumpig kommentar av hälsosystern. Kände ett sting i hjärtat, eftersom det även i mitt fall varit orsaken till dålig självkänsla vad kommer till kropp och utseende.


Fjärde klass

Som barn var jag lång; nästan hela lågstadiet var jag ett par huvuden längre än mina klasskompisar. Saken blev inte bättre av att jag under skolfotograferingen alltid placerades på översta raden i mitten för att riktigt framhäva min längd. Jag var ingalunda fet, men var inte spinkig heller. Dessutom utvecklades jag tidigare än flickorna på min klass och på 80-talet var det inte en ok grej. Kunde få undrande kommentarer i omklädningsrummet om mina bröst och jag kände stor skam. Efter ett sommarlov kom jag till skolan med stor iver och någon i flickgänget som regerade i klassen skrek över skolgården något i stil med att de får skämmas för mig för att jag är så lång. Jag såg med avund på klassen ovanför oss, som råkade ha flera långa tjejer, som bar sin längd med stolthet. Men på min klass var det inte ok att vara lång eller tidigt utvecklad, det gjorde många klart för mig.

Jag var ändå aldrig direkt mobbad – förutom dumma kommentarer då och då – och jag hade alltid goda vänner (thank god för dem!). Var periodvis t.o.m. god kompis med några från det tidigare nämnda flickgänget. En mystisk fas finns dock från tredje klassen, då min mage började reagera och mina vitsord sjönk rejält. Var på undersökningar pga min mage men kan inte minnas vad som orsakat det men helt klart är att det var något psykiskt.

Men det värsta var nog hälsoundersökning i fjärde eller femte klass, då skolläkaren ansåg det vara ok att påpeka för mig att min vikt inte riktigt följer med KURVAN och därför borde lite tänka på vad jag äter och att jag kanske inte behöver äta chips varje veckoslut. Jag fattade ingenting, men tänkte att om en läkare säger så här så är det säkert sant. Flickorna på klassen var nyfikna på min vikt och jag vägrade avslöja det. För att krona det hela fick jag mens som 10-åring, först av alla i klassen (mitt under en simtävling dessutom!), vilket var ännu en grej som det skrattades åt och därför blev något jag höll tyst om.

Gymnastikläraren slängde ur sig kommentarer som ”du springer som en elefant!” och lägg därtill några kommentarer av klasskompisarna och dåligt självförtroende var ett faktum. I högstadiet delades vi i mindre klasser och jag kände att jag så småningom kunde anförtro mig åt mina klasskompisar, vilket kändes skönt. Vi hade bra klassanda, som tur. Även pojkarna började så småningom växa förbi mig i längden, men först i nian. I gymnasiet fick jag helt nya klasskompisar pga skolbyte och var plötsligt omringad av flickor som var LÄNGRE ÄN JAG! Kände mig så lättad!

Men vikthetsen fanns fortfarande med mig och eftersom jag inte hörde till de populärare tjejerna, kände jag ju fortfarande att det var något fel med mig. Varför ville ingen t.ex. sällskapa med mig?

Tror att det, att jag flyttade utomlands efter gymnasiet och fick där en slags ny uppmärksamhet (nu menar jag inte några sliskiga komplimanger utan mera att man märktes och noterades för den man var) där räddade mig från att falla i ätstörningsträsket – tänker ofta att det är ett rent under att jag inte drabbades allvarligare.


Min 20-års dag i Saalbach, Österrike

Men helt sund är ju inte ens tankegång ännu heller, trots att jag ganska långt accepterat mig själv och tycker jag är rätt okej faktiskt. Har ju hela tiden någon ”period” på gång: just nu socker- och glutenfri, främst för huden, men visst finns hoppet om att det kanske skulle påverka vikten också…. 

Förra veckan deltog jag i en arbetsresa till Tammerfors, som avslutades med en galamiddag. Vi fick frisyr och makeup fixade av proffs och jag råkade få en så bisarr frisyr som jag inte tyckte passade mig överhuvudtaget. Märkte på folks blickar att även de var av samma åsikt och vissa sade det också rakt ut. Noterade att mitt självförtroende störtade i botten och kände mig så FUL och FET. Bara pga en jäkla frisyr. Trots en kul kväll pga härliga människor tog detta onödigt mycket av min energi under en kväll som kanske hade kunnat vara ännu trevligare.

Som mor till en dotter som nu redan är betydligt längre än andra jämnåriga inser jag att jag har ett enormt ansvar att inte föra över mina komplex åt henne, utan istället boosta hennes självförtroende på ett sunt sätt. Hon får ju nu redan konstant kommentarer om hur LÅNG hon är och hon gillar det helt tydligt inte alls, utan skulle hellre vilja vara liten och näpen – precis som hennes mor i tiderna önskade… Och jag hoppas så innerligt att skolhälsovården gjort framsteg (vilket jag tyvärr nyligen hört exempel på att det inte har…) och Isla aldrig behöver få höra likadana kommentarer som jag fick höra!

Har du liknande erfarenheter? Vill gärna höra!

Annonser

2 reaktioner på ”Om kroppsbild och självkänsla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s