Den mansdominerade rockpubliken

Igår såg jag The Breeders på Tavastia. Bändet är väl främst känd för sin 90-tals hit Cannonball, men är riktigt uppskattad inom sin genre, som väl kan kallas alternativ rock, går kanske lite mot grunge-hållet också. Hur som helst var Tavastia sådär trevligt fylld – inte slutsåld men inte heller för tom – och man märkte att många väntat på att bandet, med tvillingssyskonen Kim och Kelley Deal i spetsen skulle komma till Finland.

Hela kvällen kändes som en nostalgitripp, vissa i publiken hade grävt fram sina 90-tals pikéskjortor (ni minns när 80-tals pikéerna gjorde en liten comeback på 90-talet?) och rutiga skjortor osv och man såg att de här typerna har – precis som jag – levt sine gyllene dagar just denhär tiden.

Plötsligt reagerade jag på att en stor del av publiken var män, alltså i detta fall verkligen majoriteten. Visst brukar rockpubliken ofta domineras av män, men detta var på något sätt helt extremt och kändes extra tokigt när tre nästan 60-åriga kvinnor rockade på scenen och så är det främst män som diggar. Varför är det så?

Tänkte att det kanske är en generationsfråga och att det hoppeligen ändrat i dagens läge? Eller en sån känsla har i alla fall jag. Mindes även de otaliga hemmafesterna där jag trivdes bäst med männen och deras musikdiskussioner då kvinnorna hängde i köket och talade – I kid you not – om matlagning! Och jag dömer inte alls det att man vill prata om mat, men undrar främst varför jag alltid var ensam kvinna i dessa musikdiskussioner? Är det nån gen jag saknar? För om jag har ett stort intresse för musik men inte bryr mig så värst mycket om mat, varför skulle jag hänga vid matdiskussionen då? Detta var såklart ett grovt exempel, men detta pågick på riktig på flera fester.

Har även alltid haft känslan att jag måste kämpa lite extra för att bevisa att jag på riktigt vet något om musik och har ett intresse för även hiphop och rock, vilket mitt yttre kanske inte avslöjar. Får alltid till en början dendär skeptiska blicken typ ”vad försöker nu dendär kvinnan påstå, hon lyssnar säkert bara på Radio Nova (eller vad som är motsvarigheten till Kiss.fm nuförtiden, haha? Jag lyssnar inte…)” och först sen när jag namedroppar nåt visst bänd kan man se hur attityden ändrar och man är så småningom välkommen in i diskussionen. Men det är ju helt sjukt! Och jag tror inte att män har liknande upplevelser, det är liksom normen att män diggar rock.

Det har snackats en del på sistone om dethär med mansdominering inom musikbranschen och det har gjorts ett intressant slutarbete för LiveFin om hur t.ex. klubbkulturen inte uppmuntrar kvinnor till att spela skivor, men problemet finns nog på andra håll också. Du kan läsa mer här (på finska dock).

Jag kan känna att flickor inte heller uppmuntras till att spela i bänd t.ex. medan det känns som ett naturligt val för pojkar. Jag har ju hela mitt liv gått omkring med drömmen om att få sjunga/spela i ett bänd eller spela skivor som DJ. Och mest handlar det förstås om att idas göra något åt saken, men det är just det: alternativet har aldrig funnit lätt till hands, så då har det fått bli. Det har blivit körsång och pianotimmar istället.

Därför gör det mig extra glad att det finns sånt som Bändimuskari, där Isla ska börja i höst! Och jag tror ju att det pågår en förändring i detta, jag hoppas det i alla fall!

På fredagen ska jag se australiensiska punkbandet Hard-Ons i Klubi i Tammerfors, kan nästan slå vad om att jag kommer att höra till minoriteten bland kvinnor där också. Få se…

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s