Nu skulle jag behöva dendär kristallkulan, tack!

Som jag i förbifarten nämnde i det tidigare inlägget, så kommer vi att flytta i sommar. Berättar med detaljer när allt blivit klart, eftersom det enda som är säkert just nu är att vi ska flytta, men vart, är lite oklart ännu. Eller vi kan ju säga att det är 80 % klart, men inget är klappat och klart ännu.

När vi flyttade till vårt nuvarande hem kändes det som att vi äntligen flyttat till vårt drömhus: Vitt parhus med egen liten bakgård, nära till havet och härliga grannar med barn, som Isla leker traditionella gårdslekar med. Med husbolagets kvinnor tränar vi ihop en gång i veckan (eller vi försöker i alla fall), går på teater, har vinkvällar och en gång i året ordnas gemensam kräftskiva. Så inte helt i onödan som stället kallas för områdets Strömsö. På vintern har jag ibland skidat från bakgården ut till havet och drömt om att göra det på sommaren med SUP-bräda också. Grannflickan brukar ibland vakta Isla, som stortrivs med henne och frågar alltid när barnvakten kommer igen. I somras planterade jag blommor, som vi skulle ha glädje av i många framtida år och i samma veva fixade vi mer dekorationsstenar till gården och förnyade mattan under dem.

Främsta orsaken till varför vi flyttade just hit var ju att blivande skolan finns helt på promenadavstånd. Vi jublade när gångbron blev klar, vilket betydde att Isla inte skulle behöva gå över just några trafikerade gator på skolvägen. De senaste två och ett halvt åren har ju dagis varit en bit i från oss och vi har bara tänkt på att SNART börjar förskolan och vägen förkortas betydligt. I samband med förra flytten (som var extremt tung, även pga samtidigt rådande stress på jobbet) sade vi också att vi ALDRIG ska flytta igen.

Men livet vill inte alltid på samma sätt. Efter att ha processat det som skett en längre tid har det nu äntligen vänt till att vi främst är ivriga över inkommande förändring. Men jag kan inte hjälpa åt att jag känner mig väldigt tudelad inför det nya. Det växlar medan iver och sorg över att vi överger den trygga omgivningen vi försökt bygga upp för oss och främst av allt för Isla. Alla tjatar om ”it takes a village to raise a child” och just nu känns det som att vi byggt ett så bra nätverk i och med att vi förutom grannarna lärt känna dagiskompisarnas föräldrar så bra. Plus att mor- och farföräldrarna bor nära oss. Och så kommer vi att lämna allt detta. Bröööl!

Är ju själv van från tidigare att byta stadsdel, stad och till och med land, men det är ju helt annat när det finns en liten människa inblandad. Tror dock tidpunkten är den den enda rätta, eftersom förskolan börjar i höst och hon ändå skulle ha en större förändring framför sig.

Och jag har på riktigt på känn att denna förändring kommer att göra gott åt hela vår lilla familj – men det skulle ju inte skada att ha dendär kristallkulan ändå som skulle bekräfta åt oss att ALLT BLIR BRA.

Och jag kommer inte ifrån det att jag kommer att sakna vårt hem, känner att jag inte liksom är helt färdig med det ännu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s