Favoriterna inför Semifinal 2

Börjar småningom komma över sorgen att Polen, Ungern och Portugal blev utan finalplats, medan istället San Marino, Estland och Vit-Ryssland är där OFÖRTJÄNT. Riktar blickarna mot ikväll istället. Det blir nog bra. Men visst skrev Portugals Conan the cellphonesmasher Eurovisionshistoria? Helt underbart!

Jag vet inte om detta är ett återkommande fenomen att alla påstår att andra semifinalen är tuffare än den första, medan jag igen har svårt att hitta favoriter ur den. Det kanske också beror på att första semifinalen oftast får mer uppmärksamhet av mig och när den är över, finns det så lite tid att koncentrera sig på andra semin. Men ja, några av de starkaste bidragen finns i kvällens semi, men ganska mycket bajs också. Vääääldigt många slaviska kvinnor med powerballder, gäsp. Kortare lista alltså denna gång:

Nederländerna – Duncan Laurence: Arcade

Den här har ju från första början toppat spelbolagens listor och kanske just därför hade jag lite attitydproblem mot låten och förstod inte finheten i den. Plötsligt öppnade den sig för mig och när jag såg ett kort klipp från övningen fick jag gåshud och var såld. Denna tävlar nog om första platsen vågar jag redan påstå.

 

 

 

 

Sverige – John Lundvik: Too Late For Love

Även här en låt som jag inte förstod hypen med. Vad är det med mig? Glömde bort den alltid när jag lyssnade på Mellofinalisterna och tyckte mest den var en (visserligen bättre) kopia på Österrikes bidrag från förra året. Trots att jag i år såg Mellofinalen live på Friendsarenan blev låten ingen storfavorit för mig, men det var ju helt klart där på plats vem som vinner – publiken gick helt bananas av låten! Jag förstår liksom att den är fin, han är sympatisk och jag älskar kören men den är inte min storfavorit i år. Tycker den är lite väl hoppig, den lyfter, sen saktar den in lite igen och sen igen fart på och tillbaka till det lugna och jag blir tokig! Men having said that vet jag ju att den kommer att befinna sig i top 5, om inte till och med i top 3. Och hej, hörde du redan att John Lundvik och hans underbara The Mamas -kör uppträder i On the Rocks i oktober?

 

 

 

Azerbadjan – Chingiz: Truth

Den här kom lite överraskande bakom hörnet! Hade lite missat den när jag randomlyssnade på årets bidrag, men blev positivt överraskad när jag hörde den. Vet inte om solisten är så sympatisk dock, så det kanske faller på det. Kommer lite att tänka på Bulgariens Bones från förra året och välkomnar den stilens låtar med öppna armar.

Schweiz – Luca Hänni: She Got Me

”Vad är detta för fjant?” tänkt jag när jag första gången hörde låten, men så småningom märkte jag att jag började lite smågilla den, sådär på ett eurovisionssätt. Visst får man lite lust att dansa? Gettin’ rowdy rowdy!

Ryssland – Sergey Lazarev: Scream

Sergey is back! Och precis som senast vill jag inte gilla låten men inser att jag nog gör det ändå. Speciellt från 2:15 blir låten helt magisk. Blir helt säkert imponerande show och denna gång förtjänar Ryssland sin finalplats.

 

Märker ni? Bara karlar som förhandsfavoriter! Gillade Irland och Malta, men är inte helt imponerad av deras liveframträdanden.

Vem tippar jag då går till final? Beslöt mig för att ändå tro på de nordiska länderna:

1. Nederländerna

2. Schweiz

3. Sverige

4. Ryssland

5. Azerbajdzjan

6. Danmark

7. Malta

8. Armenien

9. Nordmakedonien

10. Norge

Annonser

Favoriterna i Semifinal 1

Dags att damma av Eurovisionsbloggen igen! Har på bästa sätt försökt hänga med och sätta mig in i bidragen i år, men inkommande flytt och säljande av hem har nog lite påverkat på min iver och lediga tid. Och så måste jag ju säga att det inte varit helt samma Eurovisionsvår utan Evas & Johans podd, thank god ändå för De Eurovisa på tv! I år är dessutom första året som Isla sett på De Eurovisa med mig och poängsatt låtarna, så det känns ju lite extra kul.

Men here goes, kvällens semifinal! Vi kör med tippning på jobbet igen och jag inser att jag har 9 säkra på min lista av semifinalister, men kan inte bestämma mig för den 10:e… En sak som jag tyvärr måste inse är att detta är första året på länge som jag inte tror på Finlands chanser. Vilket är synd, eftersom utgångsläget var så bra, men så sabbade Darude det med att göra en poplåt istället för EDM och dessutom låta Sebastian Rejman stå i rampljuset genom exakt hela låten istället för att själv synas. Låten bara inte lyfter tillräckligt och sången håller heller inte. Äsch.

Nå, vi glömmer Finland och går vidare till favoriterna:

Island – Hatari: Hatrið mun sigra

Ai että, så jag älskar denna! Tänk så en låt kan ändra från att vara ett komiskt freakbidrag till en riktigt bra låt. Lär var riktigt maffig live också. Som jag varje år upprepar: Eurovisionen behöver olika genrer! Och ett stort plus för att de håller sig till isländskan genom hela låten istället för att börja kikkaile med olika språk. Islas kommentar om denna var: ”Ketchup, muskler och nakupellen”.

Tjeckien – Lake Malawi: Friend of a Friend

Aww, blir så glad av denna och indiepopparen i mig vill bara dansa när jag hör denna! Lite fjantig här och där, men so be it. Vinner alltid en balkanballad i mina ögon.

Australien – Kate Miller-Hedke: Zero Gravity

Jag brukar avsky alla operabidrag av någon orsak, trots att jag inte har något emot opera, tvärtom. Hörde till exempel till de få som inte förstod sig på Estlands bidrag förra året. Men här finns något som behagar och efter att jag såg ett klipp från övningen där hon och två andra kvinnor gungar på höga käppar växte låten ännu mer, speciellt mot slutet, där kören sjunger ”nothing holding me down” – gåshud! Tror denna kan gå långt faktiskt. Och kommer antagligen att få barnens poäng pga hon ser ut som Elsa i Frozen.

Grekland – Katerine Duska: Better Love

Denhär var en av mina första favoriter, men märker att jag lite glömmer bort den. Men tror nog den kommer att placera sig högt. Och hela hon och hennes röst är ju bara helt fantastiska.

Polen – Tulia: Pali Się

Ah, dessa damer! Även denna har vuxit till en stark favorit. Är bara lite småorolig över hur denna funkar live, lät kanske lite tråkig i klippet jag såg från övningarna… Och jag är inte så het på de engelska partierna i låten.

Portugal – Conan Osíris: Telemóveis

Årets WTF-bidrag, som jag bara blir så glad av! Tänk att man ännu i denna dag kan komma på något som ingen annan testat förut. Den här är bara så kukkuu att den förtjänar en finalplats – är dock inte helt säker på att den kommer vidare dock.

Ungern – Joci Pápai: Az én apám

Gillade Jocis bidrag redan 2017, då han tävlade senast (trots att jag inte kunde sjunga den, om nån bad mig nu). Diggar stämningen i låten, trots att den kanske lämnar mig lite oberörd. Men hoppas på att den växer live.

Dessa tippar jag går vidare i kväll (utan att ha sett dem live ännu, allt ändrar förmodligen efter det):

  1. Grekland
  2. Cypern
  3. Polen
  4. Tjeckien
  5. Island
  6. Australien
  7. Belgien
  8. Ungern
  9. Portugal
  10. Serbien

Försöker som vanligt hänga på Twitter aktivt, @cattairene heter jag där.

Nu skulle jag behöva dendär kristallkulan, tack!

Som jag i förbifarten nämnde i det tidigare inlägget, så kommer vi att flytta i sommar. Berättar med detaljer när allt blivit klart, eftersom det enda som är säkert just nu är att vi ska flytta, men vart, är lite oklart ännu. Eller vi kan ju säga att det är 80 % klart, men inget är klappat och klart ännu.

När vi flyttade till vårt nuvarande hem kändes det som att vi äntligen flyttat till vårt drömhus: Vitt parhus med egen liten bakgård, nära till havet och härliga grannar med barn, som Isla leker traditionella gårdslekar med. Med husbolagets kvinnor tränar vi ihop en gång i veckan (eller vi försöker i alla fall), går på teater, har vinkvällar och en gång i året ordnas gemensam kräftskiva. Så inte helt i onödan som stället kallas för områdets Strömsö. På vintern har jag ibland skidat från bakgården ut till havet och drömt om att göra det på sommaren med SUP-bräda också. Grannflickan brukar ibland vakta Isla, som stortrivs med henne och frågar alltid när barnvakten kommer igen. I somras planterade jag blommor, som vi skulle ha glädje av i många framtida år och i samma veva fixade vi mer dekorationsstenar till gården och förnyade mattan under dem.

Främsta orsaken till varför vi flyttade just hit var ju att blivande skolan finns helt på promenadavstånd. Vi jublade när gångbron blev klar, vilket betydde att Isla inte skulle behöva gå över just några trafikerade gator på skolvägen. De senaste två och ett halvt åren har ju dagis varit en bit i från oss och vi har bara tänkt på att SNART börjar förskolan och vägen förkortas betydligt. I samband med förra flytten (som var extremt tung, även pga samtidigt rådande stress på jobbet) sade vi också att vi ALDRIG ska flytta igen.

Men livet vill inte alltid på samma sätt. Efter att ha processat det som skett en längre tid har det nu äntligen vänt till att vi främst är ivriga över inkommande förändring. Men jag kan inte hjälpa åt att jag känner mig väldigt tudelad inför det nya. Det växlar medan iver och sorg över att vi överger den trygga omgivningen vi försökt bygga upp för oss och främst av allt för Isla. Alla tjatar om ”it takes a village to raise a child” och just nu känns det som att vi byggt ett så bra nätverk i och med att vi förutom grannarna lärt känna dagiskompisarnas föräldrar så bra. Plus att mor- och farföräldrarna bor nära oss. Och så kommer vi att lämna allt detta. Bröööl!

Är ju själv van från tidigare att byta stadsdel, stad och till och med land, men det är ju helt annat när det finns en liten människa inblandad. Tror dock tidpunkten är den den enda rätta, eftersom förskolan börjar i höst och hon ändå skulle ha en större förändring framför sig.

Och jag har på riktigt på känn att denna förändring kommer att göra gott åt hela vår lilla familj – men det skulle ju inte skada att ha dendär kristallkulan ändå som skulle bekräfta åt oss att ALLT BLIR BRA.

Och jag kommer inte ifrån det att jag kommer att sakna vårt hem, känner att jag inte liksom är helt färdig med det ännu.

Bloggen fyller 10 år!

Tacka vet jag Facebook som påminner om viktiga jubileum:

Visserligen startade jag bloggen lite tidigare (har ett minne av ett datum som 14.3?), men på denna dag vågade jag tydligen ”komma ut” på Facebook, trots att bloggen på ett sätt var ”anonym” till en början.

Hade nästan glömt att jag ursprungligen började blogga på Papper, men kort därefter grundades Ratata och flytten dit kändes naturlig. Ratata-perioden ser jag som en unik och rolig era med många nya bekantskaper och ett otroligt stöd i kommentarsfälten.

Fem år senare flyttade bloggen igen och jag skrev ett avskedsbrev till Ratata, där jag ganska träffande sammanfattade tiden på Ratata.

Nu har jag lite dåligt samvete, eftersom jag inte uppdaterar bloggen så ofta längre. Blir väl mest Eurovisionsinlägg och på sistone om hudproblem, som jag anser att man inte kan skriva för mycket om. Isla har jag inte lust att skriva så mycket om nu mer när hon blir äldre, och därmed har bloggen kanske blivit lite opersonlig.

Visserligen står jag vid ett vägskäl just nu på grund av inkommande flytt, troligtvis till en annan ort(!), så kanske det skulle vara skäl nog att aktivera bloggen?

Ibland känner jag att jag inte riktigt vet vem jag skriver för, så kanske vi tar en liten gallup, vad säger ni?

  1. Vem är du?
  2. Har du läst bloggen länge?
  3. Vad skulle du vilja att jag skrev mer om?

Att utmana sig själv

Jag är ju i princip en väldigt introvert person. Jag kan visserligen njuta av sociala tillställningar, men kan samtidigt känna mig oerhört obekväm i vissa situationer. Är kanske inte så värst verbalt begåvad, så situationer, där jag behöver prata spontant framför en större publik är situationer där jag är långt utanför min bekvämlighetszon.

På något underligt sätt dras jag ändå ibland till sådana situationer och i februari till och med två gånger! Man har ju rätt att tacka nej och jag brukar inte ha några problem med det, men ifall temat är intressant, märker jag mig ändå själv tacka ja till dessa utmanande.

Dagen innan märker jag hur ångesten börjar krypa på och jag kan stressa upp mig till helt otroliga sfärer. Blir alltid lika arg och besviken på mig själv och min reaktion, men det är ju inte så jättemycket man kan göra åt saken just i den stunden. Följden blir att stressen smyger in sig i sömnen, jag sover uselt och är skittrött dagen då det gäller. Så jobbigt!

Vilka var då situationerna i februari som åstadkom denna reaktion? Jo, först var jag med om en intervju om mitt Eurovisionsintresse och det talar jag ju som känt om gärna och hur mycket som helst. Men hade kanske föreställt det lite småskaligare än vad det slutligen var: Stor inspelningsstudio, flera kameramän, lite iscensatta situationer och så att då tala med Mikko Silvennoinen! Men han är ju bara den ljuvligaste och lyckades redan innan intervjun lugna ner mig med sitt avslappnade snack och förmågan att verka intresserad av precis allt. 45 minuter höll intervjun på och det gick ju bra till slut, trots extremt svammel emellanåt. Blir intressant att se vad som valts till det slutliga klippet som kan ses i UMK-finalen lördagen den 2.3, alltså ikväll. Spännande!

Sen den andra situationen, som jag lyckades stressa över kanske ännu mer: För några veckor sedan deltog jag i ett seminarium i Seinäjoki, som är riktat till folk som jobbar inom musikbranschen. Dagen innan avfärd fick jag lite överraskande förfrågan om jag skulle kunna ställa upp i en lekfull Alias om musikbranschen, som skulle avsluta den första seminariedagen. Jag bad om lite tid att fundera, eftersom mina första tankar var: Jag HATAR Alias och jag vet nog inte alls tillräckligt om branschen för att gå framför en stor publik på scenen av Rytmikorjaamo och skämma ut mig. Samtidigt kände jag en stor ära över att man överhuvudtaget bad mig och kände en press över att jag helt enkelt inte hade råd att tacka nej. Till slut beslöt jag mig för att tacka ja, sov uselt hela natten och hade svårt att koncentrera mig på något annat innan det hela var över. Kul var det ju, klarade mig hyfsat och fick några nya bekanta på köpet. Men usch, stressen innan var nog enorm och jag var helt slut resten av kvällen.

Darude!?

Efter publiceringen av Finlands representant i Eurovisionerna har jag fått en del frågor om vad JAG tycker om beslutet? Så därför tänkte jag passa på att korka Eurovisionsbloggen för i vår: tadaa!

Märkte vid nåt skede av hösten/vintern att jag lite tröttnade på YLEs pantande av artisten och anade mig en fars på kommande. Har med intresse följt med diskussionerna på olika Eurovisionsforum och sett namn som Eva + Manu, Passionworks, Robin och Antti Tuisku dyka upp i ganska många diskussioner. Och känns lite som att artisterna varit med i hemlighetsmakeriet eftersom ingen lär ha nekat det helt och små tips slängts här och där. Eurovisionsfansen hade t.o.m. tagit reda på att Robin hade registrerat två engelskspråkiga låtar i Teosto, men han gjorde sin comeback som en förnyad Robin på lördagens Emma Gaala istället.

Började de sista dagarna starkt tro/hoppas på Antti Tuisku och märkte att detdär bekanta pirret av förväntan dök upp i magen igen. Någon nämnde Darude faktiskt, men trodde kanske ändå inte helt starkt på det alternativet.

Helt ärligt blev jag först positivt överraskad av Darude, men när solisten publicerades, kände jag mig smått överrumplad. Ja visst, Sebastian Rejman är ju ”edustava” som man säger på det andra inhemska, och sjunger helt ok med bra engelskt uttal, men är han kanske lite av en hasbeen? Fast kan ju funka, vem vet.

Det för mig till mitt dilemma nummer ett: Är Darude nutida och 2019, eller har han stannat i år 2000? Har ju inte precis aktivt följt med hans karriär under dessa 20 år och kan inte påstå att jag är medveten om nån annan hit än Sandstorm. Men å andra sidan är det ju som tur en såpass stor världshit som ALLA vet, Finland har nog aldrig representerats av en SÅ känd artist, så det vet man ju faktiskt inte hur det påverkar slutresultatet.

Lyssnade även på låten Moments som Darude gjort tidigare med just Sebastian Rejman (eller Reyman i detta sammanhang) och den lät helt ok faktiskt.

Foto: Anton Sucksdorff / Yle kuvapalvelu

Hör många påståenden om att Finland nu gör nåt nytt med en DJ och en manlig artist, men här måste jag vara en partypooper och konstatera: tyvärr, några har hunnit före oss, med växlande framgång. Norges JOWST feat. Alexander Walmann år 2017 hörde till mina favoriter när igen Polens Gromee med svensken Lukas Meijer som solist närmast blev en pinsam historia…

Har dock bestämt mig för att vänta med min slutgiltiga dom tills låtarna publiceras inkommande fredag. Spännande!

EDIT: Vill ännu tillägga att jag nog saknar det ursprungliga UMK-konseptet, som trollade fram artister som de unga men begåvade Seinäjoki-killarna i Softengine (vars 11:e placering lär vara Finlands bästa med nuvarande poäng- och domarsystem! Det glömmer man lätt bort!) och fina Lasse och Leena i Norma John (som kanske hade behövt ett pikilite maffigare arrangemang för att ta sig till final, men var ljuvlig på alla sätt!)! Hoppas detta nu bara är ett försök, och att vi återgår till det ”gamla nya” nästa år. Tack.

2019 – bring it on!

Från 2018 minns jag i första hand en totalt avslappnande semesterresa till Gran Canaria, där jag läste, simmade och åt gott i två veckors tid. Isla spenderade största delen av resan under vattenytan och alla njöt. Har inte på länge känt mig så avslappnad som jag gjorde efter den semester.

Sommarsemestern då! Jösses, vilket väder! Värmeböljan började då min semester började och slutade ungefär då jag återvände till jobbet. Vi unnades havsstränder utan blåalg och firade typ hela semestern antingen i havet (även sent på kvällen!) eller på en sup-bräda. Så sällsynt och så underbart! Islas simkunskaper utvecklades och hon blev helt otroligt modig, hoppade från bryggan och dök på alla möjliga sätt. Sommaren innan var så kall att den kunskapen liksom lite bromsade då.

Joonas hade tyvärr inte chans att delta i några festivaler i år, så jag fick representera själv på Sideways och Flow. Kul var det, främst pga fantastiskt sällskap. Nästa sommar vill jag gärna lägga till Uusi Tampere på festivallistan.

På jobbet lärde jag mig otroligt mycket nytt och fick ett specifikt ansvarsområde, som hjälpte mig att fokusera bättre. Jobbresorna blir roligare ju bättre man lär känna folk inom branschen och jag kan berätta er att det jobbar jäkligt fint folk inom musikbranschen.

Slutet av året kom med några dödsfall och andra tråkiga nyheter, så året fick en jäkligt illa bismak till slut. En av nyheterna kommer att påverka vår familj såpass mycket att 2019 kommer att innebära stora förändringar. Vad det rent praktiskt betyder, vet vi inte ännu helt klart, men tungt kommer det hur som helst att bli.

MEN jag tror starkt att det kommer något gott ur detta, för allt måste ha en mening, eller hur? Nu hoppas jag bara att även mina drömmar skulle kunna inse det samma och sluta plåga mig under nätterna…