Var befann du dig när Lordi vann?

Det är i år 10 år sedan Finland framgångsrikt ordnade Eurovisionerna i Helsingfors, dvs 11 år sedan Lordi gav oss det enda vi aldrig trodde oss uppnå: en vinst i Eurovisionerna!

Lyssnade häromdagen på De Eurovisas specialpodcast med Kjell Ekholm som gäst och hamnade lite på en memory lane. Låt mig summera lite mina Eurovisionsminnen från åren 2006-2007:

Allra först bör erkännas att jag hörde till dem som inte till en början hejade på Lordi och hör alltså till kappvändarna. Sådär, så var det sagt. Hade inget emot hårdrock i Eurovisionerna, tvärtom! Men kände till Lordi från tidigare och tyckte de var ett ganska pinsamt bänd, ”nålå” som vi säger i Svenskfinland. Under denna tid orkade jag inte alls med de finska uttagningarna, trots att jag ändå var ett hardcore ESC-fan sedan länge. Tyckte det var mest skämskudde med blå belysning, kökkögä programledare, dålig humor osv. Så året då Lordi tävlade stack jag istället ut på en bar, jag var nyss fyllda 30 år och kände att jag levde livet just då. Blev chockad då jag fick sms om att Lordi vunnit men tänkte kanske inte desto mer på det. Hade väl ingen annan större favorit samma år, så det pärtade inte heller så häftigt. 

Samtidigt försökte jag lite få in foten i ESC-branschen och hade året innan fått möjligheten att sitta i Finlands Backup Jury och till min glädje fick jag samma möjlighet år 2006! Under den tiden var det inte så noggrant med juryn, all röstning skedde ju per telefon, men en reservjury behövdes i varje land ifall det blev något strul med telefonrösterna eller om resultatet blev jämnt. Kul var det hur som helst!

2006 fick jag ta med mig min vän Micko och minns väl när vi satt där i Böles pressutrymme och såg på generalrepetitionen till semifinalen och såg på varann förvånat under Lordis framträdande. Jag tyckte fortfarande inte låten var något mästerverk, men fan, de ägde ju scenen och publiken verkade gå helt beserk av dem! Tror jag lyfte upp armen och visade hur jag fick ståpäls och DET, mina vänner brukar vara ett tecken på att det kommer att gå bra för det bidraget (Loreen, Conchita och Jamala, för att nämna några exempel…).

Av någon orsak väckte Lordis deltagande ett stort intresse bland folk i min kompiskrets som inte vanligtvis följde med Eurovisionerna (dittills hade jag och mina typ två vänner varit lite ensamma med vårt aningen bisarra hobby) och jag fick några förfrågningar om att komma till den legendariske baren Lost&Found aka Lostaren, där finalen skulle visas på screen. Jag kände mig trött efter generalrepetitionerna på YLE och kände att soffan hemma hos Micko kändes som ett mer lockande alternativ. 

Vi mumsade i oss chips och godis och höll oss på lemonadlinjen, trots att jag erbjöds öl. Mickos man blev trött och bestämde sig för att lägga sig innan poängräkningen men nämnde att vi skulle väcka honom ifall det såg ut som att Finland skulle vinna. Jag tror han menade det mer som ett skämt men efter de tre första 12-poängarna fick vi ropa honom tillbaka framför TV:n. Jag märkte att jag började lite darra och undrade om jag ändå kunde få dendär ölen…

När det började bli klart vem som skulle vinna överlägset, började jag kontakta mina bekanta som festade på Lostaren om vilken situationen var där, för no way att jag skulle gå rakt hem denna kväll! De lovade fixa in mig förbi kön och jag gick ut ensam i natten bland det segerfirande finska folket. Wow alltså!

Året därpå skulle Finland stå värd och eftersom jag skrivit mitt examensarbete om ESC 2000 i Stockholm och visste att några på YLE läst mitt arbete, började jag kontakta mina YLE-kontakter, varav en faktiskt var Kjell Ekholm. Och vips, skulle jag på intervju för ett jobb som delegationsvärdinna!

Tragiskt nog hade mina kompisar kvällen innan sin första keikka någonsin och ALLA skulle dit. Inga problem annars, men keikkan var i Torvi, i Lahtis… Fick skjuts dit och minns hur jag efter keikkan bara väntade på att vi skulle starta tillbaka hem i den iskalla vinternatten. Det blev ganska sent till sist och det tog en tid innan jag fick sömn, så trots att jag inte hade krabbis, var jag så sjuuuukt trött och degig när jag skulle på intervju och antar att det sket sig i och med det.

Det var dessutom en ganska mardrömsaktig intervju, där vi var två sökande samtidigt inne och den andra personen var en riktigt extrovert och pratsam person, vilket fick mig att krypa in i mitt skal ännu mer och låsa mig totalt. Kan nog lätt platsa som en av mina sämsta intervjuer någonsin och detta skulle ju vara jobbet som var gjort för mig. 

Så ni kan inte ana hur mycket jag ångrat dendär jäkla keikkan i Lahtis! Efteråt visade det sig ändå att min blivande man suttit i samma bord och han lär ha noterat mig, så det kan ju hända att något rullade igång på den fronten…. Så kanske keikkan ändå inte var helt onödig?

Så eftersom jag inte jobbade med ESC år 2007 och inte hade råd att köpa svindyra biljetter till finalen, satt jag än en gång i back up juryn i Böle och finalen såg jag i gott sällskap i Virgin Oil! Ryktet sade att självaste Eirikur från Island befann sig i samma bar men hittade honom aldrig…


2007

https://youtu.be/xzbxizbc0bQ


Annonser

Keikkor och sånt

Kommande veckoslutet blir minsann ett intressant veckoslut. När kvällsturen är över, ska Joonas och jag ha lite tumistid i form av vår favorithobby: Nämligen gå på keikka. Vi ska se Rise Against, som jag köpte biljett till redan på våren. Punk är kanske inte direkt min genre, men Rise Against har alltid behagat mitt öra med melodisk och mångsidig repertoar och så hör den ju till Joonas’ favoritbänd. Och han förtjänar nog nu lite livemusik också och sådan musik HAN gillar. Ofta är han ju så snäll och kommer på keikkor med artister som kanske jag gillar mer, men denna gång blir det tvärtom.

Lite synd är att keikkan går på varann med Musiikki & Media i Tammerfors, där jag egentligen borde vara nu. Men jag kunde ju inte veta på våren som praktikant att jag skulle få ett jobb här och att mina arbetsuppgifter dessutom skulle ändra till sådana, att jag just har möjlighet att delta i dylika intressanta evenemang. Men min arbetsgivare var så flexibel att jag får åka till Tammerfors imorgon på morgonen, delta i några seminarier och Industry Awards-galan, som jag är oerhört nyfiken på. Planen är även att se Lapko och kanske Pariisin Kevät i samband med Lost In Music-festivalen.

Vet ni, jag är så ivrig att jag nästan spricker av tanken att jag får uppleva detta tack vare mitt JOBB! När jag för ett år sedan låg och grät i bottnet av soffan pga alla ”nej tack”-svar jag fick på mina arbetsansökningar kunde jag då aldrig tro att situationen skulle vara denna ett år senare. Allt har helt tydligt sin mening.

Inget nytt under solen

Lite tyst på bloggfronten just nu, men allt väl här, vardagen rullar på, trots småkrasslig flicka. Hon verkar frisk, sen får hon igen stegring och hostar och är snuvig. Lika bra att hon vilar hemma. Sovandet går just nu relativt bra (knack knack knack), hoppas vi börjar lämna den fasen bakom oss snart.

Joonas har som tur haft ledigt och möjlighet att stanna hemma med Isla, så jag kunnat delta på lektionerna i skolan, sista veckan före praktik på ny plats. Närstudierna har varit riktigt intressanta, äntligen riktigt nördstuff, som HTML5, CSS, Drupal & Photoshop och alltmöjligt däromkring. Visserligen hinner man inte lära sig allt grundligt, men hjälper att lite uppfatta vad det rör sig om. Gillar starkt.

Nya praktikplatsen däremot är jag superivrig över men samtidigt lite nervös. Spänd på att personkemierna funkar, att jag gillar jobbet och främst av allt: Att eventuellt få fortsätta där efter praktiken. Vi får se, vi får se.

Har kännt mig konstigt pigg denhär veckan, vilket är skön omväxling Antingen är det pga solen, sömnen på veckoslutet, det att jag fått sova 30 min senare pga utebliven dagisrumba eller en kombination av allt. Allergimedicineringen tycks funka, och hoppas det håller våren ut.

Igår fick jag min andra trasmatta till landet klar, och nästa projekt är alltså en halsduk. Även pläd och ny matta står på agendan.

Summa summarum: Allt är riktigt bra, men ganska mycket på gång just nu.

Slut på praktiken

Igår var det min sista praktikdag på titiMadam och på måndagen återvänder jag igen till skolbänken. Känns lite vemodigt, pga att det varit ett jobb som varit trevligt att gå till, främst tack vare trevliga kolleger, som varit på ganska samma våglängd som jag (känner kanske inte att jag hittat helt någon sådan i skolan). Märkte när jag började på min andra antibiotikakur och fick rådet att vila hemma några dagar, att jag faktiskt gärna hade gått till jobbet istället. Och DET är ovanligt! Samtidigt är jag tacksam för allt jag lärt mig och fått jobba med, fördelen med ett litet företag är att man får pröva på lite allt. Och hur glad är jag inte över att Superyellow tog med mig till München!

Ännu igår hann vi i sista minuten lansera en ny smyckeskollektion: Flora & Jungle, som jag tycker ni ska ta en titt på. Helt nya motiv (inga djur denna gång) i läckra färger. Speciellt statement pendant tycker jag är en spännande nyhet!

Efteråt dukade vi upp i bakrummet, sökte nepalesiskt, drack vin och umgicks i många timmar. Fina typer. Och visst hann vi med en öl på BrewDog också.

Lite omväxling ska det ju dock bli att ha lite närstudier igen i en månad och så är jag mycket ivrig över min nya praktikplats till våren, men mer om det senare!

IMG_0206-0

Bild lånad av titiMadam

IMG_4436

IMG_4435

Måste ju skaffa Superyellow-mössor åt familjen, Isla satt ännu nån timme senare med mössan på huvudet, med lapparna kvar fast i mössan.

2014

Insåg när jag läste folks årsresuméer på Facebook, att 2014 varit ett ganska uselt år för många. Helt i min närkrets ryms det allt för många separationer, dödsfall, sjukdomar, bara för att nämna några.

Och visst, när jag tänker tillbaka på mitt 2014, ryms det mycket sorg, motgångar och uppgivenhet i ett år. Vi miste vår igelkott Martti och min käre Famu, jobbsituationen gjorde att jag kämpade med självförtroendet ganska mycket och varje nej tack jag fått gällande arbetsplatser jag sökt tryckte ytterligare ner mig. Förhållandet kändes emellanåt kämpigt med alla dess nya utmaningar med att vara småbarnsförälder och bristen på pengar hjälper inte precis situationen, speciellt när det beror på mig.

Men för min del tog 2014 ett rejält uppsving mot slutet, när jag hittade min nuvarande utbildning och trots att dagarna varit långa och tröttsamma, fylldes dagarna äntligen med något jag var ivrig över och därmed lyfte även humöret. Praktikplatsen verkar inspirerande och jag har eventuellt en annan praktikplats till våren på lut, vi får se… Det jag kanske mest av allt önskar av 2015 är att hitta ett intressant, trevligt och tryggt jobb, så vi så småningom skulle slippa denna osäkra känsla.

Och främst av allt: jämfört med babyåret 2013 kändes 2014 som en enorm lättnad. Allt blev så mycket lättare på något sätt. Sommaren var underbar, då vi kunde cykla och simma och ja, livet är bara enklare med en snart 2-åring.

Gjorde en liten sammanfattning av året:

Fördelarna med social media

En grej gör mig så himla glad: I mina studier och jobbsökning märker jag äntligen att jag har någon nytta av mitt SoMe-beroende: Det anses som en fördel att man känner olika forum som Twitter, Instagram & Pinterest och speciellt glad är jag över flytten hit till WordPress, eftersom det anses som en merit att känna till WP. Igår fick jag faktiskt frågan: ”Do you have a blog?” No todellakin!

Så där får ni, alla som skrattat åt oss som sitter med näsan fast i telefonen!

Och en grej: Sluta nu gnälla på att folk bara glor i sina telefoner i allmänna transportmedel. För med handen på hjärtat: Talade finländarna med varandra i bussen innan smarttelefonernas tid? Nep, tänkte väl det.

Ny vardag med nya utmaningar

Finaste Vinklubben hade möte i kväll, men jag bara orkade inte ta mig dit, hur gärna jag än hade velat. Sorry, girls!

Det e nog ganska mycket just nu, men främst på ett bra sätt. Har idag bl.a. avlagt tre prov (under en dag alltså) gällande ADB-körkortet OCH varit på en arbetsintervju, som till min förvåning gick på engelska. För att inte alls ha varit förberedd på en sådan vändning, tyckte jag att jag klarade mig rätt bra och väntar med spänning på besked därifrån (troligen först nästa vecka dock). Det handlar alltså ”bara” om en praktikplats, men i en firma där det vore bra att få foten mellan dörren.

Lyckas inte det, har jag faktiskt redan lovats en praktikplats, där jag jättegärna skulle jobba, men där vidareanställning inte är så sannolik. Helst skulle jag göra praktik på båda ställena, men vi ska se hur det hela reder ut sig.

Känner mig lite förvånad över hur lätt detta gått, eftersom vi i början av studierna varnades om att det är svårare än vi tror att skaffa praktikplats och jag vet ju av erfarenhet hur arbetsmarknaden med sin hårda konkurrens ser ut just nu. Och jag hör ju även hur många kurskamrater har svårt att hitta praktikplats. Så något måste jag för en gångs skull ha gjort rätt, eftersom jag förutom de två nämnda, fått två övriga förslag av vänner och bekanta. Är helt sjukt tacksam och känns skönt med en plan B ifall allt skiter sig.

Låter skrytigt kanske, men det är så himla sällsynt att jag har såhär bra flyt att jag bara måste få dela med mig här på bloggen.

Samtidigt är det en utmaning med den nya vardagen med väckning kl. 06 och dagisförning varje morgon och den lilla tid man slutligen spenderar tillsammans med Isla, men det är väl detta som kallas ”ruuhkavuodet”? Kom lite plötsligt bara. Trött är jag och det finns inte någon energi till något extra, men dagarna är ändå fyllda med så mycket positivt, så det är liksom värt det.

Och extra ovanligt och skönt har det varit att Joonas varit ledig de senaste veckosluten, som vi spenderat tillsammans som en ”normal familj”.

IMG_2697.JPG

Den underbara mannen sitter i köket, eftersom han vaktar köttbullarna i ugnen, som han med kärlek tillverkat åt sin familj. Vi kvinnor var trötta efter var sin lång dag och slappade på soffan och tankade kramförrådet.