Längtan

Jag har drabbats av en överraskande längtan, en jag aldrig, aldrig trodde skulle drabba urbana mig: nämligen radhuslängtan.*

Hur hände detta? Vi som är så nöjda med vår rymliga höghuslägenhet som har nära till allt och i augusti kommer äntligen Västmetron, som vi väntat på sedan vi flyttade hit år 2009. För tvärtemot de flesta andra Esbobor, skulle arbetsresan antagligen inte bli längre för mig och med familj och vänner i Östra Helsingfors skulle metron underlätta mycket.

Men ja, är ju inte ensam om min längtan och med tanke på att vi båda vuxit upp i höghuslägenheter med tillgång till sommarstuga förstår jag inte riktigt varifrån denna känsla kommer. Den blev betydligt kraftigare efter att Isla föddes och varje sommar känns det dagligen som ett enorm projekt att ta sig utomhus och en egen gård lockar bl.a. därför. 

Vi har ju en stor balkong just nu, och jag älskar vår balkong, men där har vi morgonsol en kort stund och på kvällen är balkongen oftast ganska kall. Och det är med avund jag scrollat på Instagram och sett folks mysiga eftermiddags-/kvällsbilder på bakgården de senaste veckornas varma sommarkvällar. Så kvällssol är ett måste.


Ett problem finns dock: Drumsöbon i mig börjar lyfta på huvudet och behovet av att bo närmare havet börjar även växa år för år. 3 km är helt enkelt lite för långt. Det river i hjärtat varje gång jag besöker Drumsö och gör en promenad längs havsstranden. Problemet här i huvudstadsregionen är dock att ju närmare stranden, desto högre är priset. Fan.

Förresten, det här med att vara uppvuxen på en ”ö” och firat barndomssomrarna vid havet har nog en stark inverkan på en människa. När jag i mitten av 90-talet bodde i Österrike en liten alpby som var omringad av underbart vackra berg, kändes det efter 7 månader som om bergen skulle falla på mig och behovet av öppet hav var enormt. Fast jag älskar berg, tror jag inte jag skulle klara av att bo omringad av dem.

Hur som helst, the search is on, kan man kanske säga…
*Det var förresten en person som på veckoslutet sade att Radhuslängtan låter som en Kent-låt. Sant.

Pimp my parveke

På söndagen bestämde vi oss för att cykla till Plantagen och äntligen fixa balkongsblommorna. Genom åren har vi konstaterat att Stjärnöga/Tähtisilmä är en fungerande balkongsblomma för oss: Den tål lite kyla, blommar ofta ännu i oktober och är dessutom snygg. Jag är ju som känt lite allergisk mot pelargoner och andra dylika klassiker, så alternativen är ju inte så många. Nu har vi även lärt oss hur många blommor vi behöver och räknade ut att vi får dem + lite mull med cyklarna. Plantagen är dessutom typ ett par kilometer från vårt hem. Än en gång mycket nöjd med var vi bor.

Denna gång flyttade vi Islas cykelstol på Joonas’ cykel, vilket var ett bra beslut, eftersom jag nu njöt på ett helt nytt sätt att cykla och kunde i fred koncentrera mig på att lära känna min nya Crescent. Och visst är det underhållande att se hur Isla njuter av cyklandet, ler och skrattar hela tiden och när Joonas sträcker ut handen, sträcks även en liten hand ut. Vid uppförsbackar hjälper hon dessutom med att skuffa på rumpan, vilket konstigt nog hjälpte i alla fall mig att orka.

   
      

Kände mig som direkt ur nån film, cyklandes med mina blommor i korgen.

 

Den lille balkongsassistenten, som efter en stund hittade en ask med muffinsar, utropade ”muffins!”! och koncentrerade sig därefter på att mumsa på dem.