Den tunga förskolestarten

Det jag oroade mig kanske mest för i samband med flytten var hur Isla skulle anpassa sig till den nya staden och speciellt hur förskolestarten skulle gå.

Försökte intala mig att förra bytet av dagis för tre år sedan ändå gick ganska bra och hon fick snabbt goda vänner där. Men jag var ändå förberedd på en svår början. Hade ändå inte tänkt mig att det skulle vara så här tungt och innebära så mycket gråt och ångest. Och jag förstår och känner hennes ångest och har själv gråtit en skvätt efter att hon somnat. För hjärtat brister ju när barnet försöker intala sig själv att det är ok att fira födelsedag ensam…

Förändringar lär ju bli svårare ju äldre man blir och extra svårt måste det ju vara för ett skyggt och känsligt barn att gå med i ett sammansvetsat gängs lekar. Men jag tror på denna förskola och har bra fiilis över personalen. Och det hade hur som helst varit en stor förändring framför oss, fast vi bott i Esbo, eftersom hon hade bytt till en annan skola/daghem där också nu i höst. Och vi planerade ju tidpunkten för flytten just enligt förskolestarten, trots att jobbsituationen kanske krävt att vi bott ännu ett halvt år i huvudstadsregionen.

  • Jag försöker förstås trösta och uppmuntra henne, men samtidigt vet jag ju att det inte tröstar just nu med att säga ”det blir nog bra” om barnet inte just nu har någon att leka med och är helt ensam. Hon har ju varit van med att leka med grannbarnen på gården och nu bor vi i ett stort höghus där vi inte har en aning om vem som bor där.
  • Igår fick Isla dock två kalasinbjudningar och vi kom med på föräldrarnas WhatsApp-grupp, så det är ju lite framsteg ändå.

    Mitt mantra denna höst är helt tydligt: Det blir nog bra.

    P.S. Vill ännu tillägga att med vårt sociala liv är inget att oroa sig för, Tammerfors har tagit både Joonas och mig emot med öppna armar och vi känner oss välkomna här.

    Annonser

    5 år!

    Nu är det ju redan lite över två veckor sedan vi fyllde år i vårt hus och det firades i ett par veckoslut.

    Man blir nog lika förvånad varje år, hur kan min lilla flicka vara redan 5 år? Det känns att det skett helt otroliga förändringar i henne det senaste året och mot det bättre. Kan hända att miljöbyte i form av flytt och byte av dagis inverkat, eller så är det helt enkelt en naturlig utveckling i denna ålder.

    Hon har blivit så mycket modigare: Fortfarande väljer hon noggrannt vem hon anförtror sig åt, men tröskeln är inte så hög att lita på nån. Fortfarande kan hon behöva en stund att lite kolla läget, men ganska snabbt börjar hon nuförtiden babbla med folk, speciellt om vi har gäster och hon är i en bekant miljö. Det har märkts i och med att personalen byts i ganska rask takt men hon fattar snabbt tycke för nya personer och påverkas inte lika starkt som förra året (då alltid just den person som Isla fattat extra mycket tycke för slutade eller bytte avdelning). Jag hoppas dock innerligt att detta personalbyten snart får ett stopp, för bra gör det inte åt barnen hur som helst.

    På dagis har hon helt klart en bästis, som de är urgulliga med, men hon lär leka fint med de flesta barnen, även med pojkarna.

    Älskar tjejens humor. Vi kan ha så roligt tillsammans och jag diggar att hon uppskattar just rätt detaljer och nyanser.

    Hon älskar att dansa. På födelsedagen åkte vi på en tumiskryssning med Isla (+mina föräldrar) och discot var oerhört viktigt för henne. På ditvägen vägrade hon dansa med i koreografierna som visades men när hon väl fick freestyla, tänkte man inte få henne bort från dansgolvet och jag bara äääälskar hennes moves!

    Ätandet är lite enformigt och hon är oerhört kräsen och DET bekymrar mig trots att jag vet att det inte hjälper att stressa. Det är bara oerhört irriterande. Nattkissandet är en annan grej som inte alls tycks göra framsteg, men även här litar jag på att det blir bra så fort hon är mogen för det, så gick det med dagstorrheten också. Men är bara så innerligt trött på att byta lakan om nätterna, trots att hon har nattblöja…

    Igår var vi på 5-års kontroll till rådgivningen och allt var fint. Hade en ny sköterska, som var helt härlig. Var förberedd på att få höra igen vad allt vi gör fel som föräldrar, men hade istället en så skön känsla när jag gick därifrån. Precis som efter utvecklingssamtalen på dagis nuförtiden (i motsats till den ångest jag upplevde efter samtalen på förra dagiset). Bäst!

    Om kroppsbild och självkänsla

    Jag har skrivit om detta förr (hittar inte just nu inlägget i Ratata-bloggen), men inser att jag behöver skriva om det igen: nämligen vuxnas ansvar när det gäller barns självkänsla och hur det ibland kunde vara bättre att knipa käft.

    Det som triggade mig igen var när jag såg dokumentären om X3M Communityn och Sandra var härligt ärlig och öppnade sitt hjärta om hur hon känt sig ful och mått dåligt i ungdomen och vad som satt igång detta: en klumpig kommentar av hälsosystern. Kände ett sting i hjärtat, eftersom det även i mitt fall varit orsaken till dålig självkänsla vad kommer till kropp och utseende.


    Fjärde klass

    Som barn var jag lång; nästan hela lågstadiet var jag ett par huvuden längre än mina klasskompisar. Saken blev inte bättre av att jag under skolfotograferingen alltid placerades på översta raden i mitten för att riktigt framhäva min längd. Jag var ingalunda fet, men var inte spinkig heller. Dessutom utvecklades jag tidigare än flickorna på min klass och på 80-talet var det inte en ok grej. Kunde få undrande kommentarer i omklädningsrummet om mina bröst och jag kände stor skam. Efter ett sommarlov kom jag till skolan med stor iver och någon i flickgänget som regerade i klassen skrek över skolgården något i stil med att de får skämmas för mig för att jag är så lång. Jag såg med avund på klassen ovanför oss, som råkade ha flera långa tjejer, som bar sin längd med stolthet. Men på min klass var det inte ok att vara lång eller tidigt utvecklad, det gjorde många klart för mig.

    Jag var ändå aldrig direkt mobbad – förutom dumma kommentarer då och då – och jag hade alltid goda vänner (thank god för dem!). Var periodvis t.o.m. god kompis med några från det tidigare nämnda flickgänget. En mystisk fas finns dock från tredje klassen, då min mage började reagera och mina vitsord sjönk rejält. Var på undersökningar pga min mage men kan inte minnas vad som orsakat det men helt klart är att det var något psykiskt.

    Men det värsta var nog hälsoundersökning i fjärde eller femte klass, då skolläkaren ansåg det vara ok att påpeka för mig att min vikt inte riktigt följer med KURVAN och därför borde lite tänka på vad jag äter och att jag kanske inte behöver äta chips varje veckoslut. Jag fattade ingenting, men tänkte att om en läkare säger så här så är det säkert sant. Flickorna på klassen var nyfikna på min vikt och jag vägrade avslöja det. För att krona det hela fick jag mens som 10-åring, först av alla i klassen (mitt under en simtävling dessutom!), vilket var ännu en grej som det skrattades åt och därför blev något jag höll tyst om.

    Gymnastikläraren slängde ur sig kommentarer som ”du springer som en elefant!” och lägg därtill några kommentarer av klasskompisarna och dåligt självförtroende var ett faktum. I högstadiet delades vi i mindre klasser och jag kände att jag så småningom kunde anförtro mig åt mina klasskompisar, vilket kändes skönt. Vi hade bra klassanda, som tur. Även pojkarna började så småningom växa förbi mig i längden, men först i nian. I gymnasiet fick jag helt nya klasskompisar pga skolbyte och var plötsligt omringad av flickor som var LÄNGRE ÄN JAG! Kände mig så lättad!

    Men vikthetsen fanns fortfarande med mig och eftersom jag inte hörde till de populärare tjejerna, kände jag ju fortfarande att det var något fel med mig. Varför ville ingen t.ex. sällskapa med mig?

    Tror att det, att jag flyttade utomlands efter gymnasiet och fick där en slags ny uppmärksamhet (nu menar jag inte några sliskiga komplimanger utan mera att man märktes och noterades för den man var) där räddade mig från att falla i ätstörningsträsket – tänker ofta att det är ett rent under att jag inte drabbades allvarligare.


    Min 20-års dag i Saalbach, Österrike

    Men helt sund är ju inte ens tankegång ännu heller, trots att jag ganska långt accepterat mig själv och tycker jag är rätt okej faktiskt. Har ju hela tiden någon ”period” på gång: just nu socker- och glutenfri, främst för huden, men visst finns hoppet om att det kanske skulle påverka vikten också…. 

    Förra veckan deltog jag i en arbetsresa till Tammerfors, som avslutades med en galamiddag. Vi fick frisyr och makeup fixade av proffs och jag råkade få en så bisarr frisyr som jag inte tyckte passade mig överhuvudtaget. Märkte på folks blickar att även de var av samma åsikt och vissa sade det också rakt ut. Noterade att mitt självförtroende störtade i botten och kände mig så FUL och FET. Bara pga en jäkla frisyr. Trots en kul kväll pga härliga människor tog detta onödigt mycket av min energi under en kväll som kanske hade kunnat vara ännu trevligare.

    Som mor till en dotter som nu redan är betydligt längre än andra jämnåriga inser jag att jag har ett enormt ansvar att inte föra över mina komplex åt henne, utan istället boosta hennes självförtroende på ett sunt sätt. Hon får ju nu redan konstant kommentarer om hur LÅNG hon är och hon gillar det helt tydligt inte alls, utan skulle hellre vilja vara liten och näpen – precis som hennes mor i tiderna önskade… Och jag hoppas så innerligt att skolhälsovården gjort framsteg (vilket jag tyvärr nyligen hört exempel på att det inte har…) och Isla aldrig behöver få höra likadana kommentarer som jag fick höra!

    Har du liknande erfarenheter? Vill gärna höra!

    Första dagiskalaset

    I höst öppnades en ny fas i barnutvecklingen då första inbjudan till dagiskalas uppenbarade sig på Islas hylla. Hon hann gå på två kalas på förra dagiset och de var enligt traditionell modell, dvs föräldrarna lämnar barnen på kalas och kommer efter dem vid utsatt tid. Jag var dock med på båda kalasen pga Isla var en av de yngsta och ville helt enkelt inte vara ensam där.

    Andra veckan på nya dagiset var det dags för första kalaset med nya dagiskompisarna. I den här gruppen är det tradition att bjuda även föräldrarna (eller i princip en av föräldrarna), vilket egentligen är ett ganska praktiskt system: en familj behöver inte vara ansvarig för en hel dagisgrupp + man lär känna föräldrarna samtidigt. Men mängden folk har varit ganska stor och dagisgruppen växer hela tiden, just nu är de väl 18 barn… 

    På ett kalas räknade jag i panik antalet barn runt bordet och insåg att vi aldrig skulle fixa det, varken mängden folk eller stressen den medför. Och det viktigaste: Isla trivs helt tydligt inte i så stora folkmassor så vad är idén med det då, viktigaste är ju att HON har trevligt.

    Konsulterade en kär vän med barn i skolåldern som rekommenderade att vi skulle vara dendär ”annorlunda” familjen som bjuder några barn, att det är helt ok! Och vad vet jag om det är andra som gjort så också.

    Så ni gällde det bara att luska ut först vem Isla leker med mest och det är ju inte det enklaste att få reda på av en 3-åring. Eller visste ju ett par typer som hon pratade om ofta och som även dagispersonalen berättat om att hon lekte med men så fann det några bubbling under som vi inte var helt säkra på. Men vi tog chansen och valde 5 barn. Till saken hör att man inte får lämna inbjudan i barnens skåp ifall man inte bjuder alla, så då gällde det att ta reda på adresserna. 


    Sen började jag spänna ifall någon alls kan komma. Vi tog även en risk i och med att kalaset var en fredag, men ville hålla det i samband med Islas officiella kalas, som var följande dag. Men så småningom började anmälningarna komma och bara en hade förhinder.


    När vi nyligen var till Stockholm, satsade vi på Designtorget, Lagerhaus och Åhléns, där vi hittade en massa komiska och fina kalasgrejer.

    Det var ett gäng så fina barn som satt så snällt runt bordet och lekte så fint ihop. Och som bonus sjukt trevliga föräldrar och första kalaset där jag hann tala ordentligt med andra vuxna. Tiden gick bara väl fort men pga det var fredag var det inte så farligt att det gick lite över tiden. Och lite vin & ost åt föräldrarna är aldrig fel…


    Istället för kaka hade vi glass, som barnen själv fick garnera med strössel, nonpareller och såser, uppskattades stort! Ljuset fick blåsas från en muffins. Isla frågade försiktigt var hennes ”prinsessakaka” fanns, men blev nöjd när jag berättade att hon får den följande dag. 

    4 år!

    Hur kan det ha gått fyra år sedan jag fick min bästa födelsedagspresent någonsin?

    Vår lille brunögda tjej har utvecklats till en riktigt rolig filur med just rätt slags humor. Lugn och försiktig är hon fortfarande, men hon överraskar mig gång på gång med sitt mod i situationer jag kanske hade själv gett upp. 

    Ännu på sommaren och hösten kändes det tufft att resa med en 3-åring, men något har helt klart hänt eftersom vår kryssning till Stockholm förra helgen gick fantastiskt bra och hon var riktigt kul resesällskap. Även jullovet gick friktionsfritt och det kändes som att hon på riktigt uppskattade allt kring julfirande. Känns som en stor lättnad faktiskt. Är det på riktigt lättare med en 4-åring?

    Året har inneburit många förändringar för henne i och med byte till stora sidan på gamla dagiset, flytt och därmed dagisbyte och oron var stor att förändringarna skulle påverka henne och nattsömnen. Som de gjort tidigare. Men hon är stolt över sitt nya rum och vill presentera det åt alla samtidigt som hon funnit sin plats på nya dagiset och fått några riktigt goda vänner där. Äntligen känns det som att man på riktigt ser Isla för den hon är och uppskattar henne på rätt sätt.

    På sommaren hade vi riktigt kämpigt om kvällarna och trots protester från vissa håll, bestämde vi oss i slutet av sommaren för att pröva skippa dagssömnen. Kändes lite vemodigt eftersom det betydde att även egna chansen till lite vila under dagen därmed försvann. Lite svårt var det att få personalen på dagiset med på vårt önskemål och det meddelades alltid glatt att hon idag sovit en timme! Nej. Men i och med nya dagiset började det rulla på och hon slocknade som ett ljus varje kväll i ”normal” tid. Äntligen fick man tillbaka sin egentid om kvällarna, som även den är viktig för att själv orka.

    Trots att hon är lång till sin ålder, får man ABSOLUT inte kalla henne ”stor flicka”, hon kan bli helt sjukt sårad av det. Istället har hon haft en längre fas då hon vill va ”liten flicka” och pratar jobbig bebisspråk. Argh, så frustrerande! Isla har aldrig haft någon ”kan själv!”-fas utan istället en ”kan inte!”-fas. På dagiset upplever de en slags konflikt i hur Isla rör och beter sig med stor självsäkerhet samtidigt som hon pratar otydligt och bebisaktigt. Men jag tror det är en följd av byte till stora sidan på gamla dagiset, tror det var en ganska stor ”kolaus” för henne. Ser även en utveckling mot det bättre i denna sak.

    Om en vecka ordnar Isla sitt första dagiskalas. Vi beslöt oss för att vara de där jobbiga föräldrarna som inte bjuder alla i dagisgruppen (halåå, vem får 18 barn PLUS föräldrar att rymmas i sitt hem? Ganska många faktiskt…), utan bara de hon leker mest med. Isla fungerar också bäst i mindre grupp och klagar ofta på att det finns ”för mycket folk” eller att det är ”kova ääni” (=hårt ljud). Så det blir nog bra. Är själv lite spänd inför denna nya fas i hennes utveckling och hoppas alla inbjudna kan komma.

    Fuerteventura

    I våras frågade mina föräldrar ifall vi hade lust att hänga med på gemensam resa, i samband med mammas 75 -års dag, tillsammans med min syster och hennes son. Självklart! Vem tackar nej till en resa i oktober liksom?

    Mammas önskemål var att åka till Jandía i södra Fuerteventura (dvs en av Kanarieöarna) och det var ju en bekant plats sedan förr, eftersom vi var där när Isla fyllt 1 år och några år tidigare när vi var ett relativt färskt par. Skönt med ett bekant ställe, där man vet var det lönar sig att gå ner till stranden, hur man kommer till fiskarbyn Morro Jable längs den mysiga strandpromenaden, var det lönar sig att skåda den vackra solnedgången osv. Älskar stället, eftersom det är så olikt resten av Kanarieöarna; i Jandía finns inga inkastare, utan personalen på restaurangerna kommer högst och berättar om dagens meny och sen lämnar de en ifred, vilket ändå inte utesluter god service. Uppskattar den lite ”svalare” servicen där. Hela stället är så rent, stränderna putsas grundligt dagligen och vattnet är kristallklart. Man kan spendera en hel dag med att gå längs strandkusten, vilket dock inte är så aktuellt när man reser med barn. Det enda negativa med Fuerteventura är, att det oftast blåser himla mycket där och det är inte i onödan stället kallas surfarnas paradis. I jämförelse med norra ön är Jandía betydligt lugnare, men min tidigare erfarenhet av stället är hård blåst, gul flagga, höga vågor och svala kvällar.

    Så döm om min förvåning när det var 29 grader varmt när vi anlände, grön flagga dagligen och varma, ljumma kvällar! Havsvattnet var nog det varmaste jag någonsin upplevt på Kanarieöarna och jag hade kunnat guppa i de saltiga sköna vågorna i timmar. Barnen älskade det också och båda gjorde enorma framsteg i simmandet: kusinen lämnade bort hajfenan* och simmade helt själv medan två år yngre Isla lämnade bort armpuffarna och klarade sig till slut endast med hajfenan. Hon som varit ganska försiktig när det gäller vatten och tyckt mest att vattnet är så kallt. Är ju själv ett riktigt vattendjur och kände mig riktigt nöjd som mamma, när min dotter inte ville komma upp ur vattnen någonsin.

    För familjen långsam var det ju en viss utmaning att hållas med i andras rytm, men när jag såg glädjen i Isla när hon fick leka med sin kusin, som hon så beundrar och hörde det konstanta skrattet, var det så värt den lilla stressen. Kände mig kanske int helt lika utvilad som efter Lanzarote i våras (som jag lovar att blogga om snart!), då Isla ännu sov låååång dagssömn, men visst behövdes denna vecka i solen enormt mycket just denna höst.

    *Hajfenan ja: Märket är Swimfin och jag köpte vår från Polkuped. Eftersom jag själv blivit en duktig simmare tack vare ”kellukkeet” (sådana där gula som man hade på ryggen), istället för armpuffar, var jag urlycklig över att denna produkt funkar så bra och att Isla gillar den så mycket. Den väckte mycket uppmärksamhet och många tyskar kom fram och frågade vad det var för märke.

    OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAimg_0401img_0535img_0536img_0581

    Dagisstart – igen

    Efter sommaren bytte Isla till de äldres grupp, dvs 3-6 -åringarnas grupp. Det blev en ganska mycket större grupp och i och med vattenskada i en annan avdelning, var barnmängden speciellt om morgnarna ganska stor. Det som säkert hjälpte ganska mycket var att Islas bästa vän / pojkvän(?) också flyttade till stora sidan, trots att han inte ännu hade fyllt 3. Men ofta sade hon att hon inte ville gå till stora sidan, utan till lilla sidan. Dagispersonalen kommenterade också ibland att hon lite ”försvinner” i en så stor grupp.

    Så gick vi och köpte ett nytt hem och bestämde oss för att byta dagis, trots att det var ungefär samma distans till det förra från vårt nys hem. Men tja, jag bara hade på känn att ett dagisbyte nu kunde vara aktuellt. Eftersom jag ibland känt att man kanske inte riktigt uppskattade / förstod Isla som hon är på förra dagiset, tänkte jag att det kunde vara bra att vid detta skede ta en omstart.

    Frågade lite omkring mig om dagistips och detta ena daghem tipsades om här och där. Så råkade det dessutom finnas plats där och vi fick plats där nästan genast. Var på besök där hela familjen och så fick jag inbjudan till föräldramöte och fick SÅ bra fiilis av både daghemmet och föräldrarna.

    Timingen hade vi kanske kunnat fundera på lite noggrannare, för nu började hon genast följande vecka efter att vi flyttat. Att det på samma sätt krävdes en mjukstart som när man är ny på dagis hade jag inte heller räknat med. Men det krävde egentligen bara att jag vi var där en stund på förmiddagen, sen sade hon glatt ”heippa!” och blev nöjt där. Första dagen var vi där bara under förmiddagen och gick tillsammans hem innan lunch.

    Följande vecka började hon igen säga hur hon inte ville gå till nya dagiset och pratade om sina gamla dagiskompisar. Andra veckan på dagis blev det dags för första dagiskalaset, vilket verkade vara en tuff erfarenhet för tjejen. Det verkar som en sammansvetsad grupp och Isla berättade många gånger hur pojkarna sagt åt henne att hon inte får komma på kalaset. Hjärtat brister!

    Trevligt var dock att märka att i detta dagis stannar även föräldrarna på kalaset och umgås med varandra (vin och öl bjöds!). 

    Det blir nog bra ännu, men det är säkert tufft för en försiktig och känslig flicka att börja på nytt dagis mitt i terminen och det har varit en mycket trött flicka om kvällarna.