Dagisstart – igen

Efter sommaren bytte Isla till de äldres grupp, dvs 3-6 -åringarnas grupp. Det blev en ganska mycket större grupp och i och med vattenskada i en annan avdelning, var barnmängden speciellt om morgnarna ganska stor. Det som säkert hjälpte ganska mycket var att Islas bästa vän / pojkvän(?) också flyttade till stora sidan, trots att han inte ännu hade fyllt 3. Men ofta sade hon att hon inte ville gå till stora sidan, utan till lilla sidan. Dagispersonalen kommenterade också ibland att hon lite ”försvinner” i en så stor grupp.

Så gick vi och köpte ett nytt hem och bestämde oss för att byta dagis, trots att det var ungefär samma distans till det förra från vårt nys hem. Men tja, jag bara hade på känn att ett dagisbyte nu kunde vara aktuellt. Eftersom jag ibland känt att man kanske inte riktigt uppskattade / förstod Isla som hon är på förra dagiset, tänkte jag att det kunde vara bra att vid detta skede ta en omstart.

Frågade lite omkring mig om dagistips och detta ena daghem tipsades om här och där. Så råkade det dessutom finnas plats där och vi fick plats där nästan genast. Var på besök där hela familjen och så fick jag inbjudan till föräldramöte och fick SÅ bra fiilis av både daghemmet och föräldrarna.

Timingen hade vi kanske kunnat fundera på lite noggrannare, för nu började hon genast följande vecka efter att vi flyttat. Att det på samma sätt krävdes en mjukstart som när man är ny på dagis hade jag inte heller räknat med. Men det krävde egentligen bara att jag vi var där en stund på förmiddagen, sen sade hon glatt ”heippa!” och blev nöjt där. Första dagen var vi där bara under förmiddagen och gick tillsammans hem innan lunch.

Följande vecka började hon igen säga hur hon inte ville gå till nya dagiset och pratade om sina gamla dagiskompisar. Andra veckan på dagis blev det dags för första dagiskalaset, vilket verkade vara en tuff erfarenhet för tjejen. Det verkar som en sammansvetsad grupp och Isla berättade många gånger hur pojkarna sagt åt henne att hon inte får komma på kalaset. Hjärtat brister!

Trevligt var dock att märka att i detta dagis stannar även föräldrarna på kalaset och umgås med varandra (vin och öl bjöds!). 

Det blir nog bra ännu, men det är säkert tufft för en försiktig och känslig flicka att börja på nytt dagis mitt i terminen och det har varit en mycket trött flicka om kvällarna.

Why so angry?

Detta inlägg handlar inte om Angry Birds, utan vår dotter.

Tidigare i veckan var det vårfest på dagis. Och det var lika från reven som alla andra fester som ordnats på dagiset. Inte alltså vad gäller programmet (fast vår 3-åring fick nu kanske inget ut av nån frågesport om hur många dagar det finns i en vecka… typ), utan pga Islas usla humör. 

Jag vet inte vad det är som triggar det, är det nån press eller dylikt? Fast denna gång var det inte ens någo uppträdanden, vi hängde hela tiden tillsammans, istället för att försöka få barnet att stå framme med de andra barnen och till slut ge upp och själv gå fram med dagisbarnen.

När jag samma morgon frågade Isla om de ska sjunga nåt blev hon upprörd och skrek ”Inte sjunga, inte sjunga! Isla KAN inte sjunga!”. Under festen var hon bara sur och otrevlig, hade inget tålamod att stå i kö, vägrade ge gåvorna åt personalen och min favorit: När alla skulle sjunga som allsång Den blomstertid nu kommer skrek mitt barn högt ”TYST! Sluta sjunga!”.

Och ni ska vi minnas att detta är ett barn som ääälskar att sjunga och sjunger typ konstant. 

Vad beror det på? Kan man göra något åt saken? Och när lättar det? Jäkligt ansträngande är det hur som helst och man märker att man skäms för sitt barns beteende…

Den enda gången hon var glad var när hon lekte och fjantade med sin ”pojkvän”.

Paska mutsi

Den här veckan började vardagen igen för Islas del i och med att dagis började. I dag är det dessutom första gången som Isla stannar ensam på dagis efter att de andra barnen hämtats, eftersom jag hinner hämta henne först 17:30. 

Tur att detta arrangemang inte behövs varje dag, utan endast dagarna då Joonas jobbar kvällstur. 

Hur ska man skaka av sig känslan av dåligt samvete pga att jag inte är tillräckligt närvarande i min dotters liv? Känns att denna fas bara rinner iväg, har ju sett henne så lite i sommar pga hon firade semester med sin pappa på landet (vilket jag är glad över att hon fick chansen till). I går kom jag hem 20-tiden pga kvällstur och I dag är hon på dagis nästan 10h. Det känns ganska hurja länge för en 2,5-åring, tycker jag. Men andra alternativ finns inte just nu och det suger. 

Känns som att de flesta mammor omkring mig med lika gamla barn jobbar kortare veckor och har hemmadagar med barnet under veckan. Och då känner man ju sig ännu mer som en ”paska mutsi” (som min optiker beskrev sig själv, heh).

Min situation är ju dock att jag är ny på jobbet och inga kontrakt är ännu skrivna, så då är det nog inte läge för specialarrangemang. Ännu. Inte för att vår ekonomi skulle tillåta det heller just nu. Och jag gillar ju mitt jobb och DET är tur det.

Hon trivs ju på dagis, så det tröstar ändå lite. Men bara lite.

Hur gör ni?

  

Vårfest

Islas dagis hade ju ingen julfest, utan istället tomteverkstad, vilket jag i julas var lite besviken över. Så mina förväntningar var därför höga inför vårfesten. Kanske lite för höga. Jag hade ju hört om hur man som förälder snyftar sig igenom vårfesten när man håller på att spricka av stolthet när ens lillis står där framme med de andra.

Och en kort stund upplevde jag denna känsla, när de små kom alla tillsammans gående till parken där festen var i sina kransar med blå- & vitsippor. Hann redan bli fuktig i ögonen för dom var bara så urgulliga.

IMG_2358

Klänningen och jackan råkade faktiskt matcha helt av misstag. Marimekko-jackan är förresten en regnrock och Isla ääääälskar den.

Sen fick barnen hänga en stund med föräldrarna (big mistake, anser jag) men när det var dags att samlas igen för sång, ville Isla inte längre vara ifrån mig. Dagispersonalen försökte ta med henne men hon brast ut i hjärtskärande gråt, så det hjälpte inte annat än att gå fram med henne och hänga där genom hela föreställningen.


Jag hörde inget av vad som talades och var mest upptagen med att hålla fröken på plats, medan hon mest ville kolla på blommor och traktorer. Isla, som sjunger konstant hemma, vägrade totalt sjunga och rev allsångsbladet ifrån mig så inte jag heller fick sjunga.

IMG_2365
Barnen sjöng nån version av Bä bä vita lamm, där de ropade ”Jee” emellanåt och där klämde Isla till med ett högljutt sista ”JEE!”, så hon fick all uppmärksamhet. Detta fick Joonas som tur på video.

Men ja, så var det avklarat. Får väl vänta på detdär att stå i publiken och bli rörd i några år ännu.


Efteråt fick vi glass och den satt Isla och njöt av läääänge. Frågade om hon ätit glass förr och hon nickade glatt.

IMG_2367

IMG_2370
Är förresten ganska nöjd över hur länge vi lyckats undvika godsaker. Vi har haft principen att vi tar det anefter som de introduceras på dagis. Vid julen kom pepparkakorna (”Kaaaka!”), sen muminkexen, saft osv. Men vi begränsar det ju förstås till specialfall och försöker satsa på sockerfria safter (det har just kommit nya såna på marknaden). Och så länge hon ännu blir ivrig av frukt och grönsaker så är det ju bara bra.

Det var säkert ganska spännande med vårfest eftersom den korta hemfärden var totalt skrikig och omöjlig och hemma var hon helt slut. Men det förstår man ju å andra sidan.

Första morsdagskaffet

På fredagen började vi morgonen med att tillsammans med Isla gå på dagisets morsdagskaffe. Tyvärr var där inte så många andra mammor, men det var ju mysigt ändå. 

På sistone har ju Isla blivit glatt kvar på dagiset när jag lämnat henne där, men nu blev hon ledsen när jag plötsligt sen också måste gå på jobb istället för att stanna på dagiset hela dagen. Verkade vara en typisk reaktion bland barnen. När dagispersonalen tröstade Isla med att hon får leka med mamma hela veckoslutet, började jag nästan gråta, eftersom jag visste att jag skulle se henne först på söndagkväll följande gång…

   
  

På vägen måste man stanna för att sjunga ”Lilla snigel akta dig…”.

Vi passade på att ta några selfies.  

 

Mitt första självlagade kort, mitt hjärta smälter!

Dagisgallup

Vilken tid stänger ditt barns dagis? 

Vårt stänger redan kl. 17:00, vilket enligt mig känns lite tidigt. Men det kanske är en helt normal tid? 

Det är ju ganska normalt att man jobbar 9-17 och då går det ju inte alls ihop. Nu har vi ju turen att Joonas jobbar i skiften, så han har ganska ofta möjlighet att söka Isla. Så vi kör med jag för, han söker. Men ibland råkar det sig att hann jobbar kvällsturer och då blir det alltid lite säätände för min del för att kunna gå från jobbet kl. 16 istället för 17. Och nu är jag ju på praktik och jobbar kortare dagar, hur blir det sen när/om jag jobbar heltid?

Ingen samarbetsvillig pupu

Idag hade dagiset maskerad i påsktema. Vi hade ju ett par kaninöron, så jag tänkte att vi kör med det. Tränade lite med öronen någon dag innan:

  

Jep, det är en gammal mikrofon…

Orkade inte pyssla någon svans, men mindes att vi hade en extra brun (hallå, haren byter ju till sommarfärg i dessa tider!) tofs som hör till en Costo-hatt och den sydde jag fast i ett par svartvitprickiga (i brist på vita) leggins. Vit blus med påskgul ficka hade vi från förr.

  

Frågade på Instagram råd om ansiktsfärger och gick efter ett tips till BR Lelu och köpte ett ordentligt set, sökte olika modeller på Pinterest och var förberedd.

Igår kväll tänkte jag att vi har tjejkväll och målar Islas naglar gula, påsken till ära. Hon beundrar ju alltid mina naglar så hon vill ju säkert vara som mamma, eller hur? Fick sätta nagellack på ena handens fingrar, flickan sade ”YÖK!” och freakade totalt och bara ville ha det ”bort! bort!”. Hjälpte inget annat än att ta bort nagellacket.

I morse hade jag då satt fram ansiktsfärgerna och en spegel, så hon kunde se sig själv samtidigt hur fin hon skulle bli. ”YÖK!” skrek hon igen och totalvägrade. Pupuöronen flög i golvet fast hur många ggr, så jag nappade med några ansiktskritor med till dagis och lämnade dem där, just in case.

Helmiä sioille, som man så passande uttrycker det på vårt andra inhemska.

När jag sökte tjejen, mötte en så här glad pupu (utan öron dock) mig, som skuttade omkring (lite som en häst, hih) och sade: ”pupu! Pupu!”:

  

  

Hemma har hon fortsatt skutta omkring, så månne hon inte hade en helt kul dag ändå?