Projekt ”prinsessakaka”

Redan tidigt i höst meddelade Isla att hon ska ha en ”prinsessakaka”. Gaaah, jag som inte alls står ut med prinsessiga grejer, vad sku vi hitta på? Hon fortsatte tjata om prinsesskaka, så då hjälpte inte annat än att förverkliga damens önskemål. 

Men hur göra en prinsesskaka, som samtidigt ser ut som Isla, som inte ens är så värst prinsessig av sig? Barbiekaka? Njae, inte helt ”vi”. 

Vi hade endast några prydnader klara när vi sent på fredagkväll började pyssla med kakan. Och nu måste jag lyfta hatten åt Joonas, som är drivkraften bakom kakorna varje år. Jag kommer med idéerna och han förverkligar (och jag assisterar). Och sockermassa – som jag hatar det som material! Gillar att baka, men choko och glasyr e mer min grej.

Slutresultatet blev denna:

Första dagiskalaset

I höst öppnades en ny fas i barnutvecklingen då första inbjudan till dagiskalas uppenbarade sig på Islas hylla. Hon hann gå på två kalas på förra dagiset och de var enligt traditionell modell, dvs föräldrarna lämnar barnen på kalas och kommer efter dem vid utsatt tid. Jag var dock med på båda kalasen pga Isla var en av de yngsta och ville helt enkelt inte vara ensam där.

Andra veckan på nya dagiset var det dags för första kalaset med nya dagiskompisarna. I den här gruppen är det tradition att bjuda även föräldrarna (eller i princip en av föräldrarna), vilket egentligen är ett ganska praktiskt system: en familj behöver inte vara ansvarig för en hel dagisgrupp + man lär känna föräldrarna samtidigt. Men mängden folk har varit ganska stor och dagisgruppen växer hela tiden, just nu är de väl 18 barn… 

På ett kalas räknade jag i panik antalet barn runt bordet och insåg att vi aldrig skulle fixa det, varken mängden folk eller stressen den medför. Och det viktigaste: Isla trivs helt tydligt inte i så stora folkmassor så vad är idén med det då, viktigaste är ju att HON har trevligt.

Konsulterade en kär vän med barn i skolåldern som rekommenderade att vi skulle vara dendär ”annorlunda” familjen som bjuder några barn, att det är helt ok! Och vad vet jag om det är andra som gjort så också.

Så ni gällde det bara att luska ut först vem Isla leker med mest och det är ju inte det enklaste att få reda på av en 3-åring. Eller visste ju ett par typer som hon pratade om ofta och som även dagispersonalen berättat om att hon lekte med men så fann det några bubbling under som vi inte var helt säkra på. Men vi tog chansen och valde 5 barn. Till saken hör att man inte får lämna inbjudan i barnens skåp ifall man inte bjuder alla, så då gällde det att ta reda på adresserna. 


Sen började jag spänna ifall någon alls kan komma. Vi tog även en risk i och med att kalaset var en fredag, men ville hålla det i samband med Islas officiella kalas, som var följande dag. Men så småningom började anmälningarna komma och bara en hade förhinder.


När vi nyligen var till Stockholm, satsade vi på Designtorget, Lagerhaus och Åhléns, där vi hittade en massa komiska och fina kalasgrejer.

Det var ett gäng så fina barn som satt så snällt runt bordet och lekte så fint ihop. Och som bonus sjukt trevliga föräldrar och första kalaset där jag hann tala ordentligt med andra vuxna. Tiden gick bara väl fort men pga det var fredag var det inte så farligt att det gick lite över tiden. Och lite vin & ost åt föräldrarna är aldrig fel…


Istället för kaka hade vi glass, som barnen själv fick garnera med strössel, nonpareller och såser, uppskattades stort! Ljuset fick blåsas från en muffins. Isla frågade försiktigt var hennes ”prinsessakaka” fanns, men blev nöjd när jag berättade att hon får den följande dag. 

4 år!

Hur kan det ha gått fyra år sedan jag fick min bästa födelsedagspresent någonsin?

Vår lille brunögda tjej har utvecklats till en riktigt rolig filur med just rätt slags humor. Lugn och försiktig är hon fortfarande, men hon överraskar mig gång på gång med sitt mod i situationer jag kanske hade själv gett upp. 

Ännu på sommaren och hösten kändes det tufft att resa med en 3-åring, men något har helt klart hänt eftersom vår kryssning till Stockholm förra helgen gick fantastiskt bra och hon var riktigt kul resesällskap. Även jullovet gick friktionsfritt och det kändes som att hon på riktigt uppskattade allt kring julfirande. Känns som en stor lättnad faktiskt. Är det på riktigt lättare med en 4-åring?

Året har inneburit många förändringar för henne i och med byte till stora sidan på gamla dagiset, flytt och därmed dagisbyte och oron var stor att förändringarna skulle påverka henne och nattsömnen. Som de gjort tidigare. Men hon är stolt över sitt nya rum och vill presentera det åt alla samtidigt som hon funnit sin plats på nya dagiset och fått några riktigt goda vänner där. Äntligen känns det som att man på riktigt ser Isla för den hon är och uppskattar henne på rätt sätt.

På sommaren hade vi riktigt kämpigt om kvällarna och trots protester från vissa håll, bestämde vi oss i slutet av sommaren för att pröva skippa dagssömnen. Kändes lite vemodigt eftersom det betydde att även egna chansen till lite vila under dagen därmed försvann. Lite svårt var det att få personalen på dagiset med på vårt önskemål och det meddelades alltid glatt att hon idag sovit en timme! Nej. Men i och med nya dagiset började det rulla på och hon slocknade som ett ljus varje kväll i ”normal” tid. Äntligen fick man tillbaka sin egentid om kvällarna, som även den är viktig för att själv orka.

Trots att hon är lång till sin ålder, får man ABSOLUT inte kalla henne ”stor flicka”, hon kan bli helt sjukt sårad av det. Istället har hon haft en längre fas då hon vill va ”liten flicka” och pratar jobbig bebisspråk. Argh, så frustrerande! Isla har aldrig haft någon ”kan själv!”-fas utan istället en ”kan inte!”-fas. På dagiset upplever de en slags konflikt i hur Isla rör och beter sig med stor självsäkerhet samtidigt som hon pratar otydligt och bebisaktigt. Men jag tror det är en följd av byte till stora sidan på gamla dagiset, tror det var en ganska stor ”kolaus” för henne. Ser även en utveckling mot det bättre i denna sak.

Om en vecka ordnar Isla sitt första dagiskalas. Vi beslöt oss för att vara de där jobbiga föräldrarna som inte bjuder alla i dagisgruppen (halåå, vem får 18 barn PLUS föräldrar att rymmas i sitt hem? Ganska många faktiskt…), utan bara de hon leker mest med. Isla fungerar också bäst i mindre grupp och klagar ofta på att det finns ”för mycket folk” eller att det är ”kova ääni” (=hårt ljud). Så det blir nog bra. Är själv lite spänd inför denna nya fas i hennes utveckling och hoppas alla inbjudna kan komma.

Why so angry?

Detta inlägg handlar inte om Angry Birds, utan vår dotter.

Tidigare i veckan var det vårfest på dagis. Och det var lika från reven som alla andra fester som ordnats på dagiset. Inte alltså vad gäller programmet (fast vår 3-åring fick nu kanske inget ut av nån frågesport om hur många dagar det finns i en vecka… typ), utan pga Islas usla humör. 

Jag vet inte vad det är som triggar det, är det nån press eller dylikt? Fast denna gång var det inte ens någo uppträdanden, vi hängde hela tiden tillsammans, istället för att försöka få barnet att stå framme med de andra barnen och till slut ge upp och själv gå fram med dagisbarnen.

När jag samma morgon frågade Isla om de ska sjunga nåt blev hon upprörd och skrek ”Inte sjunga, inte sjunga! Isla KAN inte sjunga!”. Under festen var hon bara sur och otrevlig, hade inget tålamod att stå i kö, vägrade ge gåvorna åt personalen och min favorit: När alla skulle sjunga som allsång Den blomstertid nu kommer skrek mitt barn högt ”TYST! Sluta sjunga!”.

Och ni ska vi minnas att detta är ett barn som ääälskar att sjunga och sjunger typ konstant. 

Vad beror det på? Kan man göra något åt saken? Och när lättar det? Jäkligt ansträngande är det hur som helst och man märker att man skäms för sitt barns beteende…

Den enda gången hon var glad var när hon lekte och fjantade med sin ”pojkvän”.

Så mycket siistigare

När jag i januari fyllde år, fanns det bland alla gratulationskort ett med lite kryptiskt innehåll. Förstod att någon överraskning var på kommande. 

För en tid sedan kom det ett brev på posten:


Med fanns instruktioner om att befinna sig vid steissin lö 28.5. kl. 12:00. Spännande! Nästan som inför polttarna! Visste ju naturligtvis vem som var bakom detta men inget om programmet. Såg dock fram emot att spendera en hel dag med just det här gänget.

Lärde känna de här tjejerna 1997 (I lite senare, kanske 1999?), och speciellt under studietiden och efter det var vi ett oerhört tajt gäng. Sen har livet fört oss åt lite olika håll, men så blir det ibland.

Det blev en riktig trip down memory lane i äkta Så mycket bättre-anda där jag påmindes om många fina detaljer från vår gemensamma historia:

Piknik i Kajsaniemiparken, Scandinavian Music Group och Asian Dub Foundation i Maailma Kylässä-festivalen, en spellista gjord speciellt för mig, olika tips om följande programnummer, små uppdrag – som att blanda Ragnar-drinks & minnas alla Top 10 listor som Wayne & Garth hade (som Bands that sound like deceases) – middag i mina gamla hoods i Berghäll, en klassisk öl vid postlådan dit Lostarens kö brukade nå, en sväng via Bones för att se hur stället ändrats bara för att konstatera att vi inte längre passade in där, snabbt till Loose där vi dansade till kl 04 (när hände det senast?!?)! Jösses!


Så tack finast girlsen för en oförglömlig dag/kväll/natt, puss!

Kom hem 10 minuter innan Joonas steg upp för att gå till jobbet…

3 år!

Det var ju inte bara jag som fyllde år, utan för två veckor sedan fick vi även en 3-åring i huset! Terrible two’s är alltså officiellt över och konstigt nog har dessa två veckor gått oerhört smidigt med ätande och kvällsbestyr och nätter och sånt. Säkert bara tillfälligt, men har varit oerhört skönt att inte behöva bita ihop tänderna precis hela tiden (jullovet var ju rena helvetet).

Vår gemensamma födelsedag firade vi med traditionell kaka på Fazers, denna gång tog även Isla kaka. 

   
   
Vi har hört av dagispersonalen att hon är ivrig på att hänga i gymnastikringar, och eftersom jag själv varit så usel i redskapsgymnastik, vill vi uppmuntra henne i det intresset. Så i 3-års gåva fick hon gymnastikringar från Suomen voimistelutuote:

  
Pga min 40-års fest firade vi Isla först förra helgen. Samma koncept som förra året: familj och de vänner som Isla haft mest att göra med under året som gått, lite salt, lite sött, kaffe och VIN (viktigt). 

Till konceptet hör också att Joonas och jag kämpar med kakan långt in i natten. Svor redan efter första kalaset att aldrig mera sockermassa, men så fick Joonas mig ändå på något sätt övertalad. Det höll på att bli en fars vid ett skede, men slutresultatet blev helt okej ändå.

Kände stor lycka efter festen och kunde konstatera att Isla nog har fina människor i sitt liv. Fröken konstaterade själv många gånger: ”kiva fest, kiva fest” innan hon somnade.

   
    
    
   
   
 

40 is the new 30

Ja, jag gick ju och fyllde 40 för några veckor sedan. Dagarna kring själva födelsedagen var så hektiska pga ett projekt på jobbet så jag knappt hann tänka på att jag fyllt år. Så veckoslutet med hotellövernattning och fest på We Got Beef kändes desto mer förtjänta efter den veckan.

Lyckades få min favorit-DJ Aleksi Pahkala som DJ för kvällen och han levererade minsann! Han spelade alla mina önskelåtar och dessutom (telepatiskt?) alla låtar jag glömt att önska! Det var en underbar nostalgitripp på dansgolvet med gamla och nya vänner.

Jag var ett enda stort leende hela kvällen och hade svårt att få sömn när vi väl anlände till hotellet. Men låååång hotellfrukost med fina vänner från Sverige och mina kära vänner härifrån gjorde tröttheten så värd.

Inte alls illa att fylla 40, kan jag säga!