2019 – bring it on!

Från 2018 minns jag i första hand en totalt avslappnande semesterresa till Gran Canaria, där jag läste, simmade och åt gott i två veckors tid. Isla spenderade största delen av resan under vattenytan och alla njöt. Har inte på länge känt mig så avslappnad som jag gjorde efter den semester.

Sommarsemestern då! Jösses, vilket väder! Värmeböljan började då min semester började och slutade ungefär då jag återvände till jobbet. Vi unnades havsstränder utan blåalg och firade typ hela semestern antingen i havet (även sent på kvällen!) eller på en sup-bräda. Så sällsynt och så underbart! Islas simkunskaper utvecklades och hon blev helt otroligt modig, hoppade från bryggan och dök på alla möjliga sätt. Sommaren innan var så kall att den kunskapen liksom lite bromsade då.

Joonas hade tyvärr inte chans att delta i några festivaler i år, så jag fick representera själv på Sideways och Flow. Kul var det, främst pga fantastiskt sällskap. Nästa sommar vill jag gärna lägga till Uusi Tampere på festivallistan.

På jobbet lärde jag mig otroligt mycket nytt och fick ett specifikt ansvarsområde, som hjälpte mig att fokusera bättre. Jobbresorna blir roligare ju bättre man lär känna folk inom branschen och jag kan berätta er att det jobbar jäkligt fint folk inom musikbranschen.

Slutet av året kom med några dödsfall och andra tråkiga nyheter, så året fick en jäkligt illa bismak till slut. En av nyheterna kommer att påverka vår familj såpass mycket att 2019 kommer att innebära stora förändringar. Vad det rent praktiskt betyder, vet vi inte ännu helt klart, men tungt kommer det hur som helst att bli.

MEN jag tror starkt att det kommer något gott ur detta, för allt måste ha en mening, eller hur? Nu hoppas jag bara att även mina drömmar skulle kunna inse det samma och sluta plåga mig under nätterna…

Annonser

Den mansdominerade rockpubliken

Igår såg jag The Breeders på Tavastia. Bändet är väl främst känd för sin 90-tals hit Cannonball, men är riktigt uppskattad inom sin genre, som väl kan kallas alternativ rock, går kanske lite mot grunge-hållet också. Hur som helst var Tavastia sådär trevligt fylld – inte slutsåld men inte heller för tom – och man märkte att många väntat på att bandet, med tvillingssyskonen Kim och Kelley Deal i spetsen skulle komma till Finland.

Hela kvällen kändes som en nostalgitripp, vissa i publiken hade grävt fram sina 90-tals pikéskjortor (ni minns när 80-tals pikéerna gjorde en liten comeback på 90-talet?) och rutiga skjortor osv och man såg att de här typerna har – precis som jag – levt sine gyllene dagar just denhär tiden.

Plötsligt reagerade jag på att en stor del av publiken var män, alltså i detta fall verkligen majoriteten. Visst brukar rockpubliken ofta domineras av män, men detta var på något sätt helt extremt och kändes extra tokigt när tre nästan 60-åriga kvinnor rockade på scenen och så är det främst män som diggar. Varför är det så?

Tänkte att det kanske är en generationsfråga och att det hoppeligen ändrat i dagens läge? Eller en sån känsla har i alla fall jag. Mindes även de otaliga hemmafesterna där jag trivdes bäst med männen och deras musikdiskussioner då kvinnorna hängde i köket och talade – I kid you not – om matlagning! Och jag dömer inte alls det att man vill prata om mat, men undrar främst varför jag alltid var ensam kvinna i dessa musikdiskussioner? Är det nån gen jag saknar? För om jag har ett stort intresse för musik men inte bryr mig så värst mycket om mat, varför skulle jag hänga vid matdiskussionen då? Detta var såklart ett grovt exempel, men detta pågick på riktig på flera fester.

Har även alltid haft känslan att jag måste kämpa lite extra för att bevisa att jag på riktigt vet något om musik och har ett intresse för även hiphop och rock, vilket mitt yttre kanske inte avslöjar. Får alltid till en början dendär skeptiska blicken typ ”vad försöker nu dendär kvinnan påstå, hon lyssnar säkert bara på Radio Nova (eller vad som är motsvarigheten till Kiss.fm nuförtiden, haha? Jag lyssnar inte…)” och först sen när jag namedroppar nåt visst bänd kan man se hur attityden ändrar och man är så småningom välkommen in i diskussionen. Men det är ju helt sjukt! Och jag tror inte att män har liknande upplevelser, det är liksom normen att män diggar rock.

Det har snackats en del på sistone om dethär med mansdominering inom musikbranschen och det har gjorts ett intressant slutarbete för LiveFin om hur t.ex. klubbkulturen inte uppmuntrar kvinnor till att spela skivor, men problemet finns nog på andra håll också. Du kan läsa mer här (på finska dock).

Jag kan känna att flickor inte heller uppmuntras till att spela i bänd t.ex. medan det känns som ett naturligt val för pojkar. Jag har ju hela mitt liv gått omkring med drömmen om att få sjunga/spela i ett bänd eller spela skivor som DJ. Och mest handlar det förstås om att idas göra något åt saken, men det är just det: alternativet har aldrig funnit lätt till hands, så då har det fått bli. Det har blivit körsång och pianotimmar istället.

Därför gör det mig extra glad att det finns sånt som Bändimuskari, där Isla ska börja i höst! Och jag tror ju att det pågår en förändring i detta, jag hoppas det i alla fall!

På fredagen ska jag se australiensiska punkbandet Hard-Ons i Klubi i Tammerfors, kan nästan slå vad om att jag kommer att höra till minoriteten bland kvinnor där också. Få se…

Sleepless in Espoo

Vet ni vad som är jäkligt frustrerande? När man äntligen får barnets sömn att rulla lite smidigare (att lämna bort dagssömnen hjälpte, halleluja!), så sover man själv som en kratta.

Jag får inte sömn, vaknar längs natten, och vaknar allt för tidigt på morgonen och får inte sömn pånytt. Mest frustrerade detta under Flow, då vi sov på hotell och skippade t.o.m. en morgon frukosten för att istället satsa på sömnen. Och så vaknar jag ändå alldeles för tidigt och får bara inte sömn. FAN!

Det är bara lite för mycket just nu med flytten och jobbet (mest det faktiskt…) och alla tankarna rullar förstås i tankarna när man borde sova.

Besökte arbetsplatsens massör på torsdagen och hon kommenterade direkt efteråt att jag tydligen inte sover så bra. Att jag hade stelhet på ett sånt ställe på ryggraden, som borde få tid att återhämta sig under nätterna, men om sömnen blir för kort/hackig har den inte chans att göra det.

Ville bara gnälla lite när jag ögonen i kors åker till jobbet och undrar hur jag ska klara mig genom kommande arbetsveckan…

Längtan

Jag har drabbats av en överraskande längtan, en jag aldrig, aldrig trodde skulle drabba urbana mig: nämligen radhuslängtan.*

Hur hände detta? Vi som är så nöjda med vår rymliga höghuslägenhet som har nära till allt och i augusti kommer äntligen Västmetron, som vi väntat på sedan vi flyttade hit år 2009. För tvärtemot de flesta andra Esbobor, skulle arbetsresan antagligen inte bli längre för mig och med familj och vänner i Östra Helsingfors skulle metron underlätta mycket.

Men ja, är ju inte ensam om min längtan och med tanke på att vi båda vuxit upp i höghuslägenheter med tillgång till sommarstuga förstår jag inte riktigt varifrån denna känsla kommer. Den blev betydligt kraftigare efter att Isla föddes och varje sommar känns det dagligen som ett enorm projekt att ta sig utomhus och en egen gård lockar bl.a. därför. 

Vi har ju en stor balkong just nu, och jag älskar vår balkong, men där har vi morgonsol en kort stund och på kvällen är balkongen oftast ganska kall. Och det är med avund jag scrollat på Instagram och sett folks mysiga eftermiddags-/kvällsbilder på bakgården de senaste veckornas varma sommarkvällar. Så kvällssol är ett måste.


Ett problem finns dock: Drumsöbon i mig börjar lyfta på huvudet och behovet av att bo närmare havet börjar även växa år för år. 3 km är helt enkelt lite för långt. Det river i hjärtat varje gång jag besöker Drumsö och gör en promenad längs havsstranden. Problemet här i huvudstadsregionen är dock att ju närmare stranden, desto högre är priset. Fan.

Förresten, det här med att vara uppvuxen på en ”ö” och firat barndomssomrarna vid havet har nog en stark inverkan på en människa. När jag i mitten av 90-talet bodde i Österrike en liten alpby som var omringad av underbart vackra berg, kändes det efter 7 månader som om bergen skulle falla på mig och behovet av öppet hav var enormt. Fast jag älskar berg, tror jag inte jag skulle klara av att bo omringad av dem.

Hur som helst, the search is on, kan man kanske säga…
*Det var förresten en person som på veckoslutet sade att Radhuslängtan låter som en Kent-låt. Sant.

Torrträning

Börjar känna mig smått desperat med projektet att få Isla torr. Känns att vi just nu bara tar ”takapakkia” i det och når inga framsteg.

Hon har ju suttit på pottan sen hon var 1, och det är liksom inget problem och nu sitter hon ibland också på byttan. Men det är sällan som det kommer nåt och istället kissar och bajsar hon i blöjan och vi byter blöja konstant och jag vill lite gråta en skvätt när jag tänker på vilka mängder pengar vi slänger bort dagligen.

Känns som att vi försökt allt: belöning om det kommer nåt i pottan, fina småbyxor, känslan av våta småbyxor (aivan sama), pott-träningsböcker osv osv. Inget hjälper. 

Har kanske inte haft så bråttom med detta heller, men så blev de oroliga på rådgivningen när hon kissar så mycket om natten och vi hamnar byta blöja flera ggr om natten trots att hon inte druckit så mycket på dagen. Så vi blev skickade till rådgivningsläkare, som skickade Isla på blod- och kissprov (inget kom fram i de resultaten) och nu väntar vi på samtal från någon kissexpert. Hohhoijaa. Tycker kanske de går lite för långt nu men såklart man själv börjar tvivla när en läkare nästan förskräckt frågar om hon ALDRIG varit dagstorr!?! Nå nä.

Jag upplever själv att hon kanske helt enkelt inte är mogen för det ännu och någon sade också att det kan vara genetiskt. Men vi är ju så gamla (…) att våra föräldrar inte längre minns i vilken ålder vi blivit torra.

På jullovet hårdtränade vi när jag var hemma med Isla, hon var ivrig över sina coola småbyxor, jag torkade upp kiss här och där, vi jublade och high-fiveade när det kom nåt i pottan/byttan och det började nästan gå framåt. Men så hände nåt och hon fick nåt ”baby-stadie” igen, vägrade småbyxor, säger bara ”byta blöja” och när hon sitter på pottan/byttan kommer inget. Suck. Istället ledde det till att hon blev superkänslig och vill att vi byter blöja typ hela tiden.

Kan det ha något att göra med att hon fyllde år? Försöker själv undvika att påpeka åt henne att hon är nu stor flicka, eftersom reaktionen tycks vara motsatt (kastar sig bakåt i famnen och vill vara ”beibi”)men jag antar att folk gör det ändå i hennes närvaro.

Så frågan är nu: Ska vi bara vänta och hoppas på att det ändrar av sig själv eller kan vi ännu göra nåt?

  

Paska mutsi

Den här veckan började vardagen igen för Islas del i och med att dagis började. I dag är det dessutom första gången som Isla stannar ensam på dagis efter att de andra barnen hämtats, eftersom jag hinner hämta henne först 17:30. 

Tur att detta arrangemang inte behövs varje dag, utan endast dagarna då Joonas jobbar kvällstur. 

Hur ska man skaka av sig känslan av dåligt samvete pga att jag inte är tillräckligt närvarande i min dotters liv? Känns att denna fas bara rinner iväg, har ju sett henne så lite i sommar pga hon firade semester med sin pappa på landet (vilket jag är glad över att hon fick chansen till). I går kom jag hem 20-tiden pga kvällstur och I dag är hon på dagis nästan 10h. Det känns ganska hurja länge för en 2,5-åring, tycker jag. Men andra alternativ finns inte just nu och det suger. 

Känns som att de flesta mammor omkring mig med lika gamla barn jobbar kortare veckor och har hemmadagar med barnet under veckan. Och då känner man ju sig ännu mer som en ”paska mutsi” (som min optiker beskrev sig själv, heh).

Min situation är ju dock att jag är ny på jobbet och inga kontrakt är ännu skrivna, så då är det nog inte läge för specialarrangemang. Ännu. Inte för att vår ekonomi skulle tillåta det heller just nu. Och jag gillar ju mitt jobb och DET är tur det.

Hon trivs ju på dagis, så det tröstar ändå lite. Men bara lite.

Hur gör ni?

  

Jag förstod inte att det skulle vara så tungt

Efter två sköna dagar på stugan, blev det dags för mig att stiga på bussen mot Helsingfors. Det hela var lite håsigt, så hann bara snabbt pussa Joonas och Isla och medan jag steg på bussen, verkade Isla förstå att mamma nu på riktigt var på väg igen. När man sedan lämnar en sådan här syn för att vara ifrån varann i sex dagar, är det inte svårt att gissa att även mamma satt och grät i bussen:

  
Dessa känslor överraskade mig totalt. Jag menar jag har ju varit med om att Isla börjar gråta när jag går ett antal gånger, men nu kändes det extra tung. Säkert en blandning av dåligt samvete, oro och saknad. Känner ju redan dåligt samvete över att jag hinner vara så lite med Isla när jag kommer såpass sent från jobbet och samtidigt känner jag en oro över hur hon upplever det att mamma är borta så mycket. Nu redan märker man att det är pappa som gäller lite mer, eftersom de spenderar lite mera tid tillsammans även om vardagarna. Och då jobbar jag ju oftast helt normala kontorstider. Jag menar inte att jag skulle vara avundsjuk, inte alls! Men kanske ni förstår vad jag menar?

Inser nu hur jag inte hade en aning om vilka alla känslor moderskap innebär, innan jag själv fick barn.

Men som sagt, fick tanka kärlek i form av en massa kramar och pussar i två dagar, hoppas på att orka med energin av detta.

   
 Hade tur med att få ha en sandstrand helt för oss själva.
   
    
 Plåtbröd i Pub Niska.