Jag förstod inte att det skulle vara så tungt

Efter två sköna dagar på stugan, blev det dags för mig att stiga på bussen mot Helsingfors. Det hela var lite håsigt, så hann bara snabbt pussa Joonas och Isla och medan jag steg på bussen, verkade Isla förstå att mamma nu på riktigt var på väg igen. När man sedan lämnar en sådan här syn för att vara ifrån varann i sex dagar, är det inte svårt att gissa att även mamma satt och grät i bussen:

  
Dessa känslor överraskade mig totalt. Jag menar jag har ju varit med om att Isla börjar gråta när jag går ett antal gånger, men nu kändes det extra tung. Säkert en blandning av dåligt samvete, oro och saknad. Känner ju redan dåligt samvete över att jag hinner vara så lite med Isla när jag kommer såpass sent från jobbet och samtidigt känner jag en oro över hur hon upplever det att mamma är borta så mycket. Nu redan märker man att det är pappa som gäller lite mer, eftersom de spenderar lite mera tid tillsammans även om vardagarna. Och då jobbar jag ju oftast helt normala kontorstider. Jag menar inte att jag skulle vara avundsjuk, inte alls! Men kanske ni förstår vad jag menar?

Inser nu hur jag inte hade en aning om vilka alla känslor moderskap innebär, innan jag själv fick barn.

Men som sagt, fick tanka kärlek i form av en massa kramar och pussar i två dagar, hoppas på att orka med energin av detta.

   
 Hade tur med att få ha en sandstrand helt för oss själva.
   
    
 Plåtbröd i Pub Niska.

Annonser

Aina mun pitää

Just nu går delar av Pertti Kurikan Nimipäiväts Eurovisionsbidrag även att anpassa i min vardag:

Aina mun pitää nukkua

Aina mun pitää herätä

Aina mun pitää käydä suihkussa 

För jag tycker det är det enda jag gör. Förutom går på jobb då. På kvällen måste jag ladda kaffekokaren klart, förbereda allt inför morgonen, duscha, och så hinner vi kanske se ett avsnitt av Modern Family innan det igen är dags att gå och lägga sig. Och ändå går jag för sent och lägger mig, eftersom nattsömnen blir helt för kort, för att vara tillräckligt för mig. Tur är att det är så kul på jobbet, så jag känner mig motiverad att stiga upp. För jag förstår bara inte vart all tid försvinner? Jag har inte varit ute och joggat igen på flera veckor eftersom tiden bara inte finns för det och DET stör mig, eftersom ryggen nu igen börjar bråka i brist på motion.

Ok, jag har skaffat mig en mycket tidskrävande hobby i och med vävningen (mer om det i ett skilt inlägg), som tar bort mycket av fritiden, men visst är det ett pussel denhär vardagen. Har inte träffat en enda vän på kaffe/drinks i en evighet och saknar det. Måste skärpa mig.

Ni kan tänka er att jag ser enorm mycket fram emot våra små tumisgetaways med Joonas i maj: Först till Stockholm på dop och senare på månaden romantisk kryssning med Viking Grace. Maj-månad får annars också lov att bli den mer sociala månaden!

Som att lära sig att cykla på nytt

Har ju hunnit cykla bara ett par gånger med min nya cykel och trots att det varit kul, har det även innehållit mycket frustration.

För det första har jag inte haft växlar på mina två tidigare cyklar, så att kikkaile med sju växlar plötsligt känns som en utmaning, fattar liksom inte alla hur man ”borde” använda dem.

Sen är det ju alltid lite skakigt med barnstolen bakom, jag har en konstant oro om att något ska hända eftersom cyklandet (än så länge) känns så ostabilt. En orsak är säkert incidenten från förra året, då jag i en uppförsbacke (thank god!) ramlade med cykeln mot en buske (thank god!) och hamnade själv på lilla Isla. Försöker bara tränga bort det och bara fortsätta cykla för att inte bli skraj, men kan bara inte släppa känslan.

När vi senast var ute och cyklade, skulle vi cykla in på gården till en affär. Det var dock en ganska ordentlig kurva, vilket sedan inte lyckades, jag hamnade lite i kläm vid en stång, fick litet sår på handen och var sur som bara vad! Jag är ju perfektionist till grunden och vill kunna allt genast, tålamodet är i vissa grejer lika med noll. Och att sedan sählä med nåt som en cykel känns så löjligt och gör mig arg och frustrerad.

Tror nog det smartaste vore nu att några ggr sätta barnstolen på Joonas’ cykel (nu är det ju möjligt, vilket det inte var med Jopon) och först bekanta mig med själva cykeln, utan det extra ansvaret och vikten bakom en.

  
Hade ingen passlig bild att illustrera problemet, så ni får ännu en bild från när cyklarna ännu stod i vårt vardagsrum. Kunta Klinte kallar jag min Crescent.

Nattklubbskläder för 2-åringar?

Jag tror det var Valeäiti som för några år sen tog upp problematiken med urvalet av flickkläder från storlek 92 uppåt.

Jag förstod inte då riktigt vad hon menade, eftersom vi då shoppade på babysidan, som kryllade av en massa könsneutrala, lekfulla, coola och snygga kläder. Och var kläderna tydligt flickkläder, var de det med en liten twist, inte genom att vara ljusröda och prinsessiga. Dessutom var vi ganska lyckligt lottade, eftersom Lindex ännu då hade sin Littlephant-kollektion.

Men nu står vi då där, på den nya avdelningen från 92 uppåt, där flick- och pojkkläder är tydligt fördelade. Det finns tyll, spets, glimmande tröjor och annat bling bling, leopardmönster, stora djurprint, Mimmi Mus, Hello Kitty och vad fan!?! Jag dömer inte alls dem som klär sitt barn så, men det är liksom inte alls vår juttu. Barnet är väl inte påväg på nattklubb heller? Jag vet, snart får barnet en egen vilja och vill själv välja kläder, men vad väljer hon mellan när det inte ens finns alternativ till blingblinget?

Jag har i varje fall tappat lusten för att shoppa barnkläder (vilket kanske i och för sig är en bra grej?). Och nu snackar jag alltså om de större kedjorna, är fullt medveten om att det finns coola klädmärken, men den spontanshoppar man inte på samma sätt eftersom de inte är lika skonsamma mot plånboken…

För att avsluta med något positivt, så beslöt vi oss för att satsa på HM vad gäller vinterhalare/-overall även nästa år. Förmånligt (rea) och bra kvalitet. Vi har varit supernöjda med den bruna halaren, nästa blir grå (med en pink twist, gillar!):

2015/01/img_3963.jpg

Nu får vi bara hoppas att 104 är passlig nästa höst på vår långa flicka som håller på och växer ur 92 just nu…

Let’s talk about boobs

…som Emma så fyndigt uttryckte det tidigare i höst.

Det är viktigt att undersöka sina bröst, sägs det alltid. Och ja, jag försöker göra det, men har råkat ärva ett par bröst som är svåra att undersöka. Så säger gynekologer åt min mamma och så säger dom åt mig. Och så kommer dom säkert att säga åt Isla också.

Hösten 2011, just innan bröllopet, fick jag remiss till ultra, just pga man hittade så mycket ojämnheter. Visade sig att jag hade små cystan, men som ännu var så små att man inte behövde göra något. Skulle de växa, kunde man tömma vätskan med en nål. Huh, kunde pusta ut till bröllopet.

Sen kom graviditeten och hormonerna och brösten var inte sig själva på ett par år.

Nu har jag dock upptäckt en öm punkt, som jag tänkte berodde på att Isla alltid råkar trycka på just det stället när hon ska klättra över mig. Men så var det alltid samma punkt som värkte och tyckte mig känna en knöl där. Satansjävlahelvete.

Gynekologbesök var annars också aktuellt, och visst hon misstänkte cysta (och hoppas det nu ”bara” är en cysta). Fick remiss till röntgen och ultra, eftersom röntgen lär vara mer exakt än ultran.

Så nästa vecka, just kring min födelsedag, ska jag på mitt livs första mammografi. Vet inte riktigt vad jag ska vänta mig. Är det så obehagligt som folk skrämt upp en typ hela ens liv? Fast det obehagligaste är ju tankarna som virvlar i ens huvud. Tänk om..?

Och jag tycker det är ganska galet att man nuförtiden får kallelse till mammografi först när man fyllt 50? Har förstått att det var tidigare förut. Dyrt är det också att fixa såna grejer man helt enkelt måste.

När bitarna faller på plats

I Islas dagisgrupp finns en pojke som ser så bekant ut och det har stört mig hela hösten varför han ser så bekant ut och jag har inte lyckats koppla ihop det. Jag förstår ju att jag inte träffat den lille toddlern tidigare och att det antagligen är föräldern han liknar. Har träffat mamman, som jag inte kände från förut så jag lite glömde bort det.

Tills gårdagens tomteverkstad på dagis, då det visade sig att jag för ca. 12 år sedan jobbat med pojkens farmor på samma avdelning. Pojkens pappa jobbade också där, men som sommarvikarie och på en annan avdelning, så såg bara skymten av honom när han hälsade på sin mor ibland. Men jag mindes honom ändå, fast jag aldrig ens bytt ett ord med honom.

Och plötsligt fick jag ro i själen när jag insåg att jag inte varit helt ute och cyklat med mina aningar. Men ja, sånt här kan jag ibland fylla min lilla hjärnkapacitet med.

Mevi

”Så hon nu orkar tjata om den där Mew”, men i samband med keikkan började jag (igen) fundera på det här med hur man ”bör” uttala engelskspråkiga bändnamn när man talar om dem på finska.

Fast jag är en ganska jobbig språknazi ibland, och vill att saker ska uttalas på rätt sätt, så hör jag ändå till den koulukuntan som uttalar bändnamn ”på finska”. Det är liksom bara en oskriven regel, det är bara mer ”rockuskottavaa” och uttalar man dem på rätt sätt låter man som om man sku försöka vara finare än vad man är.

Mina klassiska exempel är de inhemska (redan begravda?) bänden Lemonator & Ceebrolistics: Det låter bara helt dumt att tala om ”Lemonejtör” & ”Siibroulistik”. Nu fick jag förresten lust att lyssna på båda, ah, sommaren 2001…

Mew däremot är ett litet dilemma för mig. Kan bra tala om ”Mevin keikka”, men när nån frågar mig vad det är för bänd som spelar kan jag inte svara ”Mevi”, utan säger istället ”Mjuu” och den som ställde frågan ser ut som ett frågetecken (story of my life).

Det är mig fortfarande dock ett mysterium hur man ska uttala Jean Paul Gaultier på finska utan att låta som att man brassar med att man muka kan franska (har nämligen fått höra om det en gång)…

Att sånt funderar jag på under bussfärden till skolan.