Jäkla Perioral dermatit

Minns ni, när jag i höstas led pga infekterade läppar och då fick feldiagnosen perioral dermatit? Det visade ju sig sedan vara svårt fall av exem som direkt blev bättre med rätt medicinsalva.

I slutet av maj reagerade jag på att jag fick mer och mer finnar på hakan och fick passligt nog till morsdagsgåvs ett presentkort till ansiktsvård. Köpte en del hudprodukter av märket Exuviance, men huden blev inte bättre, utan nästan bara sämre. När vi på midsommaren var på lande, hade jag glömt packa med hudkräm och använde en äldre kräm jag hittade i necessären och huden exploderade av irritation.

Några dagar innan semestern kontaktade jag min kompis, som är läkare, och fick den självklara diagnosen perioral dermatit. När jag nu tänkte efter, var det ett solklart fall och blir sämre av just bl.a. värme, sol, mens och stress. Check, check, check och check! Bör också erkännas att jag tidigare i somras försökte kurera den irriterade huden med cortisonsalva, vilket är en big no no och jag inser nu, varför det varnas om att överhuvudtaget undvika cortisonsalva i ansiktet, eftersom även det kan åstadkomma POD.

Eftersom jag redan i höstas fick salvan Rozex (när fallet inte var POD), bestämde vi med läkaren att prova på det och att skydda ansiktet för solen med solkräm med UV30 för känslig hud. Tyvärr passar Rozex-salvan tydligen inte alls åt mig, eftersom huden bara blev värre och nu reagerade även läpparna och stora blåsor bildades. Precis som i höstas, då jag använde Rozex först på läpparna. Utbudet på Dalsbruks apotek var inte mycket att hurra för, så fick ingen hjälp där och kände mig helt gråtfärdig varje gång jag såg mig i spegeln.

Efter en vecka på lande, skulle Joonas och jag åka på festivalresa till Ilosaari och huden var som värst då. Det rann vätska ur blåsorna och sved som bara vad. Hade ju inget annat alternativ än att sätta ett tjockt lager av smink på, eftersom jag inte hade stått ut med mig själv annars. Det såg förfärligt ut och jag kände mig så ful, så ful. Samma morgon beslöt jag mig för att lämna bort Rozex, vilket även min läkarväninna understödde.

I Lahtis hittade vi ett stort apotek där en hjälpsam tjej rekommenderade åt mig lugnande produkter för extrakänslig hud och jag kände mig direkt lugnare och slappnade av lite. Stressade ju oerhört för detta, vilket inte heller hjälper precis.

När vi efter en 10h bilresa anlände till motellet, tvättade jag direkt ansiktet och lade på mina nya krämer och kändes som om huden direkt lugnade ner sig och jag kände mig bättre över att fara till festivalområdet.


I bra skick var ju inte huden, men det gick på något sätt ändå att glömma bort det för en stund.


Tänk, vilka mirakel smink kan åstadkomma!

Väl tillbaka på landet började jag kurera mig inifrån, dvs undvek smink, lämnade bort alkohol, vitt socker och försökte undvika spannmål. Så småningom har jag även lagt till probioter, zink och D-vitamin till mitt dagliga intag. Lite svårt att såhär efter två veckor säga om det haft någon inverkan, eftersom det varit svårt att undvika solen tillsammans med en 4-åring på landet och solen helt klart gör det sämre. Så här såg situationen ut för några dagar sedan:

I verkligheten är det nog betydligt rödare, men har inte lust att publicera helt de hemskaste bilderna här.

Tidigare i veckan var vi till Salo för att söka medicin åt Isla och letade där efter Dr. Hauschkas produkter, som rekommenderats för just POD. Istället hittade jag liknande produkter av märker La Roche-Posay, som funkat bra på min hud, så har testat dem i typ en vecka nu. Just nu ser mitt arsenal ut så här:


Negativa med Rosalic-dagskrämen är att den endast har UV 15, så den ersätter inte helt solkrämen. Eau Thermal Avène -krämen i mitten var främst för irritationen på läpparna.

Häromdagen skaffade jag ännutill Dr Hauschkas ansiktsmask, som rekommenderats att låta verka över hela natten ifall man lider av POD.


Det som sörjer mig är att jag har en bra, nästan oanvänd (och dyr!) serie Exuviance-produkter, som jag inte just nu vågar använda.

Finns den några medsystrar där ute? Kan inte ni berätta om era upplevelser? Pupulandia-Jennis texter om POD har i alla fall varit ett stort stöd för mig.

Nyårslöften

Det tycks vara pop att inte syssla med nyårslöften nuförtiden men efter denna höst kände jag att jag var tvungen att göra några löften ändå:

  1. SHOPSTOP 2017: Detta är mitt huvudsakliga löfte, dvs inte köpa några kläder åt mig under ett års tid. Tänker göra ETT undantag och det är att investera vid något skede i ett par varmare vinterskor, men annars har jag inte behov för annat just nu.
  2. SJUNGA MER: I höst var jag tvungen att hålla paus från kören, fick helt enkelt inte tidtabellerna att gå ihop. Och jag märkte att det påverkade mig starkt och insåg hur viktiga de där några timmarna varannan vecka är för mitt orkande.
  3. HERKKULAKKO: Det här brukar vara ett återkommande löfte, men det brukar ofta också hålla. Det är lite utmanande att börja i januari pga födelsedag (då det är tillåtet att äta ohälsosamt), men tror det blir bra. Nyckeln är att tillåta sig lite gott alltid vid vissa undantag som resor och högtider (t.ex. påsk utan mignonägg går ju bara inte!).
  4. RÖRA PÅ SIG MER: Nu har ju hösten varit en undantagsperiod iom flytten då jag känt mig tvungen att fixa på hemmet de kvällar jag inte jobbar kväll. Men nu fick jag min efterlängtade Fitbit-aktivitetsarmband och kan lite börja följa min aktivitet (+sömn!). Har börjat lite försiktigt igen med stavgång men bara isen smälter ska jag nog försöka börja springa igen. Här tänker jag inte vara så sträng med mig själv, huvudsaken är att jag rör på mig. Får ju ganska mycket ”hyötyliikuntaa” dagligen iom promenader till bussen från dagis osv.


Gjorde du några löften? Kanske vi kan kämpa varann i några av punkterna?

En gång atopiker, alltid atopiker

I somras märkte jag att mina läppar började vara ganska känsliga och att torrheten på läpparna spred sig även runt läpparna. Reagerade på att jag använde ganska mycket Bepanthen, vilket jag i normala fall använder vid endast extrema fall. 

Torrheten kom och gick, ibland var läpparna mer spruckna, ibland mindre. När vi var på vår resa kändes det som att det bara blev värre, trots att man tycker att saltvatten skulle just hjälpa mot utslag. Nu var även mungiporna riktigt spruckna och jag sökte mig till arbetshälsovården med avsikt att få remiss till hudläkare. Läkaren gjorde dock själv diagnosen Perioral dermatit, kanske just pga att det blivit värre på resan i värmen. Och visst passade symptomen in på mig. Och hydrocortison fick man ABSOLUT inte använda, om man misstänkte POD. Det känns att det hjälper men det gör det i själva verket värre. Självklart hade jag använt hydrocortison till det (inte på resan dock)…
Fick en medicinsalva och om inte det hjälpte, skulle jag börja med antibiotika. Kändes som att läpparna blev bara värre och när jag efter en vecka kontaktade läkaren igen, fick jag en antibiotikakur. Läpparna blev ännu värre, var fyllda med blåsor och helt otroligt sjuka. Ful kände jag mig också och kände att alla bara glodde på mina läppar när vi pratade. 


Uppsvullna som efter en misslyckad Botoxbehandling…


I början av veckan KRÄVDE jag att få remiss till hudläkare och fick det till slut och en tid till idag. Hade lite googlat och läst om ämnet och om och om igen nämndes att POD uppenbarar sig främst runt munnen och näsan medan den lämnar läpparna i fred. Mitt främsta problem var ju just läpparna. Misstankar om herpes och svampinfektion började vakna…

Hudläkaren konstaterade direkt: Men det där är ju inte nån POD! och var helt förskräckt över att jag ordinerats dendär salvan och antibiotikan. Hon uteslöt också herpes pga symptomen hållit på så länge. Istället menade hon att det helt tydligt är infekterat och ett fall av exem, att något aktiverat det på sommaren och pga fel vård blivit värre. 

Fick en ny salva som jag ska använda i en vecka och sedan fortsätta med en annan salva. Samtidigt måste jag kolla igenom mina krämer och andra hudvårdsprodukter, vad som möjligtvis kunnat irritera huden såpass. 

Hoppas detta nu hjälper. Fick känslan att även denna läkare var ganska snabb med sin diagnos… Men är främst urförbannad över den första, förhastade diagnosen som visade sig vara helt fel. Hade hört att det är svårt att få diagnosen POD men i mitt fall kom den lite för lätt igen…

Sleepless in Espoo

Vet ni vad som är jäkligt frustrerande? När man äntligen får barnets sömn att rulla lite smidigare (att lämna bort dagssömnen hjälpte, halleluja!), så sover man själv som en kratta.

Jag får inte sömn, vaknar längs natten, och vaknar allt för tidigt på morgonen och får inte sömn pånytt. Mest frustrerade detta under Flow, då vi sov på hotell och skippade t.o.m. en morgon frukosten för att istället satsa på sömnen. Och så vaknar jag ändå alldeles för tidigt och får bara inte sömn. FAN!

Det är bara lite för mycket just nu med flytten och jobbet (mest det faktiskt…) och alla tankarna rullar förstås i tankarna när man borde sova.

Besökte arbetsplatsens massör på torsdagen och hon kommenterade direkt efteråt att jag tydligen inte sover så bra. Att jag hade stelhet på ett sånt ställe på ryggraden, som borde få tid att återhämta sig under nätterna, men om sömnen blir för kort/hackig har den inte chans att göra det.

Ville bara gnälla lite när jag ögonen i kors åker till jobbet och undrar hur jag ska klara mig genom kommande arbetsveckan…

Blodtjänsten

Idag gjorde jag äntligen något jag länge, länge velat göra: nämligen donera blod. Jag vet inte varför jag inte gjort det förr, speciellt med tanke på att jag typ ser Blodtjänsten från vårt fönster. Tröskeln har väl av någon orsak varit så hög.

En gång för ett antal år sedan hade jag möjlighet via jobbet att donera blod, men då föll det på att jag just börjat sällskapa med Joonas, så hamnade i karens pga det.

Men nu var det en kollega som inspirerade mig till det, intervjuade henne lite och fick bl.a. veta att själva blodgivningen tar endast 10-12 min. Jag som tänkt att det tar en eeeevighet. Men man bör ju reservera tid till allt där före och efter såklart.

Så lite extempore bestämde jag mig för att styra stegen till Blodtjänsten och göra en god gärning innan midsommar, så säkert att hjälp behövs. Råkar dessutom ha en blodgrupp som passar till de flesta mottagare så med ännu större orsak!


Hade en supertrevlig kvinna som berättade grundligt allt jag behövde veta och förklarade allt hon gjorde och försäkrade sig om att jag hade det bra. Pga min första gång, måste jag ligga kvar på stolen ca. 10 minuter.


Efter detta fick jag ta för mig i buffén: bröd med pålägg, kex, glass, saft och/eller kaffe, mums!


Blev verkligen motiverad att göra om detta! Tidigast i september får jag igen donera och behöver inte ens vänta på kallelse pga min blodgrupp är så behövd.

Beach 2016

Vet ni vad jag tycker är ganska intressant? Efter att jag i tre år kämpat med att bli av med graviditetsövervikten insåg jag idag att jag nått min startvikt, dvs vad jag vägde innan jag blev gravid. Alltså för fyra år sedan. FYRA ÅR.

Det har gått så långsamt, trots att jag testat det mesta och sprungit och haft mig. Visst har en del av kilona försvunnit längs vägen (hallå, gick ändå upp 27 kg!), men hade inte tänkt mig att det skulle gå då här trögt. 

Men så bestämde jag mig efter nyåret (och alla praliner under jullovet…) att jag nu ska satsa på lite ”Beach 2016”, som ska gälla redan i mars. Ingen HC-diet, bara lämna bort alla sötsaker och onödiga herkkun. Samtidigt ville jag testa på hur det skulle vara att vara utan mjölkprodukter, främst ifall det har någon inverkan på min konstanta snuva. Bytte alltså ut mjölkprodukterna mot havre-/sojaprodukter. I samma veva tog jag även brödpaus, eftersom jag inte alltid känner att bröd passar mig precis. Men annars helt normal mat, pasta, ris och stuff, har inte orkat tänka på det så mycket. 

Och plötsligt började vikten rasa! På ett par månader – då jag dessutom varit lite krasslig / inte haft lust att röra på mig – har jag gått ner typ 5 kg. Utan att ens anstränga mig. Och jag undrar: Kan mjölkprodukter på riktigt ha en så stor inverkan?

Anyways, ville bara rapportera, eftersom jag vet att ni vet hur mycket jag kämpat. Känns inte fullt så motbjudande att visa sig i bikini om några veckor…

  

Torrträning

Börjar känna mig smått desperat med projektet att få Isla torr. Känns att vi just nu bara tar ”takapakkia” i det och når inga framsteg.

Hon har ju suttit på pottan sen hon var 1, och det är liksom inget problem och nu sitter hon ibland också på byttan. Men det är sällan som det kommer nåt och istället kissar och bajsar hon i blöjan och vi byter blöja konstant och jag vill lite gråta en skvätt när jag tänker på vilka mängder pengar vi slänger bort dagligen.

Känns som att vi försökt allt: belöning om det kommer nåt i pottan, fina småbyxor, känslan av våta småbyxor (aivan sama), pott-träningsböcker osv osv. Inget hjälper. 

Har kanske inte haft så bråttom med detta heller, men så blev de oroliga på rådgivningen när hon kissar så mycket om natten och vi hamnar byta blöja flera ggr om natten trots att hon inte druckit så mycket på dagen. Så vi blev skickade till rådgivningsläkare, som skickade Isla på blod- och kissprov (inget kom fram i de resultaten) och nu väntar vi på samtal från någon kissexpert. Hohhoijaa. Tycker kanske de går lite för långt nu men såklart man själv börjar tvivla när en läkare nästan förskräckt frågar om hon ALDRIG varit dagstorr!?! Nå nä.

Jag upplever själv att hon kanske helt enkelt inte är mogen för det ännu och någon sade också att det kan vara genetiskt. Men vi är ju så gamla (…) att våra föräldrar inte längre minns i vilken ålder vi blivit torra.

På jullovet hårdtränade vi när jag var hemma med Isla, hon var ivrig över sina coola småbyxor, jag torkade upp kiss här och där, vi jublade och high-fiveade när det kom nåt i pottan/byttan och det började nästan gå framåt. Men så hände nåt och hon fick nåt ”baby-stadie” igen, vägrade småbyxor, säger bara ”byta blöja” och när hon sitter på pottan/byttan kommer inget. Suck. Istället ledde det till att hon blev superkänslig och vill att vi byter blöja typ hela tiden.

Kan det ha något att göra med att hon fyllde år? Försöker själv undvika att påpeka åt henne att hon är nu stor flicka, eftersom reaktionen tycks vara motsatt (kastar sig bakåt i famnen och vill vara ”beibi”)men jag antar att folk gör det ändå i hennes närvaro.

Så frågan är nu: Ska vi bara vänta och hoppas på att det ändrar av sig själv eller kan vi ännu göra nåt?