Pukyn ja!

Den anlände ju redan för en tid sedan och Isla är nog sååå stolt över den! Än så länge har vi inte testat den ute, utan bekantat oss med den här hemma. Hon vill köra med den, men i mycket korta snuttar. Pikkuhiljaa.

Mycket nöjd förresten med färgvalet, inte så överraskande om man känner mig…

   
       

Annonser

Pimp my parveke

På söndagen bestämde vi oss för att cykla till Plantagen och äntligen fixa balkongsblommorna. Genom åren har vi konstaterat att Stjärnöga/Tähtisilmä är en fungerande balkongsblomma för oss: Den tål lite kyla, blommar ofta ännu i oktober och är dessutom snygg. Jag är ju som känt lite allergisk mot pelargoner och andra dylika klassiker, så alternativen är ju inte så många. Nu har vi även lärt oss hur många blommor vi behöver och räknade ut att vi får dem + lite mull med cyklarna. Plantagen är dessutom typ ett par kilometer från vårt hem. Än en gång mycket nöjd med var vi bor.

Denna gång flyttade vi Islas cykelstol på Joonas’ cykel, vilket var ett bra beslut, eftersom jag nu njöt på ett helt nytt sätt att cykla och kunde i fred koncentrera mig på att lära känna min nya Crescent. Och visst är det underhållande att se hur Isla njuter av cyklandet, ler och skrattar hela tiden och när Joonas sträcker ut handen, sträcks även en liten hand ut. Vid uppförsbackar hjälper hon dessutom med att skuffa på rumpan, vilket konstigt nog hjälpte i alla fall mig att orka.

   
      

Kände mig som direkt ur nån film, cyklandes med mina blommor i korgen.

 

Den lille balkongsassistenten, som efter en stund hittade en ask med muffinsar, utropade ”muffins!”! och koncentrerade sig därefter på att mumsa på dem.

Som att lära sig att cykla på nytt

Har ju hunnit cykla bara ett par gånger med min nya cykel och trots att det varit kul, har det även innehållit mycket frustration.

För det första har jag inte haft växlar på mina två tidigare cyklar, så att kikkaile med sju växlar plötsligt känns som en utmaning, fattar liksom inte alla hur man ”borde” använda dem.

Sen är det ju alltid lite skakigt med barnstolen bakom, jag har en konstant oro om att något ska hända eftersom cyklandet (än så länge) känns så ostabilt. En orsak är säkert incidenten från förra året, då jag i en uppförsbacke (thank god!) ramlade med cykeln mot en buske (thank god!) och hamnade själv på lilla Isla. Försöker bara tränga bort det och bara fortsätta cykla för att inte bli skraj, men kan bara inte släppa känslan.

När vi senast var ute och cyklade, skulle vi cykla in på gården till en affär. Det var dock en ganska ordentlig kurva, vilket sedan inte lyckades, jag hamnade lite i kläm vid en stång, fick litet sår på handen och var sur som bara vad! Jag är ju perfektionist till grunden och vill kunna allt genast, tålamodet är i vissa grejer lika med noll. Och att sedan sählä med nåt som en cykel känns så löjligt och gör mig arg och frustrerad.

Tror nog det smartaste vore nu att några ggr sätta barnstolen på Joonas’ cykel (nu är det ju möjligt, vilket det inte var med Jopon) och först bekanta mig med själva cykeln, utan det extra ansvaret och vikten bakom en.

  
Hade ingen passlig bild att illustrera problemet, så ni får ännu en bild från när cyklarna ännu stod i vårt vardagsrum. Kunta Klinte kallar jag min Crescent.

Sparkcykelgrubbleriernas resultat

Ni minns att jag grubblade mellan den minsta eller nästminsta Pukyn? Var redan nästan övertygad över att det nog ändå var den minsta som skulle vara bäst åt Isla, hur oekonomiskt det ändå skulle vara, eftersom vi då borde skaffa en ny cykel om ett år igen.

Tur ändå att vi väntade, eftersom Isla idag fick testa sin kusins Puky, som alltså är den nästminsta. Som bonus kom min systers väninna på besök och tog den minsta Pukyn med, så vi hade något att jämföra mellan. Jag var så förvånad över hur ivrigt Isla genast hoppade på cykeln och verkade snabbt hiffa vad den går ut på. Tror att det hjälpte enormt mycket att Islas kusin – som hon beundrar så – visade exempel, så självklart Isla apade efter. Plus att hon varit mycket ivrig över vårt cyklande på sistone och kommenterar alla cyklar hon ser. 

Trots att hon själv valde den mindre hela tiden (tror det var den pink färgen som lockade), var inte den nästminsta alls för stor åt henne och hon lyckades röra sig bra med den, hon har ändå såpass långa ben. Visserligen var vi inomhus, men tror nog vi gick ganska bra koll på vilken passade henne bättre. 

  

Fick ingen bild på henne med den större, men min syster lyckades ta denna bild.

Så väl hemma jämförde vi lite priser och klickade hem den kiwi-färgade LR1 L + en bärrem, som kanske kan vara praktisk (eller helt onödig, who knows?). Känns bra, nu behöver vi inte skaffa en ny genast nästa år igen.

  

Bildkälla: Sport Tiedje

Crazy times

Igen bara flyger tiden iväg och bloggen ligger och möglar helt bortglömd. Är ännu lite svag efter påskens magsjuka och det har varit hektiska dagar på jobbet, men på ett bra sätt. Idag ska jag byta avdelning, och skolas dit, så det är som att börja på ett nytt jobb igen. Spännande!

Jag kanske låter bilderna tala för sig:

 

Jag vävde en halsduk i mjukaste alpackagarn. Den blev inte riktigt så här fin hela vägen, men är annars riktigt nöjd. Har dock ännu inte sett den på riktigt, eftersom den fortfarande är i vävstolen.

 

  

 På påskmåndagen tog vi oss ut på en lite för lång cykeltur eftersom jag ännu kände mig lite svag. Men roligt var det, fast lite skakigt igen med ”precious cargo” bakom mig. Men Isla gillar det som tur och min nya cykel rullar som en dröm! Mycket nöjd.

 

 Så avrundar vi med mina fina narcisser och det förtjusande staketet från Tiger. Isla fick också en egen vattenkanna.

Samtidigt söker vi ännu budgetboende i Stockholm så keep those tips coming!

Nu tar tiden slut igen så jag får återkomma igen, heippa! 

Klick klick

Så fungerade jag precis som vi talat om i min utbildning att dagens konsumenter gör: gick och provade produkten i en affär och köpte varan i en helt annan nätbutik.

Det blev sen också Fillarikellari som vann nätbutikskampen denna gång och erbjöd det förmånligaste priset för cykeln jag ville ha. Det är ju ändå en bekant och pålitlig affär, så jag körde på den känslan denna gång.

Bildkälla: Fillarikellari

Även Joonas klickade en cykel åt sig, så nu får våra Jopon flytta till landet, så kan vi susa med dem till Dalsbruk istället för att alltid ta bilen. Bra så.

Fick redan idag meddelande om att cyklarna var skickade, så nu lever vi i spänning när de kommer fram till sitt nya hem. Iiik, spennis!

Sparkcykelfunderingar

Det är ju inte bara jag som behöver en ny cykel, utan funderar även på en sparkcykel åt Isla. Just nu har hon till låns en liten trehjuling, men bloggosfären/Instagram har påverkat mig till den grad att även denna familj behöver en Puky.*



Äntligen passar hjälmen bra!

Problemet är ju bara vilken storlek man ska välja åt en lång flicka, som å andra sidan är mycket försiktig och lite senare i den motoriska utvecklingen jämfört med andra jämnåriga.

Hur har ni andra gjort? Vilken Puky har ni börjat med?

Var redan i kontakt med Polkuped (som förresten på hemsidan har himla bra tips gällande vilken storlek man ska välja) och fick instruktionen att både LRM och LR1 passar, men att LRM säkert är lättare att hantera i början. Tror därmed att vi nu börjar med den mindre, men känner att jag inte ids betala fullt pris för den, eftersom vi ändå nästa vår behöver en ny.

Så nu jagar jag efter en på FB-loppisarna, som så många andra. Tipsa mig gärna om ni hör om någon som vill bli av med sin. Ingen skillnad med färg.

*Hur i all världen ska man uttala det? Jag vill alltid uttala sådär som puke dvs spya på engelska, men det kan ju inte vara så? Tyska lär väl vara ursprungsspråket…