Sleepless in Espoo

Vet ni vad som är jäkligt frustrerande? När man äntligen får barnets sömn att rulla lite smidigare (att lämna bort dagssömnen hjälpte, halleluja!), så sover man själv som en kratta.

Jag får inte sömn, vaknar längs natten, och vaknar allt för tidigt på morgonen och får inte sömn pånytt. Mest frustrerade detta under Flow, då vi sov på hotell och skippade t.o.m. en morgon frukosten för att istället satsa på sömnen. Och så vaknar jag ändå alldeles för tidigt och får bara inte sömn. FAN!

Det är bara lite för mycket just nu med flytten och jobbet (mest det faktiskt…) och alla tankarna rullar förstås i tankarna när man borde sova.

Besökte arbetsplatsens massör på torsdagen och hon kommenterade direkt efteråt att jag tydligen inte sover så bra. Att jag hade stelhet på ett sånt ställe på ryggraden, som borde få tid att återhämta sig under nätterna, men om sömnen blir för kort/hackig har den inte chans att göra det.

Ville bara gnälla lite när jag ögonen i kors åker till jobbet och undrar hur jag ska klara mig genom kommande arbetsveckan…

Blodtjänsten

Idag gjorde jag äntligen något jag länge, länge velat göra: nämligen donera blod. Jag vet inte varför jag inte gjort det förr, speciellt med tanke på att jag typ ser Blodtjänsten från vårt fönster. Tröskeln har väl av någon orsak varit så hög.

En gång för ett antal år sedan hade jag möjlighet via jobbet att donera blod, men då föll det på att jag just börjat sällskapa med Joonas, så hamnade i karens pga det.

Men nu var det en kollega som inspirerade mig till det, intervjuade henne lite och fick bl.a. veta att själva blodgivningen tar endast 10-12 min. Jag som tänkt att det tar en eeeevighet. Men man bör ju reservera tid till allt där före och efter såklart.

Så lite extempore bestämde jag mig för att styra stegen till Blodtjänsten och göra en god gärning innan midsommar, så säkert att hjälp behövs. Råkar dessutom ha en blodgrupp som passar till de flesta mottagare så med ännu större orsak!


Hade en supertrevlig kvinna som berättade grundligt allt jag behövde veta och förklarade allt hon gjorde och försäkrade sig om att jag hade det bra. Pga min första gång, måste jag ligga kvar på stolen ca. 10 minuter.


Efter detta fick jag ta för mig i buffén: bröd med pålägg, kex, glass, saft och/eller kaffe, mums!


Blev verkligen motiverad att göra om detta! Tidigast i september får jag igen donera och behöver inte ens vänta på kallelse pga min blodgrupp är så behövd.

Beach 2016

Vet ni vad jag tycker är ganska intressant? Efter att jag i tre år kämpat med att bli av med graviditetsövervikten insåg jag idag att jag nått min startvikt, dvs vad jag vägde innan jag blev gravid. Alltså för fyra år sedan. FYRA ÅR.

Det har gått så långsamt, trots att jag testat det mesta och sprungit och haft mig. Visst har en del av kilona försvunnit längs vägen (hallå, gick ändå upp 27 kg!), men hade inte tänkt mig att det skulle gå då här trögt. 

Men så bestämde jag mig efter nyåret (och alla praliner under jullovet…) att jag nu ska satsa på lite ”Beach 2016”, som ska gälla redan i mars. Ingen HC-diet, bara lämna bort alla sötsaker och onödiga herkkun. Samtidigt ville jag testa på hur det skulle vara att vara utan mjölkprodukter, främst ifall det har någon inverkan på min konstanta snuva. Bytte alltså ut mjölkprodukterna mot havre-/sojaprodukter. I samma veva tog jag även brödpaus, eftersom jag inte alltid känner att bröd passar mig precis. Men annars helt normal mat, pasta, ris och stuff, har inte orkat tänka på det så mycket. 

Och plötsligt började vikten rasa! På ett par månader – då jag dessutom varit lite krasslig / inte haft lust att röra på mig – har jag gått ner typ 5 kg. Utan att ens anstränga mig. Och jag undrar: Kan mjölkprodukter på riktigt ha en så stor inverkan?

Anyways, ville bara rapportera, eftersom jag vet att ni vet hur mycket jag kämpat. Känns inte fullt så motbjudande att visa sig i bikini om några veckor…

  

Torrträning

Börjar känna mig smått desperat med projektet att få Isla torr. Känns att vi just nu bara tar ”takapakkia” i det och når inga framsteg.

Hon har ju suttit på pottan sen hon var 1, och det är liksom inget problem och nu sitter hon ibland också på byttan. Men det är sällan som det kommer nåt och istället kissar och bajsar hon i blöjan och vi byter blöja konstant och jag vill lite gråta en skvätt när jag tänker på vilka mängder pengar vi slänger bort dagligen.

Känns som att vi försökt allt: belöning om det kommer nåt i pottan, fina småbyxor, känslan av våta småbyxor (aivan sama), pott-träningsböcker osv osv. Inget hjälper. 

Har kanske inte haft så bråttom med detta heller, men så blev de oroliga på rådgivningen när hon kissar så mycket om natten och vi hamnar byta blöja flera ggr om natten trots att hon inte druckit så mycket på dagen. Så vi blev skickade till rådgivningsläkare, som skickade Isla på blod- och kissprov (inget kom fram i de resultaten) och nu väntar vi på samtal från någon kissexpert. Hohhoijaa. Tycker kanske de går lite för långt nu men såklart man själv börjar tvivla när en läkare nästan förskräckt frågar om hon ALDRIG varit dagstorr!?! Nå nä.

Jag upplever själv att hon kanske helt enkelt inte är mogen för det ännu och någon sade också att det kan vara genetiskt. Men vi är ju så gamla (…) att våra föräldrar inte längre minns i vilken ålder vi blivit torra.

På jullovet hårdtränade vi när jag var hemma med Isla, hon var ivrig över sina coola småbyxor, jag torkade upp kiss här och där, vi jublade och high-fiveade när det kom nåt i pottan/byttan och det började nästan gå framåt. Men så hände nåt och hon fick nåt ”baby-stadie” igen, vägrade småbyxor, säger bara ”byta blöja” och när hon sitter på pottan/byttan kommer inget. Suck. Istället ledde det till att hon blev superkänslig och vill att vi byter blöja typ hela tiden.

Kan det ha något att göra med att hon fyllde år? Försöker själv undvika att påpeka åt henne att hon är nu stor flicka, eftersom reaktionen tycks vara motsatt (kastar sig bakåt i famnen och vill vara ”beibi”)men jag antar att folk gör det ändå i hennes närvaro.

Så frågan är nu: Ska vi bara vänta och hoppas på att det ändrar av sig själv eller kan vi ännu göra nåt?

  

Zonterapi

Blev för en tid sedan tipsad om en zonterapeut och när jag bekantade mig med hennes hemsida, märkte jag att hon även behandlar barn. Hmm, kunde det hjälpa till Islas rastlösa nätter? Har ju hört att många haft hjälp av zonterapi åt spädbarn t.ex. men hur är det med nästan 3-åringar?

Kontaktade henne och hon sade att det absolut lönar sig att testa på det med Isla, så jag bokade tid. Funderade länge på hur det i praktiken går till och var lite spänd på ifall det alls skulle lyckas. Jag menar jag har ju själv gått i zonterapi i tiderna och det var ju just att ligga still när nån trycker på ens fötter och masserar resten av kroppen. Men 2-åring och ligga still? Not gonna happen.

Zonterapeuten var helt underbar! Hon hade brett ut en filt på golvet och hade en kasse full med leksaker som Isla fick bekanta sig med medan vi intervjuades om vilka förändringar som skett i livet, om något speciellt hänt på sistone, om det finns några spänningar mellan oss som skulle påverka på henne osv osv. 

Sen satte hon sig ner på golvet och började med att fråga om Isla ville visa sina fötter åt henne. Strumporna åkte av men lite skeptisk var Isla och drog till sig fötterna. Tur var hade hon legginsar med en massa små figurer på, så det gick lite att huija genom att fråga om figurerna och massera samtidigt där. Ibland var Isla i min famn, ibland på golvet.

Till slut var Isla på golvet och lekte med färggranna papperslappar (!) och jag bara satt med munnen upp när Isla lät en främmande människa massera henne sådär mycket under tiden. Helt sjukt proffsigt! Isla ville nästan inte gå därifrån när det var klart.

Vi ska gå där ännu ett par ggr så ser vi om det blir ändring till det bättre eller sämre. Hon märkte att Isla hade ganska spända axlar, vilket är typiskt för barn som grubblar mycket och bekymrar sig å andras vägar, vilket Isla ju gör. Nästan dagligen berättar hon bekymrat om hur något barn blivit skuffat av ett annat osv. Men att ett litet barn sku int ännu behöva ha spända axlar precis. Så tipsade hon om att massera fötterna på kvällen vid kvällssagan, att det liksom är kopplat till rädslor och så.

Antagligen kommer Isla att vara extra ilsken nu, vilket är en naturlig reaktion efter behandlingen, precis som man som vuxen kan få huvudvärk efter massage mot huvudvärk osv. En del av helningsprocessen liksom.

Vi får se, lönar sig att prova allt just nu. Blev lite sugen på att själv gå på zonterapi…

  

Midsommar på lande

Trots sjukledighet under veckan, orkade vi ta oss ut till stugan över Midsommaren. Eller för oss var det nog egentligen ett helt vanligt skönt landeveckoslut med bastubad, päikkäre och middag ute. 

Samtidigt var det vår stugdebut för i år, vilket innebär att försöka komma ihåg igen vad som egentligen redan finns på stugan och vad som behöver hämtas.* Speciellt med småbarn innebär varje sommar en ny fas: Det är en stor skillnad att vara på stugan med en 1,5-åring eller 2,5-åring. En ganska stor grej vi vaknade till under samma vecka var att Isla ju behöver en ny säng till stugan! 

Hjälpte inte annat än att åka snabbt till Ikea för att hämta en juniorsäng, som går att förlänga och därmed kan användas ännu många år. 

  
Var nog lite oroad över hur sovandet i nya sängen skulle gå, men flickan klev ivrigt upp i sängen och verkade riktigt nöjd med sängen. Visserligen krävde hon att man satt brevid henne tills hon somnade, och eftersom det hela var lite nytt och spännande, gick jag med på det. Många gånger under veskoslutet sade hon ”sova kiva”, så tror sängen funkar bra.

 
Viktigt att somna med en bok brevid.

Det jag var extra ivrig över var att äntligen se mina vävda mattor på plats:

  

En ny fas var även klart att Isla uppskattade sandlådan klart mer än förra sommaren.

  

Försökte kurera min flunssa med tumisbastu (jee!) och honungsöl. Hade jag inte varit sjuk hade nog även vinterpälsen åkt av.

   

 

Tyvärr började örat värka på söndagen, så hjälpte inte annat än att boka tid till läkaren och är nu inne på en antibiotikakur – igen. Jag som inte brukar få bihåleinflammation normalt, är inne på min andra inom ett halvt år.

Tycker den här bilden visar hur krasslig jag var under söndagen, trött och blek:

  

Men nu är första stugbesöket avklarat, i väntan på många fler i sommar! 

*Vi övernattar i en stuga som renoveras och inreds alltså på nytt, främst med gamla möbler, men allt möjligt smått och praktiskt behövs ändå införskaffas.

Fästingbussen

Igår gjorde vi äntligen det som vi borde gjort redan tidigare: tog TBE-vaccinet.

Mina föräldrar vistas mycket på stugan i Kyrkslätt skärgård och hittar fästingar på sig titt som tätt. Kimitoön, där vi igen vistas mest om somrarna, hör igen till riskzonerna, men än så länge har vi sparats från detta obehagliga kryp.

Men så läste jag denna artikeln på en kompis FB-vägg och diskussionen under och insåg att det var dags för hela familjen att få sin spruta.

Väldigt praktiskt är att Fästingbussen, dvs Punkkibussi ofta befinner sig utanför köpcentret nära oss, så vi kollade tidtabellen och slog till igår. 

  
Man fyllde först i en blankett för alla familjemedlemmar, betalade och steg sedan in i bussen för att få vaccinet. Isla steg ivrigt in i bussen och vi tog sprutan först, så hon skulle se hur duktigt vi tog den. Isla blev lite gnällig, men damen (som för övrigt talade svenska) i bussen var mycket snabb och plötsligt var det gjort och Isla såg ut att fundera ”var det allt?”.

Om ett par veckor måste vi ta andra dosen.

Efteråt lovade vi att Isla skulle få glass, men hon började tjata om ”kex” så vi tog nu en glass åt henne just in case och frågade om de har nåt kex på caféet. De hade sånt man använder i tiramisu, Isla sade ”yök!” men började i följande sekund mumsa i sig den med god aptit. Nice manners there…

Glassen smakade hon en sked av, sade igen ”yök” och föredrog rieskan Joonas tagit med. Ok. Nå, jag klagar inte.