Pimp my parveke

På söndagen bestämde vi oss för att cykla till Plantagen och äntligen fixa balkongsblommorna. Genom åren har vi konstaterat att Stjärnöga/Tähtisilmä är en fungerande balkongsblomma för oss: Den tål lite kyla, blommar ofta ännu i oktober och är dessutom snygg. Jag är ju som känt lite allergisk mot pelargoner och andra dylika klassiker, så alternativen är ju inte så många. Nu har vi även lärt oss hur många blommor vi behöver och räknade ut att vi får dem + lite mull med cyklarna. Plantagen är dessutom typ ett par kilometer från vårt hem. Än en gång mycket nöjd med var vi bor.

Denna gång flyttade vi Islas cykelstol på Joonas’ cykel, vilket var ett bra beslut, eftersom jag nu njöt på ett helt nytt sätt att cykla och kunde i fred koncentrera mig på att lära känna min nya Crescent. Och visst är det underhållande att se hur Isla njuter av cyklandet, ler och skrattar hela tiden och när Joonas sträcker ut handen, sträcks även en liten hand ut. Vid uppförsbackar hjälper hon dessutom med att skuffa på rumpan, vilket konstigt nog hjälpte i alla fall mig att orka.

   
      

Kände mig som direkt ur nån film, cyklandes med mina blommor i korgen.

 

Den lille balkongsassistenten, som efter en stund hittade en ask med muffinsar, utropade ”muffins!”! och koncentrerade sig därefter på att mumsa på dem.

Annonser

Som att lära sig att cykla på nytt

Har ju hunnit cykla bara ett par gånger med min nya cykel och trots att det varit kul, har det även innehållit mycket frustration.

För det första har jag inte haft växlar på mina två tidigare cyklar, så att kikkaile med sju växlar plötsligt känns som en utmaning, fattar liksom inte alla hur man ”borde” använda dem.

Sen är det ju alltid lite skakigt med barnstolen bakom, jag har en konstant oro om att något ska hända eftersom cyklandet (än så länge) känns så ostabilt. En orsak är säkert incidenten från förra året, då jag i en uppförsbacke (thank god!) ramlade med cykeln mot en buske (thank god!) och hamnade själv på lilla Isla. Försöker bara tränga bort det och bara fortsätta cykla för att inte bli skraj, men kan bara inte släppa känslan.

När vi senast var ute och cyklade, skulle vi cykla in på gården till en affär. Det var dock en ganska ordentlig kurva, vilket sedan inte lyckades, jag hamnade lite i kläm vid en stång, fick litet sår på handen och var sur som bara vad! Jag är ju perfektionist till grunden och vill kunna allt genast, tålamodet är i vissa grejer lika med noll. Och att sedan sählä med nåt som en cykel känns så löjligt och gör mig arg och frustrerad.

Tror nog det smartaste vore nu att några ggr sätta barnstolen på Joonas’ cykel (nu är det ju möjligt, vilket det inte var med Jopon) och först bekanta mig med själva cykeln, utan det extra ansvaret och vikten bakom en.

  
Hade ingen passlig bild att illustrera problemet, så ni får ännu en bild från när cyklarna ännu stod i vårt vardagsrum. Kunta Klinte kallar jag min Crescent.

Sparkcykelgrubbleriernas resultat

Ni minns att jag grubblade mellan den minsta eller nästminsta Pukyn? Var redan nästan övertygad över att det nog ändå var den minsta som skulle vara bäst åt Isla, hur oekonomiskt det ändå skulle vara, eftersom vi då borde skaffa en ny cykel om ett år igen.

Tur ändå att vi väntade, eftersom Isla idag fick testa sin kusins Puky, som alltså är den nästminsta. Som bonus kom min systers väninna på besök och tog den minsta Pukyn med, så vi hade något att jämföra mellan. Jag var så förvånad över hur ivrigt Isla genast hoppade på cykeln och verkade snabbt hiffa vad den går ut på. Tror att det hjälpte enormt mycket att Islas kusin – som hon beundrar så – visade exempel, så självklart Isla apade efter. Plus att hon varit mycket ivrig över vårt cyklande på sistone och kommenterar alla cyklar hon ser. 

Trots att hon själv valde den mindre hela tiden (tror det var den pink färgen som lockade), var inte den nästminsta alls för stor åt henne och hon lyckades röra sig bra med den, hon har ändå såpass långa ben. Visserligen var vi inomhus, men tror nog vi gick ganska bra koll på vilken passade henne bättre. 

  

Fick ingen bild på henne med den större, men min syster lyckades ta denna bild.

Så väl hemma jämförde vi lite priser och klickade hem den kiwi-färgade LR1 L + en bärrem, som kanske kan vara praktisk (eller helt onödig, who knows?). Känns bra, nu behöver vi inte skaffa en ny genast nästa år igen.

  

Bildkälla: Sport Tiedje

Crazy times

Igen bara flyger tiden iväg och bloggen ligger och möglar helt bortglömd. Är ännu lite svag efter påskens magsjuka och det har varit hektiska dagar på jobbet, men på ett bra sätt. Idag ska jag byta avdelning, och skolas dit, så det är som att börja på ett nytt jobb igen. Spännande!

Jag kanske låter bilderna tala för sig:

 

Jag vävde en halsduk i mjukaste alpackagarn. Den blev inte riktigt så här fin hela vägen, men är annars riktigt nöjd. Har dock ännu inte sett den på riktigt, eftersom den fortfarande är i vävstolen.

 

  

 På påskmåndagen tog vi oss ut på en lite för lång cykeltur eftersom jag ännu kände mig lite svag. Men roligt var det, fast lite skakigt igen med ”precious cargo” bakom mig. Men Isla gillar det som tur och min nya cykel rullar som en dröm! Mycket nöjd.

 

 Så avrundar vi med mina fina narcisser och det förtjusande staketet från Tiger. Isla fick också en egen vattenkanna.

Samtidigt söker vi ännu budgetboende i Stockholm så keep those tips coming!

Nu tar tiden slut igen så jag får återkomma igen, heippa! 

Att en sån påsk då

Idag firar vi gemensam andradagsnamnsdag med Isla (jep, det är inte bara födelsedag vi delar). Tyvärr var det igår min tur att drabbas av magviruset, så denhär familjen hann fira endast fredagen tillsammans, då kände jag mig dock yr med ”a hurl on deck” (för att citera Wayne & Garth) och låg mest på soffan. 

Nu råkade jag – som tur – ut för den mildare versionen av magsjukan, men har varit galet trött och bara sovit, sovit och sovit. Eftersom Isla ännu är den enda som klarat sig undan frisk, har jag isolerats i sovrummet. Och åh, så det skär i hjärtat att inte kunna kramas med flickan och bara kunna höra vad hon sysslar med på andra sidan dörren. Just nu sjunger hon i takt med Tähdet Tähdet, efter låten säger hon ”kiitos” och bugar antagligen (det är hennes senaste juttu liksom).

När Joonas tidigare idag hämtade mat åt mig, tittade Isla gulligt mellan dörrspringan och sade ”Kukkuu, hej hej,  älskar dej!”. Det var nog nästan så att en tår rann ner för kinden.

Imorgon hoppas jag vi ska kunna spendera lite kvalitetstid med vår lilla familj och att den minsta av oss mirakulöst nog skulle klara sig undan bobban. Är lite skeptisk dock…

  

Om inte annat så har jag äntligen lyckats ta itu med tredje säsongen av House Of Cards och tackar fortfarande oss för beslutet att flytta gamla tv:n till sovrummet OCH att skaffa AppleTV till den.

  

Yrjö tuli taloon

Hannah skrev bra om magsjukor och folk som inte ids hålla barnen hemma tills de är helt friska. Vet själv hur nackhåren reser sig när jag hör en pappa som söker lillasyster från dagis berätta storasyster har spysjuka men lillasyster kommer nog imorgon om hon bara är frisk. Liksom nej!

Men idag var jag inte helt säker på vilket var det rätta sättet att agera. Joonas har jobbat kvällsturer i två dagar, dvs inte just alls sett Isla, förutom kanske en skymt på morgonen när jag fört henne till dagis. I natt hade han börjat spy på jobbet och när han kommit hem vid 03-tiden, meddelade han att han nog har magsjuka och jag flyttade snabbt mitt pick och pack från sovrummet till soffan och Joonas fick vara i ”karantän” där. Min stora rädsla är ju att lilla Isla ska drabbas och tog därför beslutet att det nog är bäst att föra henne till dagis, bort från bobborna, eftersom hon inte just alls haft med sin far att göra de senaste dygnen. 

Funderade nog efteråt ifall det var rätt beslut, eller var jag nu just den oansvarige föräldern som för sitt barn på dagis fast någon spyr hemma? Jag som själv är så allergisk mot det, eller att folk går sjuka på jobb. Fråga: hur hade du gjort?

Fick dock bekräftat av två personer, som jobbar/jobbat på dagis (inte vårt dock) att beslutet nog var klokt. Själv bestämde jag mig för att stanna hemma, eftersom jag delat säng med smittokällan och ville inte ta risken att smitta ner hela nya arbetsplatsen passligt till påsk. Och det tackade man mig för där. Härliga typer förresten jag jobbar med.

Har nog varit sjukt hängig och smått illamående, men samtidigt är jag inte helt frisk från flunssan ännu plus har lidit av spänningshuvudvärk, som brukar bidra med illamående. Unbreakable Kimmy Schmidt har hållit mig sällskap. Egentligen en ganska irriterande serie, men något håller mig fast och signaturmelodin lämnar inte huvudet fast vad skulle vara!

  

Joonas har hållit sig i sovrummet precis hela dagen och Isla fattade nog inte ens att han var hemma. Alltid då och då har jag slängt in ett glas Floridal, shotglas med cokis (lär rekommenderas), blåbärssoppa, Gefilus-saft (samma druvsaft som jag drack under graviditetsillamåendet!), kringla eller rostat bröd.

  

Lite för sent insåg jag att decinfiera hemmet/allt Joonas rört med klorit, men gjorde det nu ändå. Börjar själv känna mig lite bättre, så även Joonas, så hoppas det fortsätter åt det hållet. Man kan ju även hoppas att det handlar om en matförgiftning…

Nu hoppas jag så innerligt att speciellt lillisen inte blir smittad!

Klick klick

Så fungerade jag precis som vi talat om i min utbildning att dagens konsumenter gör: gick och provade produkten i en affär och köpte varan i en helt annan nätbutik.

Det blev sen också Fillarikellari som vann nätbutikskampen denna gång och erbjöd det förmånligaste priset för cykeln jag ville ha. Det är ju ändå en bekant och pålitlig affär, så jag körde på den känslan denna gång.

Bildkälla: Fillarikellari

Även Joonas klickade en cykel åt sig, så nu får våra Jopon flytta till landet, så kan vi susa med dem till Dalsbruk istället för att alltid ta bilen. Bra så.

Fick redan idag meddelande om att cyklarna var skickade, så nu lever vi i spänning när de kommer fram till sitt nya hem. Iiik, spennis!