Hög på musik

Jag har ju alltid känt en stor kärlek för musik och älskar speciellt att uppleva musik live. Utan musik vore nog livet jävligt tomt.

Nu har ju livet lite ändrat och jag har inte samma möjlighet att gå på keikkor när jag känner för det. Och det är synd, speciellt eftersom en av mina arbetsförmåner är att få gå gratis på legendariska Tavastias keikkor. Och jag tycker ändå de bästa keikkorna upplevs just där, stämningen är bara så rätt. Herrijess om jag haft denna förmån för ca 10 år sen!

Igår skulle färöiska Eivør spela första gången i Finland i just Tavastia (ikväll i Tammerfors, vink vink). Kände inte till hennes musik från förr men bara bilden på henne, hennes namn och nationalitet väckte intresset. Några kolleger upplevde henne på lite samma sätt så vi lyssnade på henne på jobbet och jag kollade detta klipp från föregående kväll på Jooles Holland:

Kände mig övertygad och eftersom jag ändå skulle vara på körövning samma kväll var det liksom på hemvägen att sticka sig in på Tavastia.
Tröttheten var enorm och kände ett litet obehag när det spelades tre låtar från Twin Peaks soundtracket medan scenen stod tom och jag bara väntade att jätten snart dyker upp och säger ”It is happening again…”.

Men åh, vilken musikupplevelse det blev! Denna härliga kvinna som verkade så sympatisk och sjöng som Kate Bush när hon sjöng på engelska och som en älva när språket var färöiska. Jag har inte på länge upplevt att jag tas med totalt i musiken och efteråt stod hela vårt sällskap med munnen upp och undrade vad vi just vittnat. Och man känner sig som om man skulle vara hög på musik och det är nog en fantastisk känsla!

Nya utmaningar

Tänkte lite uppdatera bloggen med det senaste nytt i mitt liv, eftersom det varit lite tyst här på sistone.

Hösten var extremt tung, både på jobbet och på hemmafronten. Vår sommarsemester fick ju lite av en vändning i och med att vår lägenhet såldes så snabbt, vilket ju var en bra grej. Men istället för ett par veckor på lande, blev det ett av och an körande mellan stan och lande pga bankbesök och visningar osv. Så sådär jätteavslappnad var jag ju inte, när jag återvände till jobbet, där jag plötsligt befann mig i allt för stora skor.

Det var alltså en oerhört tung höst och flytten gjorde inte saken något bättre. Först i julas började hemmet kännas som ”vårt hem” och läget började stabilisera sig. Både hemma och på jobbet. Insåg bara allt tydligare att min arbetsbild inte alls passade för en småbarnsförälder och det började kännas allt för tungt.

Innan jullovet satt jag iväg en liten önskan till ledningen vad gällde mina arbetsuppgifter och sedan en månad tillbaka jobbar jag på marknadsföringsavdelningen! Precis som jag önskade mig! Gör fortfarande liknande uppgifter (en tid framåt i alla fall) men med lite mer inriktning på marknadsföring. Och lite mer regelbundna arbetstider, vilket jag är oerhört tacksam för.

Det känns så rätt just nu! Och är så oerhört glad för att man lyssnade på mina önskemål och gjorde något åt saken. Kändes oerhört frustrerande vid ett skede när jag kände mig i så fel arbetsuppgift, samtidigt som jag älskar branschen jag jobbar med och inser att jag har ovanligt fina kolleger. 

Samtidigt påminner sommaren om sin existens, kvällarna börjar ljusna och det känns hoppfullt just nu! Det blir nog bra.


Nya glasögon fick jag ju också! Är inte helt kompis med dem ännu, så passade på att byta linser till mina gamla Ray-Bans också.

En vecka utan barn

Igår åkte vi till stugan på tremis och nu sitter vi i bilen på tumis med Joonas på väg tillbaka till stan. Känns konstigt och faktiskt ganska vemodigt.

Dagiset stängde på fredagen men vi måste ännu jobba en vecka innan vårt sommarlov börjar. Joonas återförenas visserligen redan på torsdagen med Isla, men själv åker jag till Seinäjoki på jobbresa och kommer hem först på söndagen. 

Jag vet att hon har det bra, hon sade så glatt ”heippa!” när vi åkte, men fan så det skär i hjärtat. 

Situationen skulle kanske vara en annan om vi var på väg på semesterresa på tumis men kommande vecka lockar mig inte på något sätt. Skulle inte semestern vänta efter veckan, tror jag att jag skulle gå helt sönder.

Lucka #18

Vårvinter 1999. Hade hösten innan börjat studera kulturproducentskap vid YH Sydväst. Gjorde en kort praktikperiod vid Helsingin Juhlaviikot. Tyvärr en alldeles för kort period, eftersom jag – som behöver lite tid för att iaktta situationen i början – aldrig riktigt hann komma in i gänget/jobbet där.

Minns dock en morgon när jag kom till jobbet och mina kolleger spelade Fucking in Heaven FÖR FULLT o lite dansade till den pga det fanns planer att få Fatboy Slim till Huvila-tältet. Visste vid den sekunden att detta är nog min bransch (tyvärr tog det lite tid innan jag äntligen fick chansen att jobba i branschen…)!

Var samtidigt riktigt arg på en ex-pojkvän så även den låten var en terapilåt en god tid. Men det var The Rockafeller Skank som charmade mig, speciellt stället vid 4 minuter… Volymen upp!!

Fick chansen att se Fatboy Slim 10 år senare i Sziget i Ungern, jestas!

Videon är också cool:

Tröttheten

Förra veckan hade vi skolningsdagar på jobbet, enligt en metod som kallas Förändringens fyra rum. En av uppgifterna var att man själv skulle ställa sig i ett av ”rummen”, där man själv befinner sig just nu.

Jag var på ganska gott humör och ställde mig på gränsen mellan två rum. När jag skulle motivera varför jag stod just där, hände något lite överraskande: Berättade ivrigt över hur glad jag är över att äntligen ha hittat ett jobb som är från min egen bransch och som är motiverande och inspirerande. Samtidigt har jag ett litet barn och har sovit avbruten sömn i snart ett år och är tröttare än vad jag nånsin säkert varit. Det påverkar tyvärr mitt jobb, koncentrationen är usel och jag känner att jag inte är kapabel till att göra ett så bra jobb som jag skulle vilja just nu. När jag sade högt det sistnämnda brast jag ut i gråt, där bland en massa människor jag inte känner så bra. Men genast kom en tröstande hand på min axel och någon sökte papper åt mig, vilket kändes härligt.

Jag blev främst förvånad över min reaktion, eftersom jag faktiskt var glad när jag berättade detta, men så vällde säkert dendär tröttheten över mig. Till saken hör ju att jag nu studerat/jobbat i ett år utan semester… Så det börjar ju kännas så småningom liksom.

Keikkor och sånt

Kommande veckoslutet blir minsann ett intressant veckoslut. När kvällsturen är över, ska Joonas och jag ha lite tumistid i form av vår favorithobby: Nämligen gå på keikka. Vi ska se Rise Against, som jag köpte biljett till redan på våren. Punk är kanske inte direkt min genre, men Rise Against har alltid behagat mitt öra med melodisk och mångsidig repertoar och så hör den ju till Joonas’ favoritbänd. Och han förtjänar nog nu lite livemusik också och sådan musik HAN gillar. Ofta är han ju så snäll och kommer på keikkor med artister som kanske jag gillar mer, men denna gång blir det tvärtom.

Lite synd är att keikkan går på varann med Musiikki & Media i Tammerfors, där jag egentligen borde vara nu. Men jag kunde ju inte veta på våren som praktikant att jag skulle få ett jobb här och att mina arbetsuppgifter dessutom skulle ändra till sådana, att jag just har möjlighet att delta i dylika intressanta evenemang. Men min arbetsgivare var så flexibel att jag får åka till Tammerfors imorgon på morgonen, delta i några seminarier och Industry Awards-galan, som jag är oerhört nyfiken på. Planen är även att se Lapko och kanske Pariisin Kevät i samband med Lost In Music-festivalen.

Vet ni, jag är så ivrig att jag nästan spricker av tanken att jag får uppleva detta tack vare mitt JOBB! När jag för ett år sedan låg och grät i bottnet av soffan pga alla ”nej tack”-svar jag fick på mina arbetsansökningar kunde jag då aldrig tro att situationen skulle vara denna ett år senare. Allt har helt tydligt sin mening.

Paska mutsi

Den här veckan började vardagen igen för Islas del i och med att dagis började. I dag är det dessutom första gången som Isla stannar ensam på dagis efter att de andra barnen hämtats, eftersom jag hinner hämta henne först 17:30. 

Tur att detta arrangemang inte behövs varje dag, utan endast dagarna då Joonas jobbar kvällstur. 

Hur ska man skaka av sig känslan av dåligt samvete pga att jag inte är tillräckligt närvarande i min dotters liv? Känns att denna fas bara rinner iväg, har ju sett henne så lite i sommar pga hon firade semester med sin pappa på landet (vilket jag är glad över att hon fick chansen till). I går kom jag hem 20-tiden pga kvällstur och I dag är hon på dagis nästan 10h. Det känns ganska hurja länge för en 2,5-åring, tycker jag. Men andra alternativ finns inte just nu och det suger. 

Känns som att de flesta mammor omkring mig med lika gamla barn jobbar kortare veckor och har hemmadagar med barnet under veckan. Och då känner man ju sig ännu mer som en ”paska mutsi” (som min optiker beskrev sig själv, heh).

Min situation är ju dock att jag är ny på jobbet och inga kontrakt är ännu skrivna, så då är det nog inte läge för specialarrangemang. Ännu. Inte för att vår ekonomi skulle tillåta det heller just nu. Och jag gillar ju mitt jobb och DET är tur det.

Hon trivs ju på dagis, så det tröstar ändå lite. Men bara lite.

Hur gör ni?

  

Jag förstod inte att det skulle vara så tungt

Efter två sköna dagar på stugan, blev det dags för mig att stiga på bussen mot Helsingfors. Det hela var lite håsigt, så hann bara snabbt pussa Joonas och Isla och medan jag steg på bussen, verkade Isla förstå att mamma nu på riktigt var på väg igen. När man sedan lämnar en sådan här syn för att vara ifrån varann i sex dagar, är det inte svårt att gissa att även mamma satt och grät i bussen:

  
Dessa känslor överraskade mig totalt. Jag menar jag har ju varit med om att Isla börjar gråta när jag går ett antal gånger, men nu kändes det extra tung. Säkert en blandning av dåligt samvete, oro och saknad. Känner ju redan dåligt samvete över att jag hinner vara så lite med Isla när jag kommer såpass sent från jobbet och samtidigt känner jag en oro över hur hon upplever det att mamma är borta så mycket. Nu redan märker man att det är pappa som gäller lite mer, eftersom de spenderar lite mera tid tillsammans även om vardagarna. Och då jobbar jag ju oftast helt normala kontorstider. Jag menar inte att jag skulle vara avundsjuk, inte alls! Men kanske ni förstår vad jag menar?

Inser nu hur jag inte hade en aning om vilka alla känslor moderskap innebär, innan jag själv fick barn.

Men som sagt, fick tanka kärlek i form av en massa kramar och pussar i två dagar, hoppas på att orka med energin av detta.

   
 Hade tur med att få ha en sandstrand helt för oss själva.
   
    
 Plåtbröd i Pub Niska.

Vart ska en barnfamilj resa på vintern?

Jag är ju enormt ivrig över att ha ett jobb nu när min utbildning snart tar slut, men samtidigt börjar en liten ångest krypa på i och med att jag inte i år kommer att ha något sommarlov över huvudtaget. Och just nu är det enda folk talar om sommarlov och ALLA frågar mig hela tiden: Kommer du att ha nåt sommarlov alls? Nej, men jag har ett JOBB som jag gillar. Klen tröst just nu faktiskt.

Det jag tror jag behöver just nu är att boka en semesterresa till vintern, så vi har nåt att se fram emot. Tror det skulle hjälpa lite att orka. 

Och det är här ni kommer in, kära bloggläsare: Tipsa mig om bästa resemålet med en (på vintern) 3-åring, gärna även hotell och tidpunkt på året.

Senast var vi ju till Fuerteventura, som har funkat ok först på tumis och senare med en nyss fyllda ettåring, men vågorna är lite väl höga och blåsten lite för kraftig där för att kunna mysa på stranden. Lanzarote funderar vi på, men finns det nåt annat guldkorn vi borde veta om? Gärna med uppvärmd pool då, det hade vi INTE senast, brrrr.

Jestas, vilken liten loppa Isla var på vår senaste resa:

  

     

Sommarjobb

Känns som att jag konstant ursäktar mig för att bloggen inte får den uppmärksamhet den förtjänar, men det händer så himla mycket hela tiden. Bra saker visserligen, så det är ju tur i alla fall. 

Först och främst fick jag bekräftat att jag får sommarjobb på firman jag nu gör min praktik på. Och DET är jag så glad över, eftersom det känns som om min erfarenhet inom kundservice och kulturproducentstudier äntligen kombineras på ett bra sätt, miljön känns bara så rätt för mig.

Självklart skulle det vara skönt med sommarlov och jag vet att jag vid något skede på hösten/vintern kommer att känna av detta, men just nu är prioritet nummer 1 att få ett jobb jag trivs med och lite ”riktig” lön. Det var ju liksom huvudsaken med utbildningen jag går just nu. Joonas är ju ledig hela juli, så han kommer antagligen att spendera lite tid med Isla på stugan och som tur åker det ju bussar dit. Så jag tror nog det blir riktigt bra. Och eftersom dagisrumban faller bort i juli, är där ett stressmoment mindre. Skönt.

När vi för en vecka sen åkte direkt från mitt jobb till flygfältet på tumis, fanns det alltså orsak till att besöka Wine & View-baren och fira både det och vår Stockholm-weekend med lite bubbligt.