Hög på musik

Jag har ju alltid känt en stor kärlek för musik och älskar speciellt att uppleva musik live. Utan musik vore nog livet jävligt tomt.

Nu har ju livet lite ändrat och jag har inte samma möjlighet att gå på keikkor när jag känner för det. Och det är synd, speciellt eftersom en av mina arbetsförmåner är att få gå gratis på legendariska Tavastias keikkor. Och jag tycker ändå de bästa keikkorna upplevs just där, stämningen är bara så rätt. Herrijess om jag haft denna förmån för ca 10 år sen!

Igår skulle färöiska Eivør spela första gången i Finland i just Tavastia (ikväll i Tammerfors, vink vink). Kände inte till hennes musik från förr men bara bilden på henne, hennes namn och nationalitet väckte intresset. Några kolleger upplevde henne på lite samma sätt så vi lyssnade på henne på jobbet och jag kollade detta klipp från föregående kväll på Jooles Holland:

Kände mig övertygad och eftersom jag ändå skulle vara på körövning samma kväll var det liksom på hemvägen att sticka sig in på Tavastia.
Tröttheten var enorm och kände ett litet obehag när det spelades tre låtar från Twin Peaks soundtracket medan scenen stod tom och jag bara väntade att jätten snart dyker upp och säger ”It is happening again…”.

Men åh, vilken musikupplevelse det blev! Denna härliga kvinna som verkade så sympatisk och sjöng som Kate Bush när hon sjöng på engelska och som en älva när språket var färöiska. Jag har inte på länge upplevt att jag tas med totalt i musiken och efteråt stod hela vårt sällskap med munnen upp och undrade vad vi just vittnat. Och man känner sig som om man skulle vara hög på musik och det är nog en fantastisk känsla!

Nya utmaningar

Tänkte lite uppdatera bloggen med det senaste nytt i mitt liv, eftersom det varit lite tyst här på sistone.

Hösten var extremt tung, både på jobbet och på hemmafronten. Vår sommarsemester fick ju lite av en vändning i och med att vår lägenhet såldes så snabbt, vilket ju var en bra grej. Men istället för ett par veckor på lande, blev det ett av och an körande mellan stan och lande pga bankbesök och visningar osv. Så sådär jätteavslappnad var jag ju inte, när jag återvände till jobbet, där jag plötsligt befann mig i allt för stora skor.

Det var alltså en oerhört tung höst och flytten gjorde inte saken något bättre. Först i julas började hemmet kännas som ”vårt hem” och läget började stabilisera sig. Både hemma och på jobbet. Insåg bara allt tydligare att min arbetsbild inte alls passade för en småbarnsförälder och det började kännas allt för tungt.

Innan jullovet satt jag iväg en liten önskan till ledningen vad gällde mina arbetsuppgifter och sedan en månad tillbaka jobbar jag på marknadsföringsavdelningen! Precis som jag önskade mig! Gör fortfarande liknande uppgifter (en tid framåt i alla fall) men med lite mer inriktning på marknadsföring. Och lite mer regelbundna arbetstider, vilket jag är oerhört tacksam för.

Det känns så rätt just nu! Och är så oerhört glad för att man lyssnade på mina önskemål och gjorde något åt saken. Kändes oerhört frustrerande vid ett skede när jag kände mig i så fel arbetsuppgift, samtidigt som jag älskar branschen jag jobbar med och inser att jag har ovanligt fina kolleger. 

Samtidigt påminner sommaren om sin existens, kvällarna börjar ljusna och det känns hoppfullt just nu! Det blir nog bra.


Nya glasögon fick jag ju också! Är inte helt kompis med dem ännu, så passade på att byta linser till mina gamla Ray-Bans också.

En vecka utan barn

Igår åkte vi till stugan på tremis och nu sitter vi i bilen på tumis med Joonas på väg tillbaka till stan. Känns konstigt och faktiskt ganska vemodigt.

Dagiset stängde på fredagen men vi måste ännu jobba en vecka innan vårt sommarlov börjar. Joonas återförenas visserligen redan på torsdagen med Isla, men själv åker jag till Seinäjoki på jobbresa och kommer hem först på söndagen. 

Jag vet att hon har det bra, hon sade så glatt ”heippa!” när vi åkte, men fan så det skär i hjärtat. 

Situationen skulle kanske vara en annan om vi var på väg på semesterresa på tumis men kommande vecka lockar mig inte på något sätt. Skulle inte semestern vänta efter veckan, tror jag att jag skulle gå helt sönder.

Lucka #18

Vårvinter 1999. Hade hösten innan börjat studera kulturproducentskap vid YH Sydväst. Gjorde en kort praktikperiod vid Helsingin Juhlaviikot. Tyvärr en alldeles för kort period, eftersom jag – som behöver lite tid för att iaktta situationen i början – aldrig riktigt hann komma in i gänget/jobbet där.

Minns dock en morgon när jag kom till jobbet och mina kolleger spelade Fucking in Heaven FÖR FULLT o lite dansade till den pga det fanns planer att få Fatboy Slim till Huvila-tältet. Visste vid den sekunden att detta är nog min bransch (tyvärr tog det lite tid innan jag äntligen fick chansen att jobba i branschen…)!

Var samtidigt riktigt arg på en ex-pojkvän så även den låten var en terapilåt en god tid. Men det var The Rockafeller Skank som charmade mig, speciellt stället vid 4 minuter… Volymen upp!!

Fick chansen att se Fatboy Slim 10 år senare i Sziget i Ungern, jestas!

Videon är också cool:

Tröttheten

Förra veckan hade vi skolningsdagar på jobbet, enligt en metod som kallas Förändringens fyra rum. En av uppgifterna var att man själv skulle ställa sig i ett av ”rummen”, där man själv befinner sig just nu.

Jag var på ganska gott humör och ställde mig på gränsen mellan två rum. När jag skulle motivera varför jag stod just där, hände något lite överraskande: Berättade ivrigt över hur glad jag är över att äntligen ha hittat ett jobb som är från min egen bransch och som är motiverande och inspirerande. Samtidigt har jag ett litet barn och har sovit avbruten sömn i snart ett år och är tröttare än vad jag nånsin säkert varit. Det påverkar tyvärr mitt jobb, koncentrationen är usel och jag känner att jag inte är kapabel till att göra ett så bra jobb som jag skulle vilja just nu. När jag sade högt det sistnämnda brast jag ut i gråt, där bland en massa människor jag inte känner så bra. Men genast kom en tröstande hand på min axel och någon sökte papper åt mig, vilket kändes härligt.

Jag blev främst förvånad över min reaktion, eftersom jag faktiskt var glad när jag berättade detta, men så vällde säkert dendär tröttheten över mig. Till saken hör ju att jag nu studerat/jobbat i ett år utan semester… Så det börjar ju kännas så småningom liksom.

Keikkor och sånt

Kommande veckoslutet blir minsann ett intressant veckoslut. När kvällsturen är över, ska Joonas och jag ha lite tumistid i form av vår favorithobby: Nämligen gå på keikka. Vi ska se Rise Against, som jag köpte biljett till redan på våren. Punk är kanske inte direkt min genre, men Rise Against har alltid behagat mitt öra med melodisk och mångsidig repertoar och så hör den ju till Joonas’ favoritbänd. Och han förtjänar nog nu lite livemusik också och sådan musik HAN gillar. Ofta är han ju så snäll och kommer på keikkor med artister som kanske jag gillar mer, men denna gång blir det tvärtom.

Lite synd är att keikkan går på varann med Musiikki & Media i Tammerfors, där jag egentligen borde vara nu. Men jag kunde ju inte veta på våren som praktikant att jag skulle få ett jobb här och att mina arbetsuppgifter dessutom skulle ändra till sådana, att jag just har möjlighet att delta i dylika intressanta evenemang. Men min arbetsgivare var så flexibel att jag får åka till Tammerfors imorgon på morgonen, delta i några seminarier och Industry Awards-galan, som jag är oerhört nyfiken på. Planen är även att se Lapko och kanske Pariisin Kevät i samband med Lost In Music-festivalen.

Vet ni, jag är så ivrig att jag nästan spricker av tanken att jag får uppleva detta tack vare mitt JOBB! När jag för ett år sedan låg och grät i bottnet av soffan pga alla ”nej tack”-svar jag fick på mina arbetsansökningar kunde jag då aldrig tro att situationen skulle vara denna ett år senare. Allt har helt tydligt sin mening.

Paska mutsi

Den här veckan började vardagen igen för Islas del i och med att dagis började. I dag är det dessutom första gången som Isla stannar ensam på dagis efter att de andra barnen hämtats, eftersom jag hinner hämta henne först 17:30. 

Tur att detta arrangemang inte behövs varje dag, utan endast dagarna då Joonas jobbar kvällstur. 

Hur ska man skaka av sig känslan av dåligt samvete pga att jag inte är tillräckligt närvarande i min dotters liv? Känns att denna fas bara rinner iväg, har ju sett henne så lite i sommar pga hon firade semester med sin pappa på landet (vilket jag är glad över att hon fick chansen till). I går kom jag hem 20-tiden pga kvällstur och I dag är hon på dagis nästan 10h. Det känns ganska hurja länge för en 2,5-åring, tycker jag. Men andra alternativ finns inte just nu och det suger. 

Känns som att de flesta mammor omkring mig med lika gamla barn jobbar kortare veckor och har hemmadagar med barnet under veckan. Och då känner man ju sig ännu mer som en ”paska mutsi” (som min optiker beskrev sig själv, heh).

Min situation är ju dock att jag är ny på jobbet och inga kontrakt är ännu skrivna, så då är det nog inte läge för specialarrangemang. Ännu. Inte för att vår ekonomi skulle tillåta det heller just nu. Och jag gillar ju mitt jobb och DET är tur det.

Hon trivs ju på dagis, så det tröstar ändå lite. Men bara lite.

Hur gör ni?