Julkalendern resumé 

Tack om ni orkade följa med årets julkalender. Kände själv att det var härligt och viktigt att just nu få så många betydelsefulla låtar samlade på en lista, och att berättelserna som är förknippade med låtarna finns här på bloggen. 

Inser, att det att jag om några veckor fyller 40 är en milstolpe i mitt liv och det naturliga är att jag grubblar lite kring det. Och det sköna är att märka att jag har det ganska bra just nu, faktiskt.

Här ännu alla låtarna i en och samma video:

Lucka #24

Som det kommit fram under denna resa, så har jag haft mycket otur i kärleken genom åren och trodde länge att jag nog aldrig kommer att träffa någon som orkar med mig. Men hoppet försvann aldrig och när jag äntligen slutat söka, dök Joonas upp, när jag minst anade det. Han hade visserligen funnits på ett hörn genom åren, utan att någondera av oss hade noterat den andre.

När man träffar någon i ”mogen ålder” (jag var 32), vet man ganska bra vad man vill ha. Och allt gick ganska snabbt: Under ett år efter att vi träffats köpte vi ett gemensamt hem, två år senare gifte vi oss och ett år därpå blev två tre. Joonas har en förmåga att introducera musik åt mig, som kanske inte är direkt hans musiksmak men som han tror jag kunde gilla och oftast har han rätt. Hello Saferide var en av dem. Alla snackade om Säkert just då, men iaf jag visste inte att Annika haft ett engelskspråkigt projekt tidigare.

När vi hösten 2011 skulle gifta oss, hade vi bestämt oss för att det skulle vara en bröllopsdans, inte -vals. Men så råkade Get Sick Soon passa med sina ord och var dessutom en vals! Perfekt!

Lucka #23

Kanske inte ett så överraskande val för den som känner mig… I januari 2012 åkte vi på bröllopsresa till Nya Zeeland. När vi planerade resan fick Joonas reda på att Bret McKenzie från Flight Of The Conchords även hade en ukulelegrupp, som heter The Wellington International Ukulele Orchestra. Kollade några videon och charmades totalt av deras meininki och speciellt den fantastiska humorn.

Att de sedan råkade ha en keikka på en vingård i Nelson just när vi befann oss i Wellington gjorde ju inte saken sämre precis. Det var ett visst äventyr att ta sig från norra till södra ön, hyra bil och köra i kolmörker, missa färjan tillbaka och övernatta på motell. Men det var så värt det! Hade chansen att tala med bandmedlemmarna efter keikkan o visade sig att en av tjejerna diggade många finska bänd, bl.a. Circle. I Wellington köpte jag min ukulele från samma affär där bandet köpt sina ukulelen och fick höra många smaskiga historier om dem och Jemaine från FOTC. Gotta love them kiwis!

Varför just denna låt? Jo, för ganska exakt ett år senare befann vi oss i en förlossningssal i Jorv och lyssnade på WIUO och jag har en vag minnesbild att det var just Boogie Man som spelade stunden då Isla föddes. ❤️

Lucka #22

Våren 1995 uppträdde 22 Pistepirkko på vår ABI-kryssning. Om jag minns rätt, uppträdde de vid midnatt och promillehalten var vid det skedet såpass hög att jag efteråt inte mindes värst mycket av keikkan. Köpte Rumble City La La Land efteråt och under Ooh My Head fick jag plötsligt en flashback och såg klart en bild hur Nina och jag står helt framme vid scenen och diggar.
Bändet var ingalunda en ny bekantskap, eftersom jag sett videon till Birdy många gånger på MTV Europes alternativa program 120 Minutes. Tror den t.o.m. vann en Video Music Award ett år, lååååångt innan evenemanget blev en stor gala.

När jag efter studenten flyttade till Österrike, tog jag skivan med och den imponerade på många av mina kolleger där. Lärde mig även i det sambandet att nyckelpiga är på tyska Marillenkefer, men prickarna hade inget eget namn, som på finska.

När Asko Keränen hade sin utställning i höstas i Tiketti Galleria och vi fick höra honom berätta om hur de turnerat runt Europa just då, väcktes många minnen till liv igen.

Lucka #21

Sommaren 1994 är jag 18 år och skall på hösten påbörja mitt sista år i gymnasiet. 1994-1995 bor vi i princip på KY-exit och lever annars också loppan.

1994 ordnas även Woodstock för att fira originalets 25 års jubileum. Den sänds (direkt?) på TV och jag följer med den lite med ena ögat. Tills ett bänd – insmorda i lera – börjar spela. Blir helt förtrollad av blandningen av elektronisk och tyngre musik. Speciellt låten Closer suger en med sig totalt. Det visar sig vara NIN dvs Nine Inch Nails och trots att jag inte blir något HC-fan, följer jag bändet och frontfiguren Trent Reznor med intresse i fortsättningen.

Downward Spiral är ändå DEN skivan, alltså googla fast och läs hur den kommit till! Minns även hur en kille i klassen hittade just den skivan i min skivhylla och kommenterade lite överlägset: ”Int visste jag att DU lyssnade på sånhän musik?”. Pah!

Här får ni både videon och Woodstock-versionen:

Lucka #20

Tidigt 2000-tal. Egentligen var mitt låtval Helsinki Rock City, men den finns ju inte på Spotify! Hur som helst, när den låten kom ut, kände jag mig sååå stolt över Finland, som äntligen kom ut med något riktigt coolt, som man med stolthet kunde exportera utomlands. Vi sprang aktivt på Giant Robots keikkor, glömmer speciellt inte keikkan på Hietsu i värmebölja! Ah!

Denhär tiden jobbade ju frontfiguren Tuomas Toivonen på Radio Helsinki och var en av favorit-DJ:na på Radio Hki Clubarna.

Hela Superweekend-skivan förknippar jag starkt med tiden jag bodde i Tölö.

Låten jag valde var ironiskt nog Airport City, men den i sin tur igen finns inte på Youtube, där igen mitt ursprungliga låtval finns:

Lucka #19

2002 bor jag i Bortre Tölö. Ur Ultra Bras aska föds Scandinavian Music Group, vilket är en mycket positiv nyhet till oss som sörjt Ultra Bra. SMG fortsätter i samma anda och Onnelliset kohtaa berör en så djupt in i hjärtat. Lockar Mette med mig på deras första keikka på Tavastia och känner att jag kunde börja gråta när det är så fint.

Terhi Kokkonen & Joel Melasniemi har separerat men är ändå i samma bänd och spänningen känns, både på skiva och på scen. Och det är kanske det som just fascinerar, att hjärtesorgen är så konkret: De där två har också gått igenom det. Ett band jag även förknippar starkt till mina vänner Lotta & Juulia.

Terhi har upplevts lite som en bitch tidigare men i videon till Minne katosi päivät känns hon plötsligt sårbar och mer sympatiskt på nåt sätt.

Lucka #18

Vårvinter 1999. Hade hösten innan börjat studera kulturproducentskap vid YH Sydväst. Gjorde en kort praktikperiod vid Helsingin Juhlaviikot. Tyvärr en alldeles för kort period, eftersom jag – som behöver lite tid för att iaktta situationen i början – aldrig riktigt hann komma in i gänget/jobbet där.

Minns dock en morgon när jag kom till jobbet och mina kolleger spelade Fucking in Heaven FÖR FULLT o lite dansade till den pga det fanns planer att få Fatboy Slim till Huvila-tältet. Visste vid den sekunden att detta är nog min bransch (tyvärr tog det lite tid innan jag äntligen fick chansen att jobba i branschen…)!

Var samtidigt riktigt arg på en ex-pojkvän så även den låten var en terapilåt en god tid. Men det var The Rockafeller Skank som charmade mig, speciellt stället vid 4 minuter… Volymen upp!!

Fick chansen att se Fatboy Slim 10 år senare i Sziget i Ungern, jestas!

Videon är också cool:

Lucka #17

2007 kom The Nationals genombrottsskiva The Boxer ut. Jag var såld direkt vid stället då Fake Empire rullar igång ordentligt. 

Följande sommar skulle de och Interpol uppträda på Ruisrock och jag fick min kompis Janne medlockad dit för en söndagstur. Och det var ju hur kul som helst! Little did I know att även min framtida man var på samma festival och även han var imponerad av The National. Det var faktiskt ett av våra första samtalsämnen när vi ett par mån senare började chatta på MSN Messenger. Efter det blev bandet lite ”vårt bänd”. 

The Nationals Stockholmskeikka var även Ida-Linas och mitt första diskussionsämne. Och så råkar ju Matt Berningers dotter också heta Isla!

Lucka #16

Så var det år 2001 igen. Tydligen mycket viktig musik jag råkat ut för då.

Som jag tidigare nämnde, gick vi med rätt aktivt på Funky Elephant-festivalen i några år. Ett år råkade Tulenkantajat från Rovaniemi uppträda där och de stal genast min uppmärksamhet! Fantastiskt positiv stämning med stort bänd, funkyga beats och rap på Rollodialekt! Och speciellt när hela bändet vid 3:50 i Hyvät naiset ja herrat drog Janet Jackson moves, var jag såld!

Tack vare TK upptäckte hag även Kapteeni Ä-ni, med JukkaPoika & BommiTommi, som var lämppäre på en TK-keikka. Och vi ska inte glömma hur Lotta och jag en gång dansade med Hannibal & Soppa i Mocambo…