Favoriterna i finalen

Andra semifinalen gick lite bättre än den första: fick 9/10 rätt. Albanien överraskade nog säkert alla med att ta sig till final. Men annars var ju nog showen såååå tråkig och jag märkte att jag väntade på Ryssland, så det sku bli lite underhållning till slut. Men en stor del av de tråkiga bidragen skalades bort och det blir en bra final!
Min känsla för Nederländerna bara växte i och med torsdagens framförande, ibland behövs så lite för att skapa en magisk stämning. Tror alltså starkt på att den vinner, trots att den varit den självklara förhandsfavoriten ända sedan början. Får lite samma känsla som med Salvador Sobral – vissa förstår inte alls finheten med låten medan andra är helt sålda.


Italien
älskade jag från första tonerna, precis som de senaste två åren. Och älskar den fortfarande. Men det är något med liveframträdandet (som jag visserligen bara sett på youtube, inte live) som inte riktigt når ut till mig – trots de fantastiska klappen i refrängen – och det skar i hjärtat att jag lämnade den utanför min Top5-tippning. Men tippar på en sjätte plats.


Australien
blew me away under första semifinalen! Shit, vilken snygg scenshow det blev och jeez att kunna sjunga svajandes på en käpp. Och först nu berördes jag av någon orsak av texten i sången och förstod bättre kopplingen till förlossningsdepression.


Island
– ai että så den funkade bra live! Jag ääälskade ju Ungerns metallriv förra året, men kände mig lite ensam med det, men Island tycks ju alla gilla. Hoppas och tror på en hög placering!


Sverige
funkade igen klockrent – som alltid – trots att Sveriges delegation lär ha varit missnöjd över hur avslöjande av gospelkören the Mamas visades. Och det förstår jag ju i och för sig, eftersom det är en av höjdpunkterna i låten. Fortfarande stör jag mig av ”pulsen” i låten, hur den lyfter, saktar in, lyfter, saktar in igen… ääääh, kör för fan!


Azerbajdzjan
funkade också sjukt bra live. Det är bara något som blir lite avlägset i låten, kan inte sätta fingret på det. Placerar sig nog bra, men inte i top 5.


Schweiz
var inte helt lika imponerande live som jag väntat mig, men av alla skaka rumpa -låtarna funkade den nog bäst och roterade aktivt i min pipodisko. Ville bara sjunga ut ”gettin’ rowdy rowdy!” under jobbdagen (vilket jag även gjorde några gånger).


Hur tror jag då att det kommer att gå? Jag har redan lämnat in en tippning till jobbets vadslagning och den ser ut så här:

  1. Nederländerna

  2. Australien

  3. Sverige

  4. Schweiz

  5. Island

Som bekant, kan tippningen ännu ändra efter liveframträdandena, följ med på Twitter hur det går med årets omgång av #ESCbuteljen2019!

Annonser

Favoriterna inför Semifinal 2

Börjar småningom komma över sorgen att Polen, Ungern och Portugal blev utan finalplats, medan istället San Marino, Estland och Vit-Ryssland är där OFÖRTJÄNT. Riktar blickarna mot ikväll istället. Det blir nog bra. Men visst skrev Portugals Conan the cellphonesmasher Eurovisionshistoria? Helt underbart!

Jag vet inte om detta är ett återkommande fenomen att alla påstår att andra semifinalen är tuffare än den första, medan jag igen har svårt att hitta favoriter ur den. Det kanske också beror på att första semifinalen oftast får mer uppmärksamhet av mig och när den är över, finns det så lite tid att koncentrera sig på andra semin. Men ja, några av de starkaste bidragen finns i kvällens semi, men ganska mycket bajs också. Vääääldigt många slaviska kvinnor med powerballder, gäsp. Kortare lista alltså denna gång:

Nederländerna – Duncan Laurence: Arcade

Den här har ju från första början toppat spelbolagens listor och kanske just därför hade jag lite attitydproblem mot låten och förstod inte finheten i den. Plötsligt öppnade den sig för mig och när jag såg ett kort klipp från övningen fick jag gåshud och var såld. Denna tävlar nog om första platsen vågar jag redan påstå.

 

 

 

 

Sverige – John Lundvik: Too Late For Love

Även här en låt som jag inte förstod hypen med. Vad är det med mig? Glömde bort den alltid när jag lyssnade på Mellofinalisterna och tyckte mest den var en (visserligen bättre) kopia på Österrikes bidrag från förra året. Trots att jag i år såg Mellofinalen live på Friendsarenan blev låten ingen storfavorit för mig, men det var ju helt klart där på plats vem som vinner – publiken gick helt bananas av låten! Jag förstår liksom att den är fin, han är sympatisk och jag älskar kören men den är inte min storfavorit i år. Tycker den är lite väl hoppig, den lyfter, sen saktar den in lite igen och sen igen fart på och tillbaka till det lugna och jag blir tokig! Men having said that vet jag ju att den kommer att befinna sig i top 5, om inte till och med i top 3. Och hej, hörde du redan att John Lundvik och hans underbara The Mamas -kör uppträder i On the Rocks i oktober?

 

 

 

Azerbadjan – Chingiz: Truth

Den här kom lite överraskande bakom hörnet! Hade lite missat den när jag randomlyssnade på årets bidrag, men blev positivt överraskad när jag hörde den. Vet inte om solisten är så sympatisk dock, så det kanske faller på det. Kommer lite att tänka på Bulgariens Bones från förra året och välkomnar den stilens låtar med öppna armar.

Schweiz – Luca Hänni: She Got Me

”Vad är detta för fjant?” tänkt jag när jag första gången hörde låten, men så småningom märkte jag att jag började lite smågilla den, sådär på ett eurovisionssätt. Visst får man lite lust att dansa? Gettin’ rowdy rowdy!

Ryssland – Sergey Lazarev: Scream

Sergey is back! Och precis som senast vill jag inte gilla låten men inser att jag nog gör det ändå. Speciellt från 2:15 blir låten helt magisk. Blir helt säkert imponerande show och denna gång förtjänar Ryssland sin finalplats.

 

Märker ni? Bara karlar som förhandsfavoriter! Gillade Irland och Malta, men är inte helt imponerad av deras liveframträdanden.

Vem tippar jag då går till final? Beslöt mig för att ändå tro på de nordiska länderna:

1. Nederländerna

2. Schweiz

3. Sverige

4. Ryssland

5. Azerbajdzjan

6. Danmark

7. Malta

8. Armenien

9. Nordmakedonien

10. Norge

Att utmana sig själv

Jag är ju i princip en väldigt introvert person. Jag kan visserligen njuta av sociala tillställningar, men kan samtidigt känna mig oerhört obekväm i vissa situationer. Är kanske inte så värst verbalt begåvad, så situationer, där jag behöver prata spontant framför en större publik är situationer där jag är långt utanför min bekvämlighetszon.

På något underligt sätt dras jag ändå ibland till sådana situationer och i februari till och med två gånger! Man har ju rätt att tacka nej och jag brukar inte ha några problem med det, men ifall temat är intressant, märker jag mig ändå själv tacka ja till dessa utmanande.

Dagen innan märker jag hur ångesten börjar krypa på och jag kan stressa upp mig till helt otroliga sfärer. Blir alltid lika arg och besviken på mig själv och min reaktion, men det är ju inte så jättemycket man kan göra åt saken just i den stunden. Följden blir att stressen smyger in sig i sömnen, jag sover uselt och är skittrött dagen då det gäller. Så jobbigt!

Vilka var då situationerna i februari som åstadkom denna reaktion? Jo, först var jag med om en intervju om mitt Eurovisionsintresse och det talar jag ju som känt om gärna och hur mycket som helst. Men hade kanske föreställt det lite småskaligare än vad det slutligen var: Stor inspelningsstudio, flera kameramän, lite iscensatta situationer och så att då tala med Mikko Silvennoinen! Men han är ju bara den ljuvligaste och lyckades redan innan intervjun lugna ner mig med sitt avslappnade snack och förmågan att verka intresserad av precis allt. 45 minuter höll intervjun på och det gick ju bra till slut, trots extremt svammel emellanåt. Blir intressant att se vad som valts till det slutliga klippet som kan ses i UMK-finalen lördagen den 2.3, alltså ikväll. Spännande!

Sen den andra situationen, som jag lyckades stressa över kanske ännu mer: För några veckor sedan deltog jag i ett seminarium i Seinäjoki, som är riktat till folk som jobbar inom musikbranschen. Dagen innan avfärd fick jag lite överraskande förfrågan om jag skulle kunna ställa upp i en lekfull Alias om musikbranschen, som skulle avsluta den första seminariedagen. Jag bad om lite tid att fundera, eftersom mina första tankar var: Jag HATAR Alias och jag vet nog inte alls tillräckligt om branschen för att gå framför en stor publik på scenen av Rytmikorjaamo och skämma ut mig. Samtidigt kände jag en stor ära över att man överhuvudtaget bad mig och kände en press över att jag helt enkelt inte hade råd att tacka nej. Till slut beslöt jag mig för att tacka ja, sov uselt hela natten och hade svårt att koncentrera mig på något annat innan det hela var över. Kul var det ju, klarade mig hyfsat och fick några nya bekanta på köpet. Men usch, stressen innan var nog enorm och jag var helt slut resten av kvällen.

Darude!?

Efter publiceringen av Finlands representant i Eurovisionerna har jag fått en del frågor om vad JAG tycker om beslutet? Så därför tänkte jag passa på att korka Eurovisionsbloggen för i vår: tadaa!

Märkte vid nåt skede av hösten/vintern att jag lite tröttnade på YLEs pantande av artisten och anade mig en fars på kommande. Har med intresse följt med diskussionerna på olika Eurovisionsforum och sett namn som Eva + Manu, Passionworks, Robin och Antti Tuisku dyka upp i ganska många diskussioner. Och känns lite som att artisterna varit med i hemlighetsmakeriet eftersom ingen lär ha nekat det helt och små tips slängts här och där. Eurovisionsfansen hade t.o.m. tagit reda på att Robin hade registrerat två engelskspråkiga låtar i Teosto, men han gjorde sin comeback som en förnyad Robin på lördagens Emma Gaala istället.

Började de sista dagarna starkt tro/hoppas på Antti Tuisku och märkte att detdär bekanta pirret av förväntan dök upp i magen igen. Någon nämnde Darude faktiskt, men trodde kanske ändå inte helt starkt på det alternativet.

Helt ärligt blev jag först positivt överraskad av Darude, men när solisten publicerades, kände jag mig smått överrumplad. Ja visst, Sebastian Rejman är ju ”edustava” som man säger på det andra inhemska, och sjunger helt ok med bra engelskt uttal, men är han kanske lite av en hasbeen? Fast kan ju funka, vem vet.

Det för mig till mitt dilemma nummer ett: Är Darude nutida och 2019, eller har han stannat i år 2000? Har ju inte precis aktivt följt med hans karriär under dessa 20 år och kan inte påstå att jag är medveten om nån annan hit än Sandstorm. Men å andra sidan är det ju som tur en såpass stor världshit som ALLA vet, Finland har nog aldrig representerats av en SÅ känd artist, så det vet man ju faktiskt inte hur det påverkar slutresultatet.

Lyssnade även på låten Moments som Darude gjort tidigare med just Sebastian Rejman (eller Reyman i detta sammanhang) och den lät helt ok faktiskt.

Foto: Anton Sucksdorff / Yle kuvapalvelu

Hör många påståenden om att Finland nu gör nåt nytt med en DJ och en manlig artist, men här måste jag vara en partypooper och konstatera: tyvärr, några har hunnit före oss, med växlande framgång. Norges JOWST feat. Alexander Walmann år 2017 hörde till mina favoriter när igen Polens Gromee med svensken Lukas Meijer som solist närmast blev en pinsam historia…

Har dock bestämt mig för att vänta med min slutgiltiga dom tills låtarna publiceras inkommande fredag. Spännande!

EDIT: Vill ännu tillägga att jag nog saknar det ursprungliga UMK-konseptet, som trollade fram artister som de unga men begåvade Seinäjoki-killarna i Softengine (vars 11:e placering lär vara Finlands bästa med nuvarande poäng- och domarsystem! Det glömmer man lätt bort!) och fina Lasse och Leena i Norma John (som kanske hade behövt ett pikilite maffigare arrangemang för att ta sig till final, men var ljuvlig på alla sätt!)! Hoppas detta nu bara är ett försök, och att vi återgår till det ”gamla nya” nästa år. Tack.

Den mansdominerade rockpubliken

Igår såg jag The Breeders på Tavastia. Bändet är väl främst känd för sin 90-tals hit Cannonball, men är riktigt uppskattad inom sin genre, som väl kan kallas alternativ rock, går kanske lite mot grunge-hållet också. Hur som helst var Tavastia sådär trevligt fylld – inte slutsåld men inte heller för tom – och man märkte att många väntat på att bandet, med tvillingssyskonen Kim och Kelley Deal i spetsen skulle komma till Finland.

Hela kvällen kändes som en nostalgitripp, vissa i publiken hade grävt fram sina 90-tals pikéskjortor (ni minns när 80-tals pikéerna gjorde en liten comeback på 90-talet?) och rutiga skjortor osv och man såg att de här typerna har – precis som jag – levt sine gyllene dagar just denhär tiden.

Plötsligt reagerade jag på att en stor del av publiken var män, alltså i detta fall verkligen majoriteten. Visst brukar rockpubliken ofta domineras av män, men detta var på något sätt helt extremt och kändes extra tokigt när tre nästan 60-åriga kvinnor rockade på scenen och så är det främst män som diggar. Varför är det så?

Tänkte att det kanske är en generationsfråga och att det hoppeligen ändrat i dagens läge? Eller en sån känsla har i alla fall jag. Mindes även de otaliga hemmafesterna där jag trivdes bäst med männen och deras musikdiskussioner då kvinnorna hängde i köket och talade – I kid you not – om matlagning! Och jag dömer inte alls det att man vill prata om mat, men undrar främst varför jag alltid var ensam kvinna i dessa musikdiskussioner? Är det nån gen jag saknar? För om jag har ett stort intresse för musik men inte bryr mig så värst mycket om mat, varför skulle jag hänga vid matdiskussionen då? Detta var såklart ett grovt exempel, men detta pågick på riktig på flera fester.

Har även alltid haft känslan att jag måste kämpa lite extra för att bevisa att jag på riktigt vet något om musik och har ett intresse för även hiphop och rock, vilket mitt yttre kanske inte avslöjar. Får alltid till en början dendär skeptiska blicken typ ”vad försöker nu dendär kvinnan påstå, hon lyssnar säkert bara på Radio Nova (eller vad som är motsvarigheten till Kiss.fm nuförtiden, haha? Jag lyssnar inte…)” och först sen när jag namedroppar nåt visst bänd kan man se hur attityden ändrar och man är så småningom välkommen in i diskussionen. Men det är ju helt sjukt! Och jag tror inte att män har liknande upplevelser, det är liksom normen att män diggar rock.

Det har snackats en del på sistone om dethär med mansdominering inom musikbranschen och det har gjorts ett intressant slutarbete för LiveFin om hur t.ex. klubbkulturen inte uppmuntrar kvinnor till att spela skivor, men problemet finns nog på andra håll också. Du kan läsa mer här (på finska dock).

Jag kan känna att flickor inte heller uppmuntras till att spela i bänd t.ex. medan det känns som ett naturligt val för pojkar. Jag har ju hela mitt liv gått omkring med drömmen om att få sjunga/spela i ett bänd eller spela skivor som DJ. Och mest handlar det förstås om att idas göra något åt saken, men det är just det: alternativet har aldrig funnit lätt till hands, så då har det fått bli. Det har blivit körsång och pianotimmar istället.

Därför gör det mig extra glad att det finns sånt som Bändimuskari, där Isla ska börja i höst! Och jag tror ju att det pågår en förändring i detta, jag hoppas det i alla fall!

På fredagen ska jag se australiensiska punkbandet Hard-Ons i Klubi i Tammerfors, kan nästan slå vad om att jag kommer att höra till minoriteten bland kvinnor där också. Få se…

Favoriterna i finalen

Ovanligt nog finns många av mina stora favoriter i år bland the Big Five + värdlandet. Grämer mig bara över att man aldrig får se mer än ett litet klipp i semifinalerna, tycker även de skulle förtjäna att få höras fler än en gång, då alla andra finalister redan är bekanta låtar. Helt omöjligt på basen av klippen avgöra hur låten funkar live. Tur att de ändå finns på Youtube…

För övrigt kan jag säga att jag känner ett hopp för ESC, eftersom både Azerbadjan och Ryssland blev utan finalplats, första gången någonsin. Och de låtarna hade verkligen inte förtjänat en finalplats.

Här är mina absolut största favoriter inför lördagen, är dock medveten över att även Cypern kommer att klättra upp högt. Den är bara helt för plastig i min smak, trots att det är en catchy tune.

ITALIEN: Ermal Meta e Fabrizio Moro – Non Mi Avete Fatto Niente

Stämningen i låten förtrollade mig direkt när jag första gången hörde den. Av någon orsak såg jag videon först senare och blev otroligt rörd av den. Nu blir det bara spännande att se hur det funkar live… Verkar ju i alla fall lovande på basis av dethär klippet:

UNGERN: AWS – Viszlát Nyár

Jösses så Ungern regerade i torsdagens semifinal! Bidraget orsakade även årets första gåshud, vilket ofta brukar betyda att den låten går o vinner hela grejen… Så nu grubblar jag på om man kan vinna ESC med en dylik genre. Utan monstermasker. Jag säger ja, väldigt många säger nej. Vi får se, måste fundera lite vidare ännu.

FRANKRIKE: Madame Monsieur – Mercy

En modern poplåt som funkar bra. Blir bara emellanåt lite trött på den, så placerar den inte så högt i min lista.

MOLDAVIEN: DoReDos – My Lucky Day

Årets överraskning! Var kom denhär från? Det är ju helt bara pga scenshowen som den klättrade upp bland mina favoriter men satt helt förtrollad från början till slut!

IRLAND: Ryan O’Shaugnessy – Together

Åh, så glad jag blev över att denhär skapade en sä fin stämning live som jag hoppats! Älskar det manliga paret som dansar som i en musikal och Ryans röst är jag ganska svag för.

PORTUGAL: Cláudia Pascoal – O Jardim

Folk må säga vad dom vill om denna, men jag har gillat den från första början. Vet inte om det är språket eller vad som charmar i den. Den kanske inte placerar sig så högt, men lyssnar gärna på den.

ISRAEL: Netta – TOY

Äsch, från att ha varit min stora förhandsfavorit har den lite dalat ner på min lista, efter att ha sett den live på tisdagen. Studioversion älskar jag fortfarande och jag hoppas så innerligt att den placerar sig högt!

BUBBLING UNDER:

SLOVENIEN: Lea Sirk – Hvala, ne!

Den här fungera förvånansvärt bra live, gillade den lilla överraskningen de hade mot slutet.

BULGARIEN: EQUINOX – Bones

Diggar denna fortfarande som studioversion, men showen blev kanske lite stökig.

TYSKLAND: Michael Schulte – You Let Me Walk Alone

Tysklands Ed Sheeran. Helt kiva låt, som lär funka live. Blir nog Tysklands bästa placering på länge.

Favoriterna inför Semifinal 2

Åh, vad klockan är mycket! Snart börjar det ju så nu kör vi bara med en snabb sammanfattning och analyserar noggrannare inför lördagen:

UNGERN: AWS – Viszlát Nyár

OMG! Den här öppnade sig plötsligt för mig och nu börjar den stiga som en av mina största favoriter! Speciellt från 2 minuter framåt börjar låtens bästa del, älskar det! Och visst låter det som om han sku skrika ”HELVETTIIN!” mitt i låten?

SVERIGE: Benjamin Ingrosso – Dance You Off

Den här var nog min favorit i Mello också, gillar Justin Timberlake -meininkin. Ingen superbra låt, men får helt bra fiilis av den.

AUSTRALIEN: Jessica Mauboy – We Got Love

Väldigt klassisk Eurovisionslåt, men gillar den.

POLEN: Gromee feat. Lukas Meijer – Light Me Up

Synd för en helt OK låt att Lukas inte verkar kunna sjunga den live värst bra…

Lite bubbling under är Georgien och Moldavien, men inte tillräckligt att de skulle platsa på listan. Lite favoriter ikväll alltså.