Ett Ultra Bra -fan har talat

Har några gånger lovprisat det finska bändet Ultra Bra här på bloggen också men häromveckan blev jag helt intervjuad om ämnet!

Min studiekompis Monica kom hem till oss och vi snackade i nästan en timme, vilket resulterade i ett radioinslag i Radio Vega i tisdags och denna låååånga artikel. Jättekul var det! Även Isla deltog i radiointervjun…


Här står jag med min skivsamling. (Foto: Monica Eklund)

Annonser

Flow lördag

Förra året firade jag Flow Festival 10-års jubileum. Det är alltså en viktig tradition för mig, men i år blev det hur som helst bara endagsbiljett för mig. Valet föll på lördagen, främst pga The xx och minnet av deras magiska keikka år 2010.


När lördagen närmade sig, började även åskvarningarna samla sig. Jag har ju alltid varit rädd för åska och insett att det handlar om astrafobi. Min mamma har varit rädd för åska, så även min mormor, så det har liksom alltid varit naturligt för mig. Har därför blivit förvånad över hur sällsyn denna rädsla är, folk får tvärtom typ kicks av åska eller tycker det är mysigt och skrattar lite nedvärderande åt min ängslighet under åskväder.

Har försökt coola ner min rädsla på sistone, främst pga jag har en dotter, som jag inte vill att ska ärva min rädsla. Man bör ju respektera åskan, men behöver kanske inte vara lika rädd för den.

Det var riktigt varmt när vi kom till området, nästan en tropisk hetta och kände hur svetten bara rann. Såg lite av Pykäri på huvudscenen och sedan Silvana Imam i Black Tent.



Efter Silvana började de mörka molnen närma sig och våra kompisar sade att de skulle flytta sig till Ravintola Lämpös terass, eftersom man sedan kunde flytta sig inomhus om vädret blev sämre. Borde ha följt med dem… och var faktiskt på väg, då jag råkade träffa en bekant och blev där en stund och snackade. Vi hade lite dräglat efter Beergers burgare och eftersom deras stand var helt där brevid, stannade vi där över en urläcker burgare.


Det blixtrade på avstånd, men jag vet inte varför jag inte fick panik just då, kanske för att man inte såg något regnområde tydligt närma sig. 
Sen hände allt på sekunder: Det var som om nån satt på en dusch och vridit på en megalomanisk vindmaskin. Innan jag fick min regnrock ur väskan (och det tog inte länge) hann jag bli helt plaskvåt. Saker flög åt alla håll och folk sprang omkring som yra höns och panikskrik hördes här och där. Black Tent var närmast, så vi sprang dit. 

Väl där slog det mig hur rädd jag egentligen var och jag började gråta samtidigt som jag skakade av panik. Den egna reaktionen överraskade även mig själv! Situationen blev inte bättre av att vi snart blev evakuerade ur tältet pga det var för FARLIGT där så vi hamnade tillbaks ut bland blixtarna. En hjälplös känsla började smyga sig på mig, eftersom vi inte rymdes någonstans utan måste bara stanna ute i ovädret. Helt för jävligt. Jag var redo att ge upp, men samtidigt tänkte jag att det kanske inte var bättre att vara på hemvägen mitt i ovädret. Det enda jag kunde göra var att köpa ett glas rödvin från en bar ute, för att ens lite försöka lugna ner nerverna. 

Runtomkring mig läste jag om hur det var ”VAARATILANNE” vid scenerna och fick rapporter på WhatsApp att man varnar för att det kommer fler åskbyar och att man ska hålla sig inomhus eller så rekommenderades att vi skulle ta oss bort från området. De flesta av mina bekanta hade gett upp och lämnat området, men de hade 3 dagars biljett i motsats till oss.

Till slut rymdes vi in i vintältet och så småningom började vädret lätta och vi tog oss ut för att förflytta oss till Lämpö där våra bekanta var.


Såg Goldfrapp från terassen, som var ganska långt från scenen, men snart började det igen regna så jag förflyttade mig tillbaka inomhus. Kände mig vi det skedet ganska matt och fick inte min festivalfiilis lyft fast jag hur försökte. 


Var dock oerhört nöjd att vi stannade, för när The xx började, hade regnet slutat, vi fick plats på helt ok avstånd från scenen och jag bara njöt av den vackra stämningen, som denna trio lyckades skapa.

Lite skit smak blev det kanske, hann t.ex. inte alls undersöka det förnyade området. Men vädergudar och folks fobier kan man inte rå för och förstod att de, som var där fler dagar hade en bra fiilis av festivalen.

Hög på musik

Jag har ju alltid känt en stor kärlek för musik och älskar speciellt att uppleva musik live. Utan musik vore nog livet jävligt tomt.

Nu har ju livet lite ändrat och jag har inte samma möjlighet att gå på keikkor när jag känner för det. Och det är synd, speciellt eftersom en av mina arbetsförmåner är att få gå gratis på legendariska Tavastias keikkor. Och jag tycker ändå de bästa keikkorna upplevs just där, stämningen är bara så rätt. Herrijess om jag haft denna förmån för ca 10 år sen!

Igår skulle färöiska Eivør spela första gången i Finland i just Tavastia (ikväll i Tammerfors, vink vink). Kände inte till hennes musik från förr men bara bilden på henne, hennes namn och nationalitet väckte intresset. Några kolleger upplevde henne på lite samma sätt så vi lyssnade på henne på jobbet och jag kollade detta klipp från föregående kväll på Jooles Holland:

Kände mig övertygad och eftersom jag ändå skulle vara på körövning samma kväll var det liksom på hemvägen att sticka sig in på Tavastia.
Tröttheten var enorm och kände ett litet obehag när det spelades tre låtar från Twin Peaks soundtracket medan scenen stod tom och jag bara väntade att jätten snart dyker upp och säger ”It is happening again…”.

Men åh, vilken musikupplevelse det blev! Denna härliga kvinna som verkade så sympatisk och sjöng som Kate Bush när hon sjöng på engelska och som en älva när språket var färöiska. Jag har inte på länge upplevt att jag tas med totalt i musiken och efteråt stod hela vårt sällskap med munnen upp och undrade vad vi just vittnat. Och man känner sig som om man skulle vara hög på musik och det är nog en fantastisk känsla!

Var befann du dig när Lordi vann?

Det är i år 10 år sedan Finland framgångsrikt ordnade Eurovisionerna i Helsingfors, dvs 11 år sedan Lordi gav oss det enda vi aldrig trodde oss uppnå: en vinst i Eurovisionerna!

Lyssnade häromdagen på De Eurovisas specialpodcast med Kjell Ekholm som gäst och hamnade lite på en memory lane. Låt mig summera lite mina Eurovisionsminnen från åren 2006-2007:

Allra först bör erkännas att jag hörde till dem som inte till en början hejade på Lordi och hör alltså till kappvändarna. Sådär, så var det sagt. Hade inget emot hårdrock i Eurovisionerna, tvärtom! Men kände till Lordi från tidigare och tyckte de var ett ganska pinsamt bänd, ”nålå” som vi säger i Svenskfinland. Under denna tid orkade jag inte alls med de finska uttagningarna, trots att jag ändå var ett hardcore ESC-fan sedan länge. Tyckte det var mest skämskudde med blå belysning, kökkögä programledare, dålig humor osv. Så året då Lordi tävlade stack jag istället ut på en bar, jag var nyss fyllda 30 år och kände att jag levde livet just då. Blev chockad då jag fick sms om att Lordi vunnit men tänkte kanske inte desto mer på det. Hade väl ingen annan större favorit samma år, så det pärtade inte heller så häftigt. 

Samtidigt försökte jag lite få in foten i ESC-branschen och hade året innan fått möjligheten att sitta i Finlands Backup Jury och till min glädje fick jag samma möjlighet år 2006! Under den tiden var det inte så noggrant med juryn, all röstning skedde ju per telefon, men en reservjury behövdes i varje land ifall det blev något strul med telefonrösterna eller om resultatet blev jämnt. Kul var det hur som helst!

2006 fick jag ta med mig min vän Micko och minns väl när vi satt där i Böles pressutrymme och såg på generalrepetitionen till semifinalen och såg på varann förvånat under Lordis framträdande. Jag tyckte fortfarande inte låten var något mästerverk, men fan, de ägde ju scenen och publiken verkade gå helt beserk av dem! Tror jag lyfte upp armen och visade hur jag fick ståpäls och DET, mina vänner brukar vara ett tecken på att det kommer att gå bra för det bidraget (Loreen, Conchita och Jamala, för att nämna några exempel…).

Av någon orsak väckte Lordis deltagande ett stort intresse bland folk i min kompiskrets som inte vanligtvis följde med Eurovisionerna (dittills hade jag och mina typ två vänner varit lite ensamma med vårt aningen bisarra hobby) och jag fick några förfrågningar om att komma till den legendariske baren Lost&Found aka Lostaren, där finalen skulle visas på screen. Jag kände mig trött efter generalrepetitionerna på YLE och kände att soffan hemma hos Micko kändes som ett mer lockande alternativ. 

Vi mumsade i oss chips och godis och höll oss på lemonadlinjen, trots att jag erbjöds öl. Mickos man blev trött och bestämde sig för att lägga sig innan poängräkningen men nämnde att vi skulle väcka honom ifall det såg ut som att Finland skulle vinna. Jag tror han menade det mer som ett skämt men efter de tre första 12-poängarna fick vi ropa honom tillbaka framför TV:n. Jag märkte att jag började lite darra och undrade om jag ändå kunde få dendär ölen…

När det började bli klart vem som skulle vinna överlägset, började jag kontakta mina bekanta som festade på Lostaren om vilken situationen var där, för no way att jag skulle gå rakt hem denna kväll! De lovade fixa in mig förbi kön och jag gick ut ensam i natten bland det segerfirande finska folket. Wow alltså!

Året därpå skulle Finland stå värd och eftersom jag skrivit mitt examensarbete om ESC 2000 i Stockholm och visste att några på YLE läst mitt arbete, började jag kontakta mina YLE-kontakter, varav en faktiskt var Kjell Ekholm. Och vips, skulle jag på intervju för ett jobb som delegationsvärdinna!

Tragiskt nog hade mina kompisar kvällen innan sin första keikka någonsin och ALLA skulle dit. Inga problem annars, men keikkan var i Torvi, i Lahtis… Fick skjuts dit och minns hur jag efter keikkan bara väntade på att vi skulle starta tillbaka hem i den iskalla vinternatten. Det blev ganska sent till sist och det tog en tid innan jag fick sömn, så trots att jag inte hade krabbis, var jag så sjuuuukt trött och degig när jag skulle på intervju och antar att det sket sig i och med det.

Det var dessutom en ganska mardrömsaktig intervju, där vi var två sökande samtidigt inne och den andra personen var en riktigt extrovert och pratsam person, vilket fick mig att krypa in i mitt skal ännu mer och låsa mig totalt. Kan nog lätt platsa som en av mina sämsta intervjuer någonsin och detta skulle ju vara jobbet som var gjort för mig. 

Så ni kan inte ana hur mycket jag ångrat dendär jäkla keikkan i Lahtis! Efteråt visade det sig ändå att min blivande man suttit i samma bord och han lär ha noterat mig, så det kan ju hända att något rullade igång på den fronten…. Så kanske keikkan ändå inte var helt onödig?

Så eftersom jag inte jobbade med ESC år 2007 och inte hade råd att köpa svindyra biljetter till finalen, satt jag än en gång i back up juryn i Böle och finalen såg jag i gott sällskap i Virgin Oil! Ryktet sade att självaste Eirikur från Island befann sig i samma bar men hittade honom aldrig…


2007

https://youtu.be/xzbxizbc0bQ


Så mycket siistigare

När jag i januari fyllde år, fanns det bland alla gratulationskort ett med lite kryptiskt innehåll. Förstod att någon överraskning var på kommande. 

För en tid sedan kom det ett brev på posten:


Med fanns instruktioner om att befinna sig vid steissin lö 28.5. kl. 12:00. Spännande! Nästan som inför polttarna! Visste ju naturligtvis vem som var bakom detta men inget om programmet. Såg dock fram emot att spendera en hel dag med just det här gänget.

Lärde känna de här tjejerna 1997 (I lite senare, kanske 1999?), och speciellt under studietiden och efter det var vi ett oerhört tajt gäng. Sen har livet fört oss åt lite olika håll, men så blir det ibland.

Det blev en riktig trip down memory lane i äkta Så mycket bättre-anda där jag påmindes om många fina detaljer från vår gemensamma historia:

Piknik i Kajsaniemiparken, Scandinavian Music Group och Asian Dub Foundation i Maailma Kylässä-festivalen, en spellista gjord speciellt för mig, olika tips om följande programnummer, små uppdrag – som att blanda Ragnar-drinks & minnas alla Top 10 listor som Wayne & Garth hade (som Bands that sound like deceases) – middag i mina gamla hoods i Berghäll, en klassisk öl vid postlådan dit Lostarens kö brukade nå, en sväng via Bones för att se hur stället ändrats bara för att konstatera att vi inte längre passade in där, snabbt till Loose där vi dansade till kl 04 (när hände det senast?!?)! Jösses!


Så tack finast girlsen för en oförglömlig dag/kväll/natt, puss!

Kom hem 10 minuter innan Joonas steg upp för att gå till jobbet…

Eurovisionsbubblan

Det gjorde nog bra med en mini getaway! Det är en del negativa grejs som pågår omkring mig just nu, så att få spendera några dagar i Stockholm, där det spelades Eurovisioner över allt och folk var glada och dansade vid de musicerande trafikljusen gjorde nog bra. Intensivt var det ju och tack vare sent flyg på söndagen var jag trött som en trasa efteråt. Men det var värt det!

På fredagen drabbades jag olyckligtvis av migrän innan vi skulle åka, så skumpan fick utebli och det blev istället islatte på Johan & Nyström på flygfältet.


Jag roffade direkt åt mig galgar som hängde vid receptionen och tog självklart en knippe med hem som souvenirer.

Var en snabb sväng via hotellet och åkte direkt till Eurovision Village i Kungsträdgården, eftersom vädret ännu var semisoligt och uselt väder hade utlovats till veckoslutet. 

Där var livemusik med bl.a Martin Stenmarck, Idol-Mollie och Afro-Dite.

City skyliner intresserade oss mest, så till takterna av Never Let It Go åkte vi upp för att beundra ett vackert kvälls-Stockholm.


Följande morgon var det så svårt att stiga upp, men vi hade ju biljetter till Family Show kl 13, dvs sista generalrepetitionen av finalen. 

Försökte få upp fiilisen med att lyssna på årets finalister och visst blev jag snart ivrig som ett litet barn.

Fick ett telefonskal och en t-shirt!


Har varit oerhört skeptiskt inställd mot genrep tidigare år, men tänkte ge den en chans nu när det ordnades i Stockholm och jag blev utan finalbiljetter. Så här i efterhand vet jag att man borde ha satsat på The Jury Final, som var kvällen innan, kanske främst pga att Justin Timberlake uppenbarade sig där, men inte på dagsgenrepen. Annars var det ju helt full show, men reagerade på att en stor del av artisterna inte varken sminkat sig eller lagat håret. Jag förstår det ju väl, eftersom finalen är samma kväll, men visst kändes det lite som att vi inte var ”worthy” mer…

Hur som helst var det ju som väntat en produktion av hög klass och det var en njutning att se en sådan proffsig show där ALLT funkade.

Övervägde en kort stund att sen också köpa biljett till megapartyt på Tele2 Arenan, men insåg efter showen att nä, det fixar vi nog inte. Var alldeles för trötta och tidtabellen skulle ha blivit allt för tajt. 

En viktig programpunkt denna helg var ABBA-museet pga den temporära utställningen Good Evening Europe. Och tajmingen kunde inte ha varit bättre: När alla ESC-fans var påväg till Globen eller Tele2, fick vi vara helt ensamma på museet, som undantagsvis var öppet till 22:00. Lyx!

Efter museet insåg vi att det var brådis ifall vi ville se finalen.


Vi hade bongat att finalen skulle visas på screen i hotell-lobbyt, vilket passade oss perfekt med nära väg till rummet. 


Studio Eurovision pågick redan när vi anlände och hann bli oroad en stund när det frågades ifall vi hade ett bord bokat. Det hade vi ju inte, men dem hövlige killen lovade fixa oss ett bord, vilket han snabbt också gjorde. Så vi laddade upp med Snacks platå och skumppa och iPaden framför mig så jag kunde twittra och delta i vadslagningen ESCbuteljen2016.


Min slutliga tippning vs slutresultatet:


Inte EN ENDA placering rätt, trots rätt länder i topp 4! Men jag var ju så nöjd! Ukraina var den första av bidragen som berörde mig och när jag såg den i andra semin satt jag ju med gåshud och tårarna i ögonen. Tänkte bara att resten av Europa tycker den är för svår. Tydligen inte! Jej!

På söndagen hade vi ännu tid att shoppa OCH äta middag hos våra härliga vänner, perfekt!

Lucka #23

Kanske inte ett så överraskande val för den som känner mig… I januari 2012 åkte vi på bröllopsresa till Nya Zeeland. När vi planerade resan fick Joonas reda på att Bret McKenzie från Flight Of The Conchords även hade en ukulelegrupp, som heter The Wellington International Ukulele Orchestra. Kollade några videon och charmades totalt av deras meininki och speciellt den fantastiska humorn.

Att de sedan råkade ha en keikka på en vingård i Nelson just när vi befann oss i Wellington gjorde ju inte saken sämre precis. Det var ett visst äventyr att ta sig från norra till södra ön, hyra bil och köra i kolmörker, missa färjan tillbaka och övernatta på motell. Men det var så värt det! Hade chansen att tala med bandmedlemmarna efter keikkan o visade sig att en av tjejerna diggade många finska bänd, bl.a. Circle. I Wellington köpte jag min ukulele från samma affär där bandet köpt sina ukulelen och fick höra många smaskiga historier om dem och Jemaine från FOTC. Gotta love them kiwis!

Varför just denna låt? Jo, för ganska exakt ett år senare befann vi oss i en förlossningssal i Jorv och lyssnade på WIUO och jag har en vag minnesbild att det var just Boogie Man som spelade stunden då Isla föddes. ❤️