Om kroppsbild och självkänsla

Jag har skrivit om detta förr (hittar inte just nu inlägget i Ratata-bloggen), men inser att jag behöver skriva om det igen: nämligen vuxnas ansvar när det gäller barns självkänsla och hur det ibland kunde vara bättre att knipa käft.

Det som triggade mig igen var när jag såg dokumentären om X3M Communityn och Sandra var härligt ärlig och öppnade sitt hjärta om hur hon känt sig ful och mått dåligt i ungdomen och vad som satt igång detta: en klumpig kommentar av hälsosystern. Kände ett sting i hjärtat, eftersom det även i mitt fall varit orsaken till dålig självkänsla vad kommer till kropp och utseende.


Fjärde klass

Som barn var jag lång; nästan hela lågstadiet var jag ett par huvuden längre än mina klasskompisar. Saken blev inte bättre av att jag under skolfotograferingen alltid placerades på översta raden i mitten för att riktigt framhäva min längd. Jag var ingalunda fet, men var inte spinkig heller. Dessutom utvecklades jag tidigare än flickorna på min klass och på 80-talet var det inte en ok grej. Kunde få undrande kommentarer i omklädningsrummet om mina bröst och jag kände stor skam. Efter ett sommarlov kom jag till skolan med stor iver och någon i flickgänget som regerade i klassen skrek över skolgården något i stil med att de får skämmas för mig för att jag är så lång. Jag såg med avund på klassen ovanför oss, som råkade ha flera långa tjejer, som bar sin längd med stolthet. Men på min klass var det inte ok att vara lång eller tidigt utvecklad, det gjorde många klart för mig.

Jag var ändå aldrig direkt mobbad – förutom dumma kommentarer då och då – och jag hade alltid goda vänner (thank god för dem!). Var periodvis t.o.m. god kompis med några från det tidigare nämnda flickgänget. En mystisk fas finns dock från tredje klassen, då min mage började reagera och mina vitsord sjönk rejält. Var på undersökningar pga min mage men kan inte minnas vad som orsakat det men helt klart är att det var något psykiskt.

Men det värsta var nog hälsoundersökning i fjärde eller femte klass, då skolläkaren ansåg det vara ok att påpeka för mig att min vikt inte riktigt följer med KURVAN och därför borde lite tänka på vad jag äter och att jag kanske inte behöver äta chips varje veckoslut. Jag fattade ingenting, men tänkte att om en läkare säger så här så är det säkert sant. Flickorna på klassen var nyfikna på min vikt och jag vägrade avslöja det. För att krona det hela fick jag mens som 10-åring, först av alla i klassen (mitt under en simtävling dessutom!), vilket var ännu en grej som det skrattades åt och därför blev något jag höll tyst om.

Gymnastikläraren slängde ur sig kommentarer som ”du springer som en elefant!” och lägg därtill några kommentarer av klasskompisarna och dåligt självförtroende var ett faktum. I högstadiet delades vi i mindre klasser och jag kände att jag så småningom kunde anförtro mig åt mina klasskompisar, vilket kändes skönt. Vi hade bra klassanda, som tur. Även pojkarna började så småningom växa förbi mig i längden, men först i nian. I gymnasiet fick jag helt nya klasskompisar pga skolbyte och var plötsligt omringad av flickor som var LÄNGRE ÄN JAG! Kände mig så lättad!

Men vikthetsen fanns fortfarande med mig och eftersom jag inte hörde till de populärare tjejerna, kände jag ju fortfarande att det var något fel med mig. Varför ville ingen t.ex. sällskapa med mig?

Tror att det, att jag flyttade utomlands efter gymnasiet och fick där en slags ny uppmärksamhet (nu menar jag inte några sliskiga komplimanger utan mera att man märktes och noterades för den man var) där räddade mig från att falla i ätstörningsträsket – tänker ofta att det är ett rent under att jag inte drabbades allvarligare.


Min 20-års dag i Saalbach, Österrike

Men helt sund är ju inte ens tankegång ännu heller, trots att jag ganska långt accepterat mig själv och tycker jag är rätt okej faktiskt. Har ju hela tiden någon ”period” på gång: just nu socker- och glutenfri, främst för huden, men visst finns hoppet om att det kanske skulle påverka vikten också…. 

Förra veckan deltog jag i en arbetsresa till Tammerfors, som avslutades med en galamiddag. Vi fick frisyr och makeup fixade av proffs och jag råkade få en så bisarr frisyr som jag inte tyckte passade mig överhuvudtaget. Märkte på folks blickar att även de var av samma åsikt och vissa sade det också rakt ut. Noterade att mitt självförtroende störtade i botten och kände mig så FUL och FET. Bara pga en jäkla frisyr. Trots en kul kväll pga härliga människor tog detta onödigt mycket av min energi under en kväll som kanske hade kunnat vara ännu trevligare.

Som mor till en dotter som nu redan är betydligt längre än andra jämnåriga inser jag att jag har ett enormt ansvar att inte föra över mina komplex åt henne, utan istället boosta hennes självförtroende på ett sunt sätt. Hon får ju nu redan konstant kommentarer om hur LÅNG hon är och hon gillar det helt tydligt inte alls, utan skulle hellre vilja vara liten och näpen – precis som hennes mor i tiderna önskade… Och jag hoppas så innerligt att skolhälsovården gjort framsteg (vilket jag tyvärr nyligen hört exempel på att det inte har…) och Isla aldrig behöver få höra likadana kommentarer som jag fick höra!

Har du liknande erfarenheter? Vill gärna höra!

Annonser

Ett Ultra Bra -fan har talat

Har några gånger lovprisat det finska bändet Ultra Bra här på bloggen också men häromveckan blev jag helt intervjuad om ämnet!

Min studiekompis Monica kom hem till oss och vi snackade i nästan en timme, vilket resulterade i ett radioinslag i Radio Vega i tisdags och denna låååånga artikel. Jättekul var det! Även Isla deltog i radiointervjun…


Här står jag med min skivsamling. (Foto: Monica Eklund)

Var befann du dig när Lordi vann?

Det är i år 10 år sedan Finland framgångsrikt ordnade Eurovisionerna i Helsingfors, dvs 11 år sedan Lordi gav oss det enda vi aldrig trodde oss uppnå: en vinst i Eurovisionerna!

Lyssnade häromdagen på De Eurovisas specialpodcast med Kjell Ekholm som gäst och hamnade lite på en memory lane. Låt mig summera lite mina Eurovisionsminnen från åren 2006-2007:

Allra först bör erkännas att jag hörde till dem som inte till en början hejade på Lordi och hör alltså till kappvändarna. Sådär, så var det sagt. Hade inget emot hårdrock i Eurovisionerna, tvärtom! Men kände till Lordi från tidigare och tyckte de var ett ganska pinsamt bänd, ”nålå” som vi säger i Svenskfinland. Under denna tid orkade jag inte alls med de finska uttagningarna, trots att jag ändå var ett hardcore ESC-fan sedan länge. Tyckte det var mest skämskudde med blå belysning, kökkögä programledare, dålig humor osv. Så året då Lordi tävlade stack jag istället ut på en bar, jag var nyss fyllda 30 år och kände att jag levde livet just då. Blev chockad då jag fick sms om att Lordi vunnit men tänkte kanske inte desto mer på det. Hade väl ingen annan större favorit samma år, så det pärtade inte heller så häftigt. 

Samtidigt försökte jag lite få in foten i ESC-branschen och hade året innan fått möjligheten att sitta i Finlands Backup Jury och till min glädje fick jag samma möjlighet år 2006! Under den tiden var det inte så noggrant med juryn, all röstning skedde ju per telefon, men en reservjury behövdes i varje land ifall det blev något strul med telefonrösterna eller om resultatet blev jämnt. Kul var det hur som helst!

2006 fick jag ta med mig min vän Micko och minns väl när vi satt där i Böles pressutrymme och såg på generalrepetitionen till semifinalen och såg på varann förvånat under Lordis framträdande. Jag tyckte fortfarande inte låten var något mästerverk, men fan, de ägde ju scenen och publiken verkade gå helt beserk av dem! Tror jag lyfte upp armen och visade hur jag fick ståpäls och DET, mina vänner brukar vara ett tecken på att det kommer att gå bra för det bidraget (Loreen, Conchita och Jamala, för att nämna några exempel…).

Av någon orsak väckte Lordis deltagande ett stort intresse bland folk i min kompiskrets som inte vanligtvis följde med Eurovisionerna (dittills hade jag och mina typ två vänner varit lite ensamma med vårt aningen bisarra hobby) och jag fick några förfrågningar om att komma till den legendariske baren Lost&Found aka Lostaren, där finalen skulle visas på screen. Jag kände mig trött efter generalrepetitionerna på YLE och kände att soffan hemma hos Micko kändes som ett mer lockande alternativ. 

Vi mumsade i oss chips och godis och höll oss på lemonadlinjen, trots att jag erbjöds öl. Mickos man blev trött och bestämde sig för att lägga sig innan poängräkningen men nämnde att vi skulle väcka honom ifall det såg ut som att Finland skulle vinna. Jag tror han menade det mer som ett skämt men efter de tre första 12-poängarna fick vi ropa honom tillbaka framför TV:n. Jag märkte att jag började lite darra och undrade om jag ändå kunde få dendär ölen…

När det började bli klart vem som skulle vinna överlägset, började jag kontakta mina bekanta som festade på Lostaren om vilken situationen var där, för no way att jag skulle gå rakt hem denna kväll! De lovade fixa in mig förbi kön och jag gick ut ensam i natten bland det segerfirande finska folket. Wow alltså!

Året därpå skulle Finland stå värd och eftersom jag skrivit mitt examensarbete om ESC 2000 i Stockholm och visste att några på YLE läst mitt arbete, började jag kontakta mina YLE-kontakter, varav en faktiskt var Kjell Ekholm. Och vips, skulle jag på intervju för ett jobb som delegationsvärdinna!

Tragiskt nog hade mina kompisar kvällen innan sin första keikka någonsin och ALLA skulle dit. Inga problem annars, men keikkan var i Torvi, i Lahtis… Fick skjuts dit och minns hur jag efter keikkan bara väntade på att vi skulle starta tillbaka hem i den iskalla vinternatten. Det blev ganska sent till sist och det tog en tid innan jag fick sömn, så trots att jag inte hade krabbis, var jag så sjuuuukt trött och degig när jag skulle på intervju och antar att det sket sig i och med det.

Det var dessutom en ganska mardrömsaktig intervju, där vi var två sökande samtidigt inne och den andra personen var en riktigt extrovert och pratsam person, vilket fick mig att krypa in i mitt skal ännu mer och låsa mig totalt. Kan nog lätt platsa som en av mina sämsta intervjuer någonsin och detta skulle ju vara jobbet som var gjort för mig. 

Så ni kan inte ana hur mycket jag ångrat dendär jäkla keikkan i Lahtis! Efteråt visade det sig ändå att min blivande man suttit i samma bord och han lär ha noterat mig, så det kan ju hända att något rullade igång på den fronten…. Så kanske keikkan ändå inte var helt onödig?

Så eftersom jag inte jobbade med ESC år 2007 och inte hade råd att köpa svindyra biljetter till finalen, satt jag än en gång i back up juryn i Böle och finalen såg jag i gott sällskap i Virgin Oil! Ryktet sade att självaste Eirikur från Island befann sig i samma bar men hittade honom aldrig…


2007

https://youtu.be/xzbxizbc0bQ


Flyttkaos

Flytten har officiellt börjat. Flyttlådorna har anlänt och vi lever i ett kaos. 100 lådor är ganska mycket, kan jag berätta. Men vi fyller dem med hurja fart.


…eller snabbare kunde vi ju fylla dem, men dethär att packa när det bor en 3,5-åring i huset är en utmaning i sig. Därför har vi försökt börja i god tid. Lite ångest har jag nog över hur tiden kommer att räcka till. Men månne det inte fixar sej. Det måste fixa sej.

Har gått igenom mina gamla lådor med grejer jag velat spara. En massa skräp har jag slängt men ack vilken nostalgitripp! Ett litet urval:

Tidningar jag gett ut i lågstadiet

Föredrag på OH


Autografer efter en inspelning av Kymppitonni.

Modellade lite för en körfestival

Min franskabok

Mitt VIP-kort till favoritklubben på 90-talet


Karaoke-skiva från Ungern

Så mycket siistigare

När jag i januari fyllde år, fanns det bland alla gratulationskort ett med lite kryptiskt innehåll. Förstod att någon överraskning var på kommande. 

För en tid sedan kom det ett brev på posten:


Med fanns instruktioner om att befinna sig vid steissin lö 28.5. kl. 12:00. Spännande! Nästan som inför polttarna! Visste ju naturligtvis vem som var bakom detta men inget om programmet. Såg dock fram emot att spendera en hel dag med just det här gänget.

Lärde känna de här tjejerna 1997 (I lite senare, kanske 1999?), och speciellt under studietiden och efter det var vi ett oerhört tajt gäng. Sen har livet fört oss åt lite olika håll, men så blir det ibland.

Det blev en riktig trip down memory lane i äkta Så mycket bättre-anda där jag påmindes om många fina detaljer från vår gemensamma historia:

Piknik i Kajsaniemiparken, Scandinavian Music Group och Asian Dub Foundation i Maailma Kylässä-festivalen, en spellista gjord speciellt för mig, olika tips om följande programnummer, små uppdrag – som att blanda Ragnar-drinks & minnas alla Top 10 listor som Wayne & Garth hade (som Bands that sound like deceases) – middag i mina gamla hoods i Berghäll, en klassisk öl vid postlådan dit Lostarens kö brukade nå, en sväng via Bones för att se hur stället ändrats bara för att konstatera att vi inte längre passade in där, snabbt till Loose där vi dansade till kl 04 (när hände det senast?!?)! Jösses!


Så tack finast girlsen för en oförglömlig dag/kväll/natt, puss!

Kom hem 10 minuter innan Joonas steg upp för att gå till jobbet…

Eurovisionsveckan

Eurovisionsveckan är här, woop woop! På fredagen flyger vi till Stockholm och jag ser helt otroligt massor fram emot att få hänga i ESC-bubblan i några dagar. Planer finns att besöka bland annat Eurovision Village på Kungsholmen och ESC-utställningen på ABBA-museet. Vi har ju biljett till Family Show på lördagen och var vi ser finalen vet jag inte ännu. Men fast det skulle vara på hotellrummet så stör det mig inte!


Extra intressant är ju just årets ESC, pga att det var i just Globen jag senast såg evenemanget live. Men då rusade jag från ett seminarium i Göteborg till Stockholm samma dag och kan inte minnas att jag på något sätt upplevde ESC-stämningen i gatubilden då. Förutom att det spelades Roger Pontare från typ varje fönster när vi promenerade till Globen. Kanske det bara ordnades mindre runt ESC då?

Jag undersökte ju just den produktionen ganska noggrannt efteråt och det året fick en speciell plats i hjärtat. Blev riktigt inspirerad att gräva fram mitt slutarbete igår:


Men innan Stockholm kommer ju semifinalerna! Och som bekant brukar jag ju presentera mina favoriter här på bloggen, så även i år. Stay tuned alltså!

Julkalendern resumé 

Tack om ni orkade följa med årets julkalender. Kände själv att det var härligt och viktigt att just nu få så många betydelsefulla låtar samlade på en lista, och att berättelserna som är förknippade med låtarna finns här på bloggen. 

Inser, att det att jag om några veckor fyller 40 är en milstolpe i mitt liv och det naturliga är att jag grubblar lite kring det. Och det sköna är att märka att jag har det ganska bra just nu, faktiskt.

Här ännu alla låtarna i en och samma video: