Nu skulle jag behöva dendär kristallkulan, tack!

Som jag i förbifarten nämnde i det tidigare inlägget, så kommer vi att flytta i sommar. Berättar med detaljer när allt blivit klart, eftersom det enda som är säkert just nu är att vi ska flytta, men vart, är lite oklart ännu. Eller vi kan ju säga att det är 80 % klart, men inget är klappat och klart ännu.

När vi flyttade till vårt nuvarande hem kändes det som att vi äntligen flyttat till vårt drömhus: Vitt parhus med egen liten bakgård, nära till havet och härliga grannar med barn, som Isla leker traditionella gårdslekar med. Med husbolagets kvinnor tränar vi ihop en gång i veckan (eller vi försöker i alla fall), går på teater, har vinkvällar och en gång i året ordnas gemensam kräftskiva. Så inte helt i onödan som stället kallas för områdets Strömsö. På vintern har jag ibland skidat från bakgården ut till havet och drömt om att göra det på sommaren med SUP-bräda också. Grannflickan brukar ibland vakta Isla, som stortrivs med henne och frågar alltid när barnvakten kommer igen. I somras planterade jag blommor, som vi skulle ha glädje av i många framtida år och i samma veva fixade vi mer dekorationsstenar till gården och förnyade mattan under dem.

Främsta orsaken till varför vi flyttade just hit var ju att blivande skolan finns helt på promenadavstånd. Vi jublade när gångbron blev klar, vilket betydde att Isla inte skulle behöva gå över just några trafikerade gator på skolvägen. De senaste två och ett halvt åren har ju dagis varit en bit i från oss och vi har bara tänkt på att SNART börjar förskolan och vägen förkortas betydligt. I samband med förra flytten (som var extremt tung, även pga samtidigt rådande stress på jobbet) sade vi också att vi ALDRIG ska flytta igen.

Men livet vill inte alltid på samma sätt. Efter att ha processat det som skett en längre tid har det nu äntligen vänt till att vi främst är ivriga över inkommande förändring. Men jag kan inte hjälpa åt att jag känner mig väldigt tudelad inför det nya. Det växlar medan iver och sorg över att vi överger den trygga omgivningen vi försökt bygga upp för oss och främst av allt för Isla. Alla tjatar om ”it takes a village to raise a child” och just nu känns det som att vi byggt ett så bra nätverk i och med att vi förutom grannarna lärt känna dagiskompisarnas föräldrar så bra. Plus att mor- och farföräldrarna bor nära oss. Och så kommer vi att lämna allt detta. Bröööl!

Är ju själv van från tidigare att byta stadsdel, stad och till och med land, men det är ju helt annat när det finns en liten människa inblandad. Tror dock tidpunkten är den den enda rätta, eftersom förskolan börjar i höst och hon ändå skulle ha en större förändring framför sig.

Och jag har på riktigt på känn att denna förändring kommer att göra gott åt hela vår lilla familj – men det skulle ju inte skada att ha dendär kristallkulan ändå som skulle bekräfta åt oss att ALLT BLIR BRA.

Och jag kommer inte ifrån det att jag kommer att sakna vårt hem, känner att jag inte liksom är helt färdig med det ännu.

Annonser

Bloggen fyller 10 år!

Tacka vet jag Facebook som påminner om viktiga jubileum:

Visserligen startade jag bloggen lite tidigare (har ett minne av ett datum som 14.3?), men på denna dag vågade jag tydligen ”komma ut” på Facebook, trots att bloggen på ett sätt var ”anonym” till en början.

Hade nästan glömt att jag ursprungligen började blogga på Papper, men kort därefter grundades Ratata och flytten dit kändes naturlig. Ratata-perioden ser jag som en unik och rolig era med många nya bekantskaper och ett otroligt stöd i kommentarsfälten.

Fem år senare flyttade bloggen igen och jag skrev ett avskedsbrev till Ratata, där jag ganska träffande sammanfattade tiden på Ratata.

Nu har jag lite dåligt samvete, eftersom jag inte uppdaterar bloggen så ofta längre. Blir väl mest Eurovisionsinlägg och på sistone om hudproblem, som jag anser att man inte kan skriva för mycket om. Isla har jag inte lust att skriva så mycket om nu mer när hon blir äldre, och därmed har bloggen kanske blivit lite opersonlig.

Visserligen står jag vid ett vägskäl just nu på grund av inkommande flytt, troligtvis till en annan ort(!), så kanske det skulle vara skäl nog att aktivera bloggen?

Ibland känner jag att jag inte riktigt vet vem jag skriver för, så kanske vi tar en liten gallup, vad säger ni?

  1. Vem är du?
  2. Har du läst bloggen länge?
  3. Vad skulle du vilja att jag skrev mer om?

Darude!?

Efter publiceringen av Finlands representant i Eurovisionerna har jag fått en del frågor om vad JAG tycker om beslutet? Så därför tänkte jag passa på att korka Eurovisionsbloggen för i vår: tadaa!

Märkte vid nåt skede av hösten/vintern att jag lite tröttnade på YLEs pantande av artisten och anade mig en fars på kommande. Har med intresse följt med diskussionerna på olika Eurovisionsforum och sett namn som Eva + Manu, Passionworks, Robin och Antti Tuisku dyka upp i ganska många diskussioner. Och känns lite som att artisterna varit med i hemlighetsmakeriet eftersom ingen lär ha nekat det helt och små tips slängts här och där. Eurovisionsfansen hade t.o.m. tagit reda på att Robin hade registrerat två engelskspråkiga låtar i Teosto, men han gjorde sin comeback som en förnyad Robin på lördagens Emma Gaala istället.

Började de sista dagarna starkt tro/hoppas på Antti Tuisku och märkte att detdär bekanta pirret av förväntan dök upp i magen igen. Någon nämnde Darude faktiskt, men trodde kanske ändå inte helt starkt på det alternativet.

Helt ärligt blev jag först positivt överraskad av Darude, men när solisten publicerades, kände jag mig smått överrumplad. Ja visst, Sebastian Rejman är ju ”edustava” som man säger på det andra inhemska, och sjunger helt ok med bra engelskt uttal, men är han kanske lite av en hasbeen? Fast kan ju funka, vem vet.

Det för mig till mitt dilemma nummer ett: Är Darude nutida och 2019, eller har han stannat i år 2000? Har ju inte precis aktivt följt med hans karriär under dessa 20 år och kan inte påstå att jag är medveten om nån annan hit än Sandstorm. Men å andra sidan är det ju som tur en såpass stor världshit som ALLA vet, Finland har nog aldrig representerats av en SÅ känd artist, så det vet man ju faktiskt inte hur det påverkar slutresultatet.

Lyssnade även på låten Moments som Darude gjort tidigare med just Sebastian Rejman (eller Reyman i detta sammanhang) och den lät helt ok faktiskt.

Foto: Anton Sucksdorff / Yle kuvapalvelu

Hör många påståenden om att Finland nu gör nåt nytt med en DJ och en manlig artist, men här måste jag vara en partypooper och konstatera: tyvärr, några har hunnit före oss, med växlande framgång. Norges JOWST feat. Alexander Walmann år 2017 hörde till mina favoriter när igen Polens Gromee med svensken Lukas Meijer som solist närmast blev en pinsam historia…

Har dock bestämt mig för att vänta med min slutgiltiga dom tills låtarna publiceras inkommande fredag. Spännande!

EDIT: Vill ännu tillägga att jag nog saknar det ursprungliga UMK-konseptet, som trollade fram artister som de unga men begåvade Seinäjoki-killarna i Softengine (vars 11:e placering lär vara Finlands bästa med nuvarande poäng- och domarsystem! Det glömmer man lätt bort!) och fina Lasse och Leena i Norma John (som kanske hade behövt ett pikilite maffigare arrangemang för att ta sig till final, men var ljuvlig på alla sätt!)! Hoppas detta nu bara är ett försök, och att vi återgår till det ”gamla nya” nästa år. Tack.

2019 – bring it on!

Från 2018 minns jag i första hand en totalt avslappnande semesterresa till Gran Canaria, där jag läste, simmade och åt gott i två veckors tid. Isla spenderade största delen av resan under vattenytan och alla njöt. Har inte på länge känt mig så avslappnad som jag gjorde efter den semester.

Sommarsemestern då! Jösses, vilket väder! Värmeböljan började då min semester började och slutade ungefär då jag återvände till jobbet. Vi unnades havsstränder utan blåalg och firade typ hela semestern antingen i havet (även sent på kvällen!) eller på en sup-bräda. Så sällsynt och så underbart! Islas simkunskaper utvecklades och hon blev helt otroligt modig, hoppade från bryggan och dök på alla möjliga sätt. Sommaren innan var så kall att den kunskapen liksom lite bromsade då.

Joonas hade tyvärr inte chans att delta i några festivaler i år, så jag fick representera själv på Sideways och Flow. Kul var det, främst pga fantastiskt sällskap. Nästa sommar vill jag gärna lägga till Uusi Tampere på festivallistan.

På jobbet lärde jag mig otroligt mycket nytt och fick ett specifikt ansvarsområde, som hjälpte mig att fokusera bättre. Jobbresorna blir roligare ju bättre man lär känna folk inom branschen och jag kan berätta er att det jobbar jäkligt fint folk inom musikbranschen.

Slutet av året kom med några dödsfall och andra tråkiga nyheter, så året fick en jäkligt illa bismak till slut. En av nyheterna kommer att påverka vår familj såpass mycket att 2019 kommer att innebära stora förändringar. Vad det rent praktiskt betyder, vet vi inte ännu helt klart, men tungt kommer det hur som helst att bli.

MEN jag tror starkt att det kommer något gott ur detta, för allt måste ha en mening, eller hur? Nu hoppas jag bara att även mina drömmar skulle kunna inse det samma och sluta plåga mig under nätterna…

Om kroppsbild och självkänsla

Jag har skrivit om detta förr (hittar inte just nu inlägget i Ratata-bloggen), men inser att jag behöver skriva om det igen: nämligen vuxnas ansvar när det gäller barns självkänsla och hur det ibland kunde vara bättre att knipa käft.

Det som triggade mig igen var när jag såg dokumentären om X3M Communityn och Sandra var härligt ärlig och öppnade sitt hjärta om hur hon känt sig ful och mått dåligt i ungdomen och vad som satt igång detta: en klumpig kommentar av hälsosystern. Kände ett sting i hjärtat, eftersom det även i mitt fall varit orsaken till dålig självkänsla vad kommer till kropp och utseende.


Fjärde klass

Som barn var jag lång; nästan hela lågstadiet var jag ett par huvuden längre än mina klasskompisar. Saken blev inte bättre av att jag under skolfotograferingen alltid placerades på översta raden i mitten för att riktigt framhäva min längd. Jag var ingalunda fet, men var inte spinkig heller. Dessutom utvecklades jag tidigare än flickorna på min klass och på 80-talet var det inte en ok grej. Kunde få undrande kommentarer i omklädningsrummet om mina bröst och jag kände stor skam. Efter ett sommarlov kom jag till skolan med stor iver och någon i flickgänget som regerade i klassen skrek över skolgården något i stil med att de får skämmas för mig för att jag är så lång. Jag såg med avund på klassen ovanför oss, som råkade ha flera långa tjejer, som bar sin längd med stolthet. Men på min klass var det inte ok att vara lång eller tidigt utvecklad, det gjorde många klart för mig.

Jag var ändå aldrig direkt mobbad – förutom dumma kommentarer då och då – och jag hade alltid goda vänner (thank god för dem!). Var periodvis t.o.m. god kompis med några från det tidigare nämnda flickgänget. En mystisk fas finns dock från tredje klassen, då min mage började reagera och mina vitsord sjönk rejält. Var på undersökningar pga min mage men kan inte minnas vad som orsakat det men helt klart är att det var något psykiskt.

Men det värsta var nog hälsoundersökning i fjärde eller femte klass, då skolläkaren ansåg det vara ok att påpeka för mig att min vikt inte riktigt följer med KURVAN och därför borde lite tänka på vad jag äter och att jag kanske inte behöver äta chips varje veckoslut. Jag fattade ingenting, men tänkte att om en läkare säger så här så är det säkert sant. Flickorna på klassen var nyfikna på min vikt och jag vägrade avslöja det. För att krona det hela fick jag mens som 10-åring, först av alla i klassen (mitt under en simtävling dessutom!), vilket var ännu en grej som det skrattades åt och därför blev något jag höll tyst om.

Gymnastikläraren slängde ur sig kommentarer som ”du springer som en elefant!” och lägg därtill några kommentarer av klasskompisarna och dåligt självförtroende var ett faktum. I högstadiet delades vi i mindre klasser och jag kände att jag så småningom kunde anförtro mig åt mina klasskompisar, vilket kändes skönt. Vi hade bra klassanda, som tur. Även pojkarna började så småningom växa förbi mig i längden, men först i nian. I gymnasiet fick jag helt nya klasskompisar pga skolbyte och var plötsligt omringad av flickor som var LÄNGRE ÄN JAG! Kände mig så lättad!

Men vikthetsen fanns fortfarande med mig och eftersom jag inte hörde till de populärare tjejerna, kände jag ju fortfarande att det var något fel med mig. Varför ville ingen t.ex. sällskapa med mig?

Tror att det, att jag flyttade utomlands efter gymnasiet och fick där en slags ny uppmärksamhet (nu menar jag inte några sliskiga komplimanger utan mera att man märktes och noterades för den man var) där räddade mig från att falla i ätstörningsträsket – tänker ofta att det är ett rent under att jag inte drabbades allvarligare.


Min 20-års dag i Saalbach, Österrike

Men helt sund är ju inte ens tankegång ännu heller, trots att jag ganska långt accepterat mig själv och tycker jag är rätt okej faktiskt. Har ju hela tiden någon ”period” på gång: just nu socker- och glutenfri, främst för huden, men visst finns hoppet om att det kanske skulle påverka vikten också…. 

Förra veckan deltog jag i en arbetsresa till Tammerfors, som avslutades med en galamiddag. Vi fick frisyr och makeup fixade av proffs och jag råkade få en så bisarr frisyr som jag inte tyckte passade mig överhuvudtaget. Märkte på folks blickar att även de var av samma åsikt och vissa sade det också rakt ut. Noterade att mitt självförtroende störtade i botten och kände mig så FUL och FET. Bara pga en jäkla frisyr. Trots en kul kväll pga härliga människor tog detta onödigt mycket av min energi under en kväll som kanske hade kunnat vara ännu trevligare.

Som mor till en dotter som nu redan är betydligt längre än andra jämnåriga inser jag att jag har ett enormt ansvar att inte föra över mina komplex åt henne, utan istället boosta hennes självförtroende på ett sunt sätt. Hon får ju nu redan konstant kommentarer om hur LÅNG hon är och hon gillar det helt tydligt inte alls, utan skulle hellre vilja vara liten och näpen – precis som hennes mor i tiderna önskade… Och jag hoppas så innerligt att skolhälsovården gjort framsteg (vilket jag tyvärr nyligen hört exempel på att det inte har…) och Isla aldrig behöver få höra likadana kommentarer som jag fick höra!

Har du liknande erfarenheter? Vill gärna höra!

Ett Ultra Bra -fan har talat

Har några gånger lovprisat det finska bändet Ultra Bra här på bloggen också men häromveckan blev jag helt intervjuad om ämnet!

Min studiekompis Monica kom hem till oss och vi snackade i nästan en timme, vilket resulterade i ett radioinslag i Radio Vega i tisdags och denna låååånga artikel. Jättekul var det! Även Isla deltog i radiointervjun…


Här står jag med min skivsamling. (Foto: Monica Eklund)

Var befann du dig när Lordi vann?

Det är i år 10 år sedan Finland framgångsrikt ordnade Eurovisionerna i Helsingfors, dvs 11 år sedan Lordi gav oss det enda vi aldrig trodde oss uppnå: en vinst i Eurovisionerna!

Lyssnade häromdagen på De Eurovisas specialpodcast med Kjell Ekholm som gäst och hamnade lite på en memory lane. Låt mig summera lite mina Eurovisionsminnen från åren 2006-2007:

Allra först bör erkännas att jag hörde till dem som inte till en början hejade på Lordi och hör alltså till kappvändarna. Sådär, så var det sagt. Hade inget emot hårdrock i Eurovisionerna, tvärtom! Men kände till Lordi från tidigare och tyckte de var ett ganska pinsamt bänd, ”nålå” som vi säger i Svenskfinland. Under denna tid orkade jag inte alls med de finska uttagningarna, trots att jag ändå var ett hardcore ESC-fan sedan länge. Tyckte det var mest skämskudde med blå belysning, kökkögä programledare, dålig humor osv. Så året då Lordi tävlade stack jag istället ut på en bar, jag var nyss fyllda 30 år och kände att jag levde livet just då. Blev chockad då jag fick sms om att Lordi vunnit men tänkte kanske inte desto mer på det. Hade väl ingen annan större favorit samma år, så det pärtade inte heller så häftigt. 

Samtidigt försökte jag lite få in foten i ESC-branschen och hade året innan fått möjligheten att sitta i Finlands Backup Jury och till min glädje fick jag samma möjlighet år 2006! Under den tiden var det inte så noggrant med juryn, all röstning skedde ju per telefon, men en reservjury behövdes i varje land ifall det blev något strul med telefonrösterna eller om resultatet blev jämnt. Kul var det hur som helst!

2006 fick jag ta med mig min vän Micko och minns väl när vi satt där i Böles pressutrymme och såg på generalrepetitionen till semifinalen och såg på varann förvånat under Lordis framträdande. Jag tyckte fortfarande inte låten var något mästerverk, men fan, de ägde ju scenen och publiken verkade gå helt beserk av dem! Tror jag lyfte upp armen och visade hur jag fick ståpäls och DET, mina vänner brukar vara ett tecken på att det kommer att gå bra för det bidraget (Loreen, Conchita och Jamala, för att nämna några exempel…).

Av någon orsak väckte Lordis deltagande ett stort intresse bland folk i min kompiskrets som inte vanligtvis följde med Eurovisionerna (dittills hade jag och mina typ två vänner varit lite ensamma med vårt aningen bisarra hobby) och jag fick några förfrågningar om att komma till den legendariske baren Lost&Found aka Lostaren, där finalen skulle visas på screen. Jag kände mig trött efter generalrepetitionerna på YLE och kände att soffan hemma hos Micko kändes som ett mer lockande alternativ. 

Vi mumsade i oss chips och godis och höll oss på lemonadlinjen, trots att jag erbjöds öl. Mickos man blev trött och bestämde sig för att lägga sig innan poängräkningen men nämnde att vi skulle väcka honom ifall det såg ut som att Finland skulle vinna. Jag tror han menade det mer som ett skämt men efter de tre första 12-poängarna fick vi ropa honom tillbaka framför TV:n. Jag märkte att jag började lite darra och undrade om jag ändå kunde få dendär ölen…

När det började bli klart vem som skulle vinna överlägset, började jag kontakta mina bekanta som festade på Lostaren om vilken situationen var där, för no way att jag skulle gå rakt hem denna kväll! De lovade fixa in mig förbi kön och jag gick ut ensam i natten bland det segerfirande finska folket. Wow alltså!

Året därpå skulle Finland stå värd och eftersom jag skrivit mitt examensarbete om ESC 2000 i Stockholm och visste att några på YLE läst mitt arbete, började jag kontakta mina YLE-kontakter, varav en faktiskt var Kjell Ekholm. Och vips, skulle jag på intervju för ett jobb som delegationsvärdinna!

Tragiskt nog hade mina kompisar kvällen innan sin första keikka någonsin och ALLA skulle dit. Inga problem annars, men keikkan var i Torvi, i Lahtis… Fick skjuts dit och minns hur jag efter keikkan bara väntade på att vi skulle starta tillbaka hem i den iskalla vinternatten. Det blev ganska sent till sist och det tog en tid innan jag fick sömn, så trots att jag inte hade krabbis, var jag så sjuuuukt trött och degig när jag skulle på intervju och antar att det sket sig i och med det.

Det var dessutom en ganska mardrömsaktig intervju, där vi var två sökande samtidigt inne och den andra personen var en riktigt extrovert och pratsam person, vilket fick mig att krypa in i mitt skal ännu mer och låsa mig totalt. Kan nog lätt platsa som en av mina sämsta intervjuer någonsin och detta skulle ju vara jobbet som var gjort för mig. 

Så ni kan inte ana hur mycket jag ångrat dendär jäkla keikkan i Lahtis! Efteråt visade det sig ändå att min blivande man suttit i samma bord och han lär ha noterat mig, så det kan ju hända att något rullade igång på den fronten…. Så kanske keikkan ändå inte var helt onödig?

Så eftersom jag inte jobbade med ESC år 2007 och inte hade råd att köpa svindyra biljetter till finalen, satt jag än en gång i back up juryn i Böle och finalen såg jag i gott sällskap i Virgin Oil! Ryktet sade att självaste Eirikur från Island befann sig i samma bar men hittade honom aldrig…


2007

https://youtu.be/xzbxizbc0bQ