Lucka #21

Sommaren 1994 är jag 18 år och skall på hösten påbörja mitt sista år i gymnasiet. 1994-1995 bor vi i princip på KY-exit och lever annars också loppan.

1994 ordnas även Woodstock för att fira originalets 25 års jubileum. Den sänds (direkt?) på TV och jag följer med den lite med ena ögat. Tills ett bänd – insmorda i lera – börjar spela. Blir helt förtrollad av blandningen av elektronisk och tyngre musik. Speciellt låten Closer suger en med sig totalt. Det visar sig vara NIN dvs Nine Inch Nails och trots att jag inte blir något HC-fan, följer jag bändet och frontfiguren Trent Reznor med intresse i fortsättningen.

Downward Spiral är ändå DEN skivan, alltså googla fast och läs hur den kommit till! Minns även hur en kille i klassen hittade just den skivan i min skivhylla och kommenterade lite överlägset: ”Int visste jag att DU lyssnade på sånhän musik?”. Pah!

Här får ni både videon och Woodstock-versionen:

Lucka #20

Tidigt 2000-tal. Egentligen var mitt låtval Helsinki Rock City, men den finns ju inte på Spotify! Hur som helst, när den låten kom ut, kände jag mig sååå stolt över Finland, som äntligen kom ut med något riktigt coolt, som man med stolthet kunde exportera utomlands. Vi sprang aktivt på Giant Robots keikkor, glömmer speciellt inte keikkan på Hietsu i värmebölja! Ah!

Denhär tiden jobbade ju frontfiguren Tuomas Toivonen på Radio Helsinki och var en av favorit-DJ:na på Radio Hki Clubarna.

Hela Superweekend-skivan förknippar jag starkt med tiden jag bodde i Tölö.

Låten jag valde var ironiskt nog Airport City, men den i sin tur igen finns inte på Youtube, där igen mitt ursprungliga låtval finns:

Lucka #19

2002 bor jag i Bortre Tölö. Ur Ultra Bras aska föds Scandinavian Music Group, vilket är en mycket positiv nyhet till oss som sörjt Ultra Bra. SMG fortsätter i samma anda och Onnelliset kohtaa berör en så djupt in i hjärtat. Lockar Mette med mig på deras första keikka på Tavastia och känner att jag kunde börja gråta när det är så fint.

Terhi Kokkonen & Joel Melasniemi har separerat men är ändå i samma bänd och spänningen känns, både på skiva och på scen. Och det är kanske det som just fascinerar, att hjärtesorgen är så konkret: De där två har också gått igenom det. Ett band jag även förknippar starkt till mina vänner Lotta & Juulia.

Terhi har upplevts lite som en bitch tidigare men i videon till Minne katosi päivät känns hon plötsligt sårbar och mer sympatiskt på nåt sätt.

Lucka #18

Vårvinter 1999. Hade hösten innan börjat studera kulturproducentskap vid YH Sydväst. Gjorde en kort praktikperiod vid Helsingin Juhlaviikot. Tyvärr en alldeles för kort period, eftersom jag – som behöver lite tid för att iaktta situationen i början – aldrig riktigt hann komma in i gänget/jobbet där.

Minns dock en morgon när jag kom till jobbet och mina kolleger spelade Fucking in Heaven FÖR FULLT o lite dansade till den pga det fanns planer att få Fatboy Slim till Huvila-tältet. Visste vid den sekunden att detta är nog min bransch (tyvärr tog det lite tid innan jag äntligen fick chansen att jobba i branschen…)!

Var samtidigt riktigt arg på en ex-pojkvän så även den låten var en terapilåt en god tid. Men det var The Rockafeller Skank som charmade mig, speciellt stället vid 4 minuter… Volymen upp!!

Fick chansen att se Fatboy Slim 10 år senare i Sziget i Ungern, jestas!

Videon är också cool:

Lucka #17

2007 kom The Nationals genombrottsskiva The Boxer ut. Jag var såld direkt vid stället då Fake Empire rullar igång ordentligt. 

Följande sommar skulle de och Interpol uppträda på Ruisrock och jag fick min kompis Janne medlockad dit för en söndagstur. Och det var ju hur kul som helst! Little did I know att även min framtida man var på samma festival och även han var imponerad av The National. Det var faktiskt ett av våra första samtalsämnen när vi ett par mån senare började chatta på MSN Messenger. Efter det blev bandet lite ”vårt bänd”. 

The Nationals Stockholmskeikka var även Ida-Linas och mitt första diskussionsämne. Och så råkar ju Matt Berningers dotter också heta Isla!

Lucka #16

Så var det år 2001 igen. Tydligen mycket viktig musik jag råkat ut för då.

Som jag tidigare nämnde, gick vi med rätt aktivt på Funky Elephant-festivalen i några år. Ett år råkade Tulenkantajat från Rovaniemi uppträda där och de stal genast min uppmärksamhet! Fantastiskt positiv stämning med stort bänd, funkyga beats och rap på Rollodialekt! Och speciellt när hela bändet vid 3:50 i Hyvät naiset ja herrat drog Janet Jackson moves, var jag såld!

Tack vare TK upptäckte hag även Kapteeni Ä-ni, med JukkaPoika & BommiTommi, som var lämppäre på en TK-keikka. Och vi ska inte glömma hur Lotta och jag en gång dansade med Hannibal & Soppa i Mocambo…

Lucka #15

Äh, ligger lite efter här på bloggen…

Skribaläger på Lekholmen 1991. Det var mycket De La Soul och MC Hammer (+AC/DC…) då, men där lärde jag känna Emma Salokoski, som just då var var helt tokig i Lenny Kravitz och introducerade Mama Said-skivan åt mig.

Efter skribalägret traskade jag till Free Record Shop (eller kanske var det Fazer Musiikki ännu då?) och köpte Mama Said OCH EMF‘s Schubert Dip, som jag lyssnade på HELA sommaren på landet. En lite udda kombination kanske men jag kanske insåg just då att det är helt ok att lite mixa med genrer och gilla det som känns rätt.

Så tack, Emma för introduktionen OCH för brevväxlingen under några års tid. De breven var viktiga för mig, speciellt om somrarna!