Embrace the grey

Den trogne bloggläsaren kanske minns att jag hade en ganska lång period då jag försökte blondera mitt hår gradvis (hos frissa visserligen) och drömmen var att en dag få helt gråvitt hår. Nå, visade sig att mitt hår hade helt för mycket rödpigment i sig att inte ens silvershampoo med starkaste pigment hjälpte. Och eftersom mitt hår led så mycket, färgade vi för ett år sedan håret igen mörkt, nästan svart och jag stortrivdes.

Problemet var att jag blivit lite äldre sen jag hade svart hår senast och först nu med mörkt hår insåg jag att jag faktiskt har ganska mycket grått hår och det ser inte ok ut, när roten växer. Eftersom jag inte har råd att besöka frissan varje månad, kräver det att jag färgar rötterna själv och började iom POD – som jag skrev om i förra inlägget – fundera på att det knappast gjorde gott för huden i ansiktet heller. Trivdes som sagt superbra i riktigt mörkt och fick även feedback av andra att jag passade i det, så det var med lite sorg i hjärtat som jag tog beslutet att något måste göras.


Kontaktade min frissa för att kolla om hon hade några idéer, hur jag skulle kunna godkänna det faktum att jag börjar bli gråhårig, men på ett snyggt sätt. Vi var båda överrens om att ränder/slingor är det smartaste, MEN problemet var den mörka färgen under. 

Vi beslöt oss ändå för att testa med ränder och sedan med ”liukuvärjäys” blondera topparna + olaplex-behandling därtill. Och efter 3 h var jag riktigt nöjd med resultatet:


Det kommer att kräva ännu fler ränder, men kanske inte lika ofta som det nästan svarta håret behöver fixas.

Jäkla Perioral dermatit

Minns ni, när jag i höstas led pga infekterade läppar och då fick feldiagnosen perioral dermatit? Det visade ju sig sedan vara svårt fall av exem som direkt blev bättre med rätt medicinsalva.

I slutet av maj reagerade jag på att jag fick mer och mer finnar på hakan och fick passligt nog till morsdagsgåvs ett presentkort till ansiktsvård. Köpte en del hudprodukter av märket Exuviance, men huden blev inte bättre, utan nästan bara sämre. När vi på midsommaren var på lande, hade jag glömt packa med hudkräm och använde en äldre kräm jag hittade i necessären och huden exploderade av irritation.

Några dagar innan semestern kontaktade jag min kompis, som är läkare, och fick den självklara diagnosen perioral dermatit. När jag nu tänkte efter, var det ett solklart fall och blir sämre av just bl.a. värme, sol, mens och stress. Check, check, check och check! Bör också erkännas att jag tidigare i somras försökte kurera den irriterade huden med cortisonsalva, vilket är en big no no och jag inser nu, varför det varnas om att överhuvudtaget undvika cortisonsalva i ansiktet, eftersom även det kan åstadkomma POD.

Eftersom jag redan i höstas fick salvan Rozex (när fallet inte var POD), bestämde vi med läkaren att prova på det och att skydda ansiktet för solen med solkräm med UV30 för känslig hud. Tyvärr passar Rozex-salvan tydligen inte alls åt mig, eftersom huden bara blev värre och nu reagerade även läpparna och stora blåsor bildades. Precis som i höstas, då jag använde Rozex först på läpparna. Utbudet på Dalsbruks apotek var inte mycket att hurra för, så fick ingen hjälp där och kände mig helt gråtfärdig varje gång jag såg mig i spegeln.

Efter en vecka på lande, skulle Joonas och jag åka på festivalresa till Ilosaari och huden var som värst då. Det rann vätska ur blåsorna och sved som bara vad. Hade ju inget annat alternativ än att sätta ett tjockt lager av smink på, eftersom jag inte hade stått ut med mig själv annars. Det såg förfärligt ut och jag kände mig så ful, så ful. Samma morgon beslöt jag mig för att lämna bort Rozex, vilket även min läkarväninna understödde.

I Lahtis hittade vi ett stort apotek där en hjälpsam tjej rekommenderade åt mig lugnande produkter för extrakänslig hud och jag kände mig direkt lugnare och slappnade av lite. Stressade ju oerhört för detta, vilket inte heller hjälper precis.

När vi efter en 10h bilresa anlände till motellet, tvättade jag direkt ansiktet och lade på mina nya krämer och kändes som om huden direkt lugnade ner sig och jag kände mig bättre över att fara till festivalområdet.


I bra skick var ju inte huden, men det gick på något sätt ändå att glömma bort det för en stund.


Tänk, vilka mirakel smink kan åstadkomma!

Väl tillbaka på landet började jag kurera mig inifrån, dvs undvek smink, lämnade bort alkohol, vitt socker och försökte undvika spannmål. Så småningom har jag även lagt till probioter, zink och D-vitamin till mitt dagliga intag. Lite svårt att såhär efter två veckor säga om det haft någon inverkan, eftersom det varit svårt att undvika solen tillsammans med en 4-åring på landet och solen helt klart gör det sämre. Så här såg situationen ut för några dagar sedan:

I verkligheten är det nog betydligt rödare, men har inte lust att publicera helt de hemskaste bilderna här.

Tidigare i veckan var vi till Salo för att söka medicin åt Isla och letade där efter Dr. Hauschkas produkter, som rekommenderats för just POD. Istället hittade jag liknande produkter av märker La Roche-Posay, som funkat bra på min hud, så har testat dem i typ en vecka nu. Just nu ser mitt arsenal ut så här:


Negativa med Rosalic-dagskrämen är att den endast har UV 15, så den ersätter inte helt solkrämen. Eau Thermal Avène -krämen i mitten var främst för irritationen på läpparna.

Häromdagen skaffade jag ännutill Dr Hauschkas ansiktsmask, som rekommenderats att låta verka över hela natten ifall man lider av POD.


Det som sörjer mig är att jag har en bra, nästan oanvänd (och dyr!) serie Exuviance-produkter, som jag inte just nu vågar använda.

Finns den några medsystrar där ute? Kan inte ni berätta om era upplevelser? Pupulandia-Jennis texter om POD har i alla fall varit ett stort stöd för mig.

En gång atopiker, alltid atopiker

I somras märkte jag att mina läppar började vara ganska känsliga och att torrheten på läpparna spred sig även runt läpparna. Reagerade på att jag använde ganska mycket Bepanthen, vilket jag i normala fall använder vid endast extrema fall. 

Torrheten kom och gick, ibland var läpparna mer spruckna, ibland mindre. När vi var på vår resa kändes det som att det bara blev värre, trots att man tycker att saltvatten skulle just hjälpa mot utslag. Nu var även mungiporna riktigt spruckna och jag sökte mig till arbetshälsovården med avsikt att få remiss till hudläkare. Läkaren gjorde dock själv diagnosen Perioral dermatit, kanske just pga att det blivit värre på resan i värmen. Och visst passade symptomen in på mig. Och hydrocortison fick man ABSOLUT inte använda, om man misstänkte POD. Det känns att det hjälper men det gör det i själva verket värre. Självklart hade jag använt hydrocortison till det (inte på resan dock)…
Fick en medicinsalva och om inte det hjälpte, skulle jag börja med antibiotika. Kändes som att läpparna blev bara värre och när jag efter en vecka kontaktade läkaren igen, fick jag en antibiotikakur. Läpparna blev ännu värre, var fyllda med blåsor och helt otroligt sjuka. Ful kände jag mig också och kände att alla bara glodde på mina läppar när vi pratade. 


Uppsvullna som efter en misslyckad Botoxbehandling…


I början av veckan KRÄVDE jag att få remiss till hudläkare och fick det till slut och en tid till idag. Hade lite googlat och läst om ämnet och om och om igen nämndes att POD uppenbarar sig främst runt munnen och näsan medan den lämnar läpparna i fred. Mitt främsta problem var ju just läpparna. Misstankar om herpes och svampinfektion började vakna…

Hudläkaren konstaterade direkt: Men det där är ju inte nån POD! och var helt förskräckt över att jag ordinerats dendär salvan och antibiotikan. Hon uteslöt också herpes pga symptomen hållit på så länge. Istället menade hon att det helt tydligt är infekterat och ett fall av exem, att något aktiverat det på sommaren och pga fel vård blivit värre. 

Fick en ny salva som jag ska använda i en vecka och sedan fortsätta med en annan salva. Samtidigt måste jag kolla igenom mina krämer och andra hudvårdsprodukter, vad som möjligtvis kunnat irritera huden såpass. 

Hoppas detta nu hjälper. Fick känslan att även denna läkare var ganska snabb med sin diagnos… Men är främst urförbannad över den första, förhastade diagnosen som visade sig vara helt fel. Hade hört att det är svårt att få diagnosen POD men i mitt fall kom den lite för lätt igen…

Det är ju Bouncy!

1997 tog jag min första. 2015 min följande. I måndags tog jag min tredje. Tatuering alltså. Hoppsan. 

Tog ju senast bilden som finns på min header, som den talangfulle Pia designat. Det är ju jag liksom. Plötsligt började Isla fråga var hon är och det började gräma mig att jag faktiskt ville ha en tatuering som symboliserar henne. 

Alla idéer kändes så lame… tills jag kom på att jag ju hade en liknande bild på Isla aka Bouncy, som Pia gjorde som tillägg till min header i förra bloggen och skickade åt mig typ dagen efter att Isla fötts! Minns ni:


Så råkade Joonas ha ett presentkort liggandes hemma, som han inte ändå skulle hinna använda före hans egen tid, så han föreslog att jag skulle ta det. Beställde tid till Ella, som jag även senast besökte och tadaa:

Mitt i allt kaos omkring mig reagerade jag på vilket enormt lugn spred sig inom mig när jag låg där i lugna och harmoniska Tatuata, lyssnade på The National och José Gonzalez och behövde inte göra något annat än att hålla ut handen och bara vara. Smärtan kändes inte just alls, kanske just pga det enorma lugnet? Märks kanske att man varit lite jäktad?

Nytt försök

Det är helt löjligt hur svårt det varit att blogga på sistone, finns helt enkelt inte tid/energi till det och ju längre pausen blir, desto större blir tröskeln att skriva. Snälla Hanna nämnde ändå på Instagram (som fått fungera som en slags miniblogg på sistone) att hon saknat min blogg, vilket inspirerade att ens försöka.

En reserapport väntar ju förstås,  och de trogna läsarna vet ju vilken tid vi lever just nu i Cattens värld, så Eurovisionsinlägg är också på kommande. Extra spännande i år är ju att jag åker till Stockholm då det gäller! 

Muffins tipsade om att det följande dag skulle släppas fler biljetter, så jag tänkte att jag kollar på skoj när jag råkade sitta vid datorn. Plötsligt blev det blodigt allvar men tyvärr lyckades jag inte få biljett till själva finalen. Det blir istället generalrepetitionen samma dag, så man kommer lite i rätt stämning. Det är ju ändå just i Globen som jag senast sett ESC live år 2000. Ser väl själva finalen på hotellrummet sen, haha!

Vad vi inte tänkte på var att hotellen ju är sjuhuukt dyra just den helgen, då det blev en lite dyrare getaway än planerat… Men fan, ser det som en 40-års gåva åt mig själv!

Blev överraskad hur lätt jag fick Joonas övertalad att åka med, tror jag lyckats helt bra med hjärntvättningen här genom våra år tillsammans. Han är riktigt trevligt ESC-sällskap nuförtiden.

Andra ämnen som bör behandlas är resultat av sömnskola, torrträning, kommande bloggträff i Ekenäs och ja… vad annat? Önskemål?

Som bonus får ni en pinfärsk bild på en tacksam mor som efter ett mycket intensivt veckoslut med dottern just fått spendera över 2h hos frissan:

Sommarhår

Jag tycks varje år gå till frissan just denna tidpunkt för att få håret i sommarskick. Går ganska sällan nuförtiden till frissan (jämfört med tidigare), kanske 2-3 ggr i året. Mitt hår är dock ganska starkt och tål det mesta och lord knows hur mycket jag plågat det på sistone: Blondering, stylingprodukter i mängder och plattång. Håret är tjockt, men tungt, så det kräver en massa produkter. 

Min dröm har ju redan i ett par år att få riktigt ljust hår, typ vitt, som skulle skifta i grått (men inte helt grannstyle ändå, trots att det är trendigt nu). Men hittills har vi kört med ränder och processen har varit heeelt för långsam i min otåliga smak. Har nog konsulterat min frissa, men problemet är att jag har så mycket rödpigment i mitt hår plus att håret varit så brokigt med alla dess färger så det är lite omöjligt att åstadkomma drömhåret. Har även traumor från studietiden när mitt hår totalblonderades hos frissan och blev helt kanariegult. Urk.

För en månad sen hade vi fest på jobbet och fick en festfrisyr fixad. Hårstylisten slängde ur sig kommentarer som: ”Nyt olis todellakin ohennussaksille töitä!” och ”Miks tää tukka on näin paksu!?! Jännä ku se ei yhtään näytä siltä et se olis näin paksu…”. Haha, det var ju så spot on!

Min frissa testade en annan metod i färgandet denna gång (lite som liukuvärjäys) och det funkade, tycker jag! Tipsades om L’Anzas silvershampoo, som lär ha mest pigment av alla silvershampoon (har ju använt sådana hittills också), låter perfekt! Så blev det även dags att investera i Moroccan Oil, eftersom håret nu utsatts för ännu mer plågeri.

Nu borde jag vara redo för sommaren, lite mera färg på kinderna så blir det bra! 

Här ännu klassisk före-under-efter bildserie: