Första dagiskalaset

I höst öppnades en ny fas i barnutvecklingen då första inbjudan till dagiskalas uppenbarade sig på Islas hylla. Hon hann gå på två kalas på förra dagiset och de var enligt traditionell modell, dvs föräldrarna lämnar barnen på kalas och kommer efter dem vid utsatt tid. Jag var dock med på båda kalasen pga Isla var en av de yngsta och ville helt enkelt inte vara ensam där.

Andra veckan på nya dagiset var det dags för första kalaset med nya dagiskompisarna. I den här gruppen är det tradition att bjuda även föräldrarna (eller i princip en av föräldrarna), vilket egentligen är ett ganska praktiskt system: en familj behöver inte vara ansvarig för en hel dagisgrupp + man lär känna föräldrarna samtidigt. Men mängden folk har varit ganska stor och dagisgruppen växer hela tiden, just nu är de väl 18 barn… 

På ett kalas räknade jag i panik antalet barn runt bordet och insåg att vi aldrig skulle fixa det, varken mängden folk eller stressen den medför. Och det viktigaste: Isla trivs helt tydligt inte i så stora folkmassor så vad är idén med det då, viktigaste är ju att HON har trevligt.

Konsulterade en kär vän med barn i skolåldern som rekommenderade att vi skulle vara dendär ”annorlunda” familjen som bjuder några barn, att det är helt ok! Och vad vet jag om det är andra som gjort så också.

Så ni gällde det bara att luska ut först vem Isla leker med mest och det är ju inte det enklaste att få reda på av en 3-åring. Eller visste ju ett par typer som hon pratade om ofta och som även dagispersonalen berättat om att hon lekte med men så fann det några bubbling under som vi inte var helt säkra på. Men vi tog chansen och valde 5 barn. Till saken hör att man inte får lämna inbjudan i barnens skåp ifall man inte bjuder alla, så då gällde det att ta reda på adresserna. 


Sen började jag spänna ifall någon alls kan komma. Vi tog även en risk i och med att kalaset var en fredag, men ville hålla det i samband med Islas officiella kalas, som var följande dag. Men så småningom började anmälningarna komma och bara en hade förhinder.


När vi nyligen var till Stockholm, satsade vi på Designtorget, Lagerhaus och Åhléns, där vi hittade en massa komiska och fina kalasgrejer.

Det var ett gäng så fina barn som satt så snällt runt bordet och lekte så fint ihop. Och som bonus sjukt trevliga föräldrar och första kalaset där jag hann tala ordentligt med andra vuxna. Tiden gick bara väl fort men pga det var fredag var det inte så farligt att det gick lite över tiden. Och lite vin & ost åt föräldrarna är aldrig fel…


Istället för kaka hade vi glass, som barnen själv fick garnera med strössel, nonpareller och såser, uppskattades stort! Ljuset fick blåsas från en muffins. Isla frågade försiktigt var hennes ”prinsessakaka” fanns, men blev nöjd när jag berättade att hon får den följande dag. 

Annonser

4 år!

Hur kan det ha gått fyra år sedan jag fick min bästa födelsedagspresent någonsin?

Vår lille brunögda tjej har utvecklats till en riktigt rolig filur med just rätt slags humor. Lugn och försiktig är hon fortfarande, men hon överraskar mig gång på gång med sitt mod i situationer jag kanske hade själv gett upp. 

Ännu på sommaren och hösten kändes det tufft att resa med en 3-åring, men något har helt klart hänt eftersom vår kryssning till Stockholm förra helgen gick fantastiskt bra och hon var riktigt kul resesällskap. Även jullovet gick friktionsfritt och det kändes som att hon på riktigt uppskattade allt kring julfirande. Känns som en stor lättnad faktiskt. Är det på riktigt lättare med en 4-åring?

Året har inneburit många förändringar för henne i och med byte till stora sidan på gamla dagiset, flytt och därmed dagisbyte och oron var stor att förändringarna skulle påverka henne och nattsömnen. Som de gjort tidigare. Men hon är stolt över sitt nya rum och vill presentera det åt alla samtidigt som hon funnit sin plats på nya dagiset och fått några riktigt goda vänner där. Äntligen känns det som att man på riktigt ser Isla för den hon är och uppskattar henne på rätt sätt.

På sommaren hade vi riktigt kämpigt om kvällarna och trots protester från vissa håll, bestämde vi oss i slutet av sommaren för att pröva skippa dagssömnen. Kändes lite vemodigt eftersom det betydde att även egna chansen till lite vila under dagen därmed försvann. Lite svårt var det att få personalen på dagiset med på vårt önskemål och det meddelades alltid glatt att hon idag sovit en timme! Nej. Men i och med nya dagiset började det rulla på och hon slocknade som ett ljus varje kväll i ”normal” tid. Äntligen fick man tillbaka sin egentid om kvällarna, som även den är viktig för att själv orka.

Trots att hon är lång till sin ålder, får man ABSOLUT inte kalla henne ”stor flicka”, hon kan bli helt sjukt sårad av det. Istället har hon haft en längre fas då hon vill va ”liten flicka” och pratar jobbig bebisspråk. Argh, så frustrerande! Isla har aldrig haft någon ”kan själv!”-fas utan istället en ”kan inte!”-fas. På dagiset upplever de en slags konflikt i hur Isla rör och beter sig med stor självsäkerhet samtidigt som hon pratar otydligt och bebisaktigt. Men jag tror det är en följd av byte till stora sidan på gamla dagiset, tror det var en ganska stor ”kolaus” för henne. Ser även en utveckling mot det bättre i denna sak.

Om en vecka ordnar Isla sitt första dagiskalas. Vi beslöt oss för att vara de där jobbiga föräldrarna som inte bjuder alla i dagisgruppen (halåå, vem får 18 barn PLUS föräldrar att rymmas i sitt hem? Ganska många faktiskt…), utan bara de hon leker mest med. Isla fungerar också bäst i mindre grupp och klagar ofta på att det finns ”för mycket folk” eller att det är ”kova ääni” (=hårt ljud). Så det blir nog bra. Är själv lite spänd inför denna nya fas i hennes utveckling och hoppas alla inbjudna kan komma.

Fuerteventura

I våras frågade mina föräldrar ifall vi hade lust att hänga med på gemensam resa, i samband med mammas 75 -års dag, tillsammans med min syster och hennes son. Självklart! Vem tackar nej till en resa i oktober liksom?

Mammas önskemål var att åka till Jandía i södra Fuerteventura (dvs en av Kanarieöarna) och det var ju en bekant plats sedan förr, eftersom vi var där när Isla fyllt 1 år och några år tidigare när vi var ett relativt färskt par. Skönt med ett bekant ställe, där man vet var det lönar sig att gå ner till stranden, hur man kommer till fiskarbyn Morro Jable längs den mysiga strandpromenaden, var det lönar sig att skåda den vackra solnedgången osv. Älskar stället, eftersom det är så olikt resten av Kanarieöarna; i Jandía finns inga inkastare, utan personalen på restaurangerna kommer högst och berättar om dagens meny och sen lämnar de en ifred, vilket ändå inte utesluter god service. Uppskattar den lite ”svalare” servicen där. Hela stället är så rent, stränderna putsas grundligt dagligen och vattnet är kristallklart. Man kan spendera en hel dag med att gå längs strandkusten, vilket dock inte är så aktuellt när man reser med barn. Det enda negativa med Fuerteventura är, att det oftast blåser himla mycket där och det är inte i onödan stället kallas surfarnas paradis. I jämförelse med norra ön är Jandía betydligt lugnare, men min tidigare erfarenhet av stället är hård blåst, gul flagga, höga vågor och svala kvällar.

Så döm om min förvåning när det var 29 grader varmt när vi anlände, grön flagga dagligen och varma, ljumma kvällar! Havsvattnet var nog det varmaste jag någonsin upplevt på Kanarieöarna och jag hade kunnat guppa i de saltiga sköna vågorna i timmar. Barnen älskade det också och båda gjorde enorma framsteg i simmandet: kusinen lämnade bort hajfenan* och simmade helt själv medan två år yngre Isla lämnade bort armpuffarna och klarade sig till slut endast med hajfenan. Hon som varit ganska försiktig när det gäller vatten och tyckt mest att vattnet är så kallt. Är ju själv ett riktigt vattendjur och kände mig riktigt nöjd som mamma, när min dotter inte ville komma upp ur vattnen någonsin.

För familjen långsam var det ju en viss utmaning att hållas med i andras rytm, men när jag såg glädjen i Isla när hon fick leka med sin kusin, som hon så beundrar och hörde det konstanta skrattet, var det så värt den lilla stressen. Kände mig kanske int helt lika utvilad som efter Lanzarote i våras (som jag lovar att blogga om snart!), då Isla ännu sov låååång dagssömn, men visst behövdes denna vecka i solen enormt mycket just denna höst.

*Hajfenan ja: Märket är Swimfin och jag köpte vår från Polkuped. Eftersom jag själv blivit en duktig simmare tack vare ”kellukkeet” (sådana där gula som man hade på ryggen), istället för armpuffar, var jag urlycklig över att denna produkt funkar så bra och att Isla gillar den så mycket. Den väckte mycket uppmärksamhet och många tyskar kom fram och frågade vad det var för märke.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAimg_0401img_0535img_0536img_0581

Dagisstart – igen

Efter sommaren bytte Isla till de äldres grupp, dvs 3-6 -åringarnas grupp. Det blev en ganska mycket större grupp och i och med vattenskada i en annan avdelning, var barnmängden speciellt om morgnarna ganska stor. Det som säkert hjälpte ganska mycket var att Islas bästa vän / pojkvän(?) också flyttade till stora sidan, trots att han inte ännu hade fyllt 3. Men ofta sade hon att hon inte ville gå till stora sidan, utan till lilla sidan. Dagispersonalen kommenterade också ibland att hon lite ”försvinner” i en så stor grupp.

Så gick vi och köpte ett nytt hem och bestämde oss för att byta dagis, trots att det var ungefär samma distans till det förra från vårt nys hem. Men tja, jag bara hade på känn att ett dagisbyte nu kunde vara aktuellt. Eftersom jag ibland känt att man kanske inte riktigt uppskattade / förstod Isla som hon är på förra dagiset, tänkte jag att det kunde vara bra att vid detta skede ta en omstart.

Frågade lite omkring mig om dagistips och detta ena daghem tipsades om här och där. Så råkade det dessutom finnas plats där och vi fick plats där nästan genast. Var på besök där hela familjen och så fick jag inbjudan till föräldramöte och fick SÅ bra fiilis av både daghemmet och föräldrarna.

Timingen hade vi kanske kunnat fundera på lite noggrannare, för nu började hon genast följande vecka efter att vi flyttat. Att det på samma sätt krävdes en mjukstart som när man är ny på dagis hade jag inte heller räknat med. Men det krävde egentligen bara att jag vi var där en stund på förmiddagen, sen sade hon glatt ”heippa!” och blev nöjt där. Första dagen var vi där bara under förmiddagen och gick tillsammans hem innan lunch.

Följande vecka började hon igen säga hur hon inte ville gå till nya dagiset och pratade om sina gamla dagiskompisar. Andra veckan på dagis blev det dags för första dagiskalaset, vilket verkade vara en tuff erfarenhet för tjejen. Det verkar som en sammansvetsad grupp och Isla berättade många gånger hur pojkarna sagt åt henne att hon inte får komma på kalaset. Hjärtat brister!

Trevligt var dock att märka att i detta dagis stannar även föräldrarna på kalaset och umgås med varandra (vin och öl bjöds!). 

Det blir nog bra ännu, men det är säkert tufft för en försiktig och känslig flicka att börja på nytt dagis mitt i terminen och det har varit en mycket trött flicka om kvällarna.

Hashtag muuttaminen on p***eestä

Hörde någon gång att Top 3 mest stressiga livsförändringar i en människas liv är:

  1. En anhörigs död
  2. Skilsmässa
  3. Flytt

Har tidigare lite fnyst åt den tredje punkten, eftersom jag inte tyckte vår förra flytt alls var SÅ stressig. Men lägg till småbarnsfamiljeliv, mjuklandning på nytt dagis, skiftesjobb och lite press på jobbet så är soppan klar.

Jag är ett vrak. Eller vi båda är vrak, men vi har knappt sett varann de senaste veckorna pga jobbturer som går i kors. Vi har packat upp ensamma medan stackars Isla underhållit sig med iPaden på soffan. Tycker så synd om henne när vi inte alls bekanta oss med gården eller barnen som bor här, men flyttlådorna måste fås tomma asap. Försöker bara ta kramstunder emellanåt för att barnet inte ska bli helt utan uppmärksamhet.

Soffan är alldeles för stor (den ryms, men vi får piss i huvudet med hur trångt det blir), så nu håller vi på och säljer den (säg hep om du är intresserad!).

Men vi är på den ljusare sidan! Nedre våningens golv är målat, Islas rum ser ut som ett rum och det står torn av tomma flyttlådor på verandan. Det blir nog bra.

No more rastas

Jag ÄLSKAR att fläta Islas hår och hon låter mig så tacksamt göra det. Men hennes hårkvalitet är sådan att det trasslar sig direkt när man borstat det och inga oljor och utredningssprayer hjälper.

Efter sommaren (dagen innan dagisstart) tröttnade jag på skriket varje hårborstning åstadkom så jag beslöt mig för att testa mina frisörkunskaper och för första gången i mitt liv klippte jag någon annans hår. Eller visst har jag trimmat Joonas hår ibland men det är inte helt samma sak som att klippa rakt en 3-årings hår.



Fick nog lite panik när jag insåg att jag klippt lite mer än jag tänkt mig och Isla skrek först: ”sätt tillbaka det!”. Men lugnade ner mig följande dag. Tänk så en frisyr kan ändra på en person:

En sommarvecka i Stockholm

Så många gånger har vi funderar på att det vore kul att åka till Stockholm sommartid för en gångs skull. När jag började tänka efter kom jag fram till att jag senast besökt staden under sommaren år 1988! Har ju bott där och åkt dit fast hur ofta men alltid en annan årstid.
Junibacken lockade också, så vi bokade båtresa tur och retur och fick boende fixat i min vän Oscars mammas lägenhet i Danderyd medan hon själv var på sommarstället. Väldigt praktiskt! Av praktiska skäl tog vi även med bilen, vilket visade sig att vara ett genialt drag, trots att vi använde även allmänna färdmedel.
Det blev Skansen, Junibacken (färja till Djurgården båda gångerna) och allmänt häng i gott sällskap. Skönt att även några kvällar hänga hemma hos Oscar med hans fina familj. Så tacksam över att ha lärt känna dem.
Om hur det är att resa med en 3,5-åring som är arg för det mesta kan vi ta i ett annat inlägg… Nu bilder!

En återkommande fråga under båtresan var ”Var är Ville Viking? Var är Ville Viking?” och pga lite tidtabellsmokan för vår del missade vi honom under hela kvällen. På morgonen lyckades vi äntligen se honom när han drog danskurs på barnavdelningen. Huh. MjukisVille däremot hölls med i ett fast grepp HELA veckan.


Vi reserverade en dag åt Skansen och en dag åt Junibacken, vilket var ett smart drag med tanke på att vi rörde oss med en 3-åring och en snart 2-åring där. Där omkring blev det allmänt Stockholmhäng och långa, sköna promenader i fint väder. Lyxen att ha Oscar (med arbetsbakgrund på Skansen) med oss, behövde inte alls öda energi på att ta reda på vart vi skulle gå osv.


En av favoriterna var nog Konsum på Skansen (för att bota akut ”magont” med läcker pinnglass), det var som att stiga in i en annan tid.

Senare på kvällen hängde vi i Humlegårdsparken, där barnen fick springa av sig. Var precis påväg bort därifrån, då vi såg en man gå på lina. Barnen sprang ivrigt dit, mannen presenterade sig som Adrien från Frankrike och frågade om Isla ville prova. Hon nickade och vi gick bort till en lite lägre slackline och jag bara förvånade mig över hur modigt hon gav sig in på det hela, min fina flicka! Och hur duktig hon var! Hon (eller vi) får ju ofta höra på dagis att hon borde träna på att klättra mer osv, så det kändes extra fint att hon var så duktig på balansgång! 

Killen berättades oss att de hänger där i Humlegårdsparken onsdagar efter jobbet så länge vädret tillåter. Se det som ett tips, om du rör dig i Stockholm!


Oroade mig lite för Junibacken under högsäsong och sjukt mycket folk var där nog. Sagotorget gick lite förbi, eftersom det var så fullt och Isla fick tydligt ångest av alla skuffande barn. Bongade som tur att det skulle visas en dockteaterversion av ”Hur gick det sen?” på Muminavdelningen och trots fullsatt sal trängde vi oss in med Isla och tur var det! Isla fick lite lugna ner sig och gillade helt tydligt den fina pjäsen.


Muminavdelningen var annars också imponerande. Vi hade ett par timmar på oss innan möjlighet att åka Sagotåget (vi gavs ett klockslag vid inträdet), som speciellt jag väntade på med iver.


Oroade mig lite för Islas reaktion men det var helt tydligt en stor grej för henne. Även Joonas och jag var väldigt imponerade och rörda. Vi köpte Sagotåget-boken och den vill hon läsa varje kväll. En kväll konstaterade hon att tåget inte var skrämmande utan ”det var fint!”.


För övrigt visade Stockholm sin bästa sida och kände en stor lycka av att få hänga där med min familj och goda vänner.


På hemvägen hade vi lite bättre tur och träffade Ville Viking flera ggr. Isla vågade ge en färdigt high five åt honom och fick lite extra godis av honom.

Var förresten väldigt imponerad av nyrenoverade Gabriella, allt var så nytt och fint. Hade valt en Family Comfort-hytt och det riktigt harmade mig att vi hade så lite tid i hytten, sängen och täckena var sååå sköna! Men Isla vägrade somna i tid och så hade vi så tidig väckning pga färjan kommer redan 09:15 i land i Helsingfors…