4 år!

Hur kan det ha gått fyra år sedan jag fick min bästa födelsedagspresent någonsin?

Vår lille brunögda tjej har utvecklats till en riktigt rolig filur med just rätt slags humor. Lugn och försiktig är hon fortfarande, men hon överraskar mig gång på gång med sitt mod i situationer jag kanske hade själv gett upp. 

Ännu på sommaren och hösten kändes det tufft att resa med en 3-åring, men något har helt klart hänt eftersom vår kryssning till Stockholm förra helgen gick fantastiskt bra och hon var riktigt kul resesällskap. Även jullovet gick friktionsfritt och det kändes som att hon på riktigt uppskattade allt kring julfirande. Känns som en stor lättnad faktiskt. Är det på riktigt lättare med en 4-åring?

Året har inneburit många förändringar för henne i och med byte till stora sidan på gamla dagiset, flytt och därmed dagisbyte och oron var stor att förändringarna skulle påverka henne och nattsömnen. Som de gjort tidigare. Men hon är stolt över sitt nya rum och vill presentera det åt alla samtidigt som hon funnit sin plats på nya dagiset och fått några riktigt goda vänner där. Äntligen känns det som att man på riktigt ser Isla för den hon är och uppskattar henne på rätt sätt.

På sommaren hade vi riktigt kämpigt om kvällarna och trots protester från vissa håll, bestämde vi oss i slutet av sommaren för att pröva skippa dagssömnen. Kändes lite vemodigt eftersom det betydde att även egna chansen till lite vila under dagen därmed försvann. Lite svårt var det att få personalen på dagiset med på vårt önskemål och det meddelades alltid glatt att hon idag sovit en timme! Nej. Men i och med nya dagiset började det rulla på och hon slocknade som ett ljus varje kväll i ”normal” tid. Äntligen fick man tillbaka sin egentid om kvällarna, som även den är viktig för att själv orka.

Trots att hon är lång till sin ålder, får man ABSOLUT inte kalla henne ”stor flicka”, hon kan bli helt sjukt sårad av det. Istället har hon haft en längre fas då hon vill va ”liten flicka” och pratar jobbig bebisspråk. Argh, så frustrerande! Isla har aldrig haft någon ”kan själv!”-fas utan istället en ”kan inte!”-fas. På dagiset upplever de en slags konflikt i hur Isla rör och beter sig med stor självsäkerhet samtidigt som hon pratar otydligt och bebisaktigt. Men jag tror det är en följd av byte till stora sidan på gamla dagiset, tror det var en ganska stor ”kolaus” för henne. Ser även en utveckling mot det bättre i denna sak.

Om en vecka ordnar Isla sitt första dagiskalas. Vi beslöt oss för att vara de där jobbiga föräldrarna som inte bjuder alla i dagisgruppen (halåå, vem får 18 barn PLUS föräldrar att rymmas i sitt hem? Ganska många faktiskt…), utan bara de hon leker mest med. Isla fungerar också bäst i mindre grupp och klagar ofta på att det finns ”för mycket folk” eller att det är ”kova ääni” (=hårt ljud). Så det blir nog bra. Är själv lite spänd inför denna nya fas i hennes utveckling och hoppas alla inbjudna kan komma.

Sleepless in Espoo

Vet ni vad som är jäkligt frustrerande? När man äntligen får barnets sömn att rulla lite smidigare (att lämna bort dagssömnen hjälpte, halleluja!), så sover man själv som en kratta.

Jag får inte sömn, vaknar längs natten, och vaknar allt för tidigt på morgonen och får inte sömn pånytt. Mest frustrerade detta under Flow, då vi sov på hotell och skippade t.o.m. en morgon frukosten för att istället satsa på sömnen. Och så vaknar jag ändå alldeles för tidigt och får bara inte sömn. FAN!

Det är bara lite för mycket just nu med flytten och jobbet (mest det faktiskt…) och alla tankarna rullar förstås i tankarna när man borde sova.

Besökte arbetsplatsens massör på torsdagen och hon kommenterade direkt efteråt att jag tydligen inte sover så bra. Att jag hade stelhet på ett sånt ställe på ryggraden, som borde få tid att återhämta sig under nätterna, men om sömnen blir för kort/hackig har den inte chans att göra det.

Ville bara gnälla lite när jag ögonen i kors åker till jobbet och undrar hur jag ska klara mig genom kommande arbetsveckan…

Cool kids never sleep

Kan inte ni berätta lite igen om era barns sovrutiner? Sover de dagssömn? När lägger de sig? När somnar de? När vaknar de?

Sedan våren är vi inne på en period där Isla somnar typ 23-23:30. Det är helt okej såhär sommartid, men på måndagen börjar dagis och detta började som sagt redan i våras när hon ännu var i dagis. Och ni kan just föreställa er hur trött hon är när man sedan väcker henne… Plus att JAG inte har möjlighet att vaka så sent pga ska orka stiga upp på morgonen och jobba på hektiskt jobb.

Och ja, lite tumistid hade inte varit så tokigt i sommar, alla gemensamma joggingturer på landet uteblev t.ex. 

Jag undrar alltså om det är dags att lämna bort dagssömnen, trots att hon helt klart behöver det? Vi har testat lämna bort den, men så somnar hon oftast ändå någonstans och har hon inte sovit under dagen, har hon ändå vakat lika länge. 



Hon ligger alltså i sängen själv men hittar på en massa grejer konstant, som ”täcke tokigt”, ”mera böcker”, ”pipi rumpa”, ”ont i magen”, ”skiva på”, ”natpaita på/av”, VARJE kväll samma rumba. Värst är det när övertröttheten kickar in och hon blir en liten bitch som bara skrattar djävulskt och man undrar om detta verkligen kan vara min underbara och söta dotter? Och jag vet att man inte ska ”palvella” barnet och gå med på alla krav (vilket jag inte gör heller), men ska man då igen låta barnet istället skrika sig till ett hysteriskt tillstånd? Vi kämpade så länge med att få henne att stanna nöjd för sig själv i sitt eget rum om kvällarna, så en ny ”skolning” känns lite tung just nu.


Efter några svettiga kamper…

Blir mest störd på min egen reaktion när jag vid något skede alltid tappar lugnet och nästan börjar gråta till slut pga frustration. Köpte en bok igår i Täby Centrum som hoppeligen ska lite hjälpa, haha:

Tröttheten

Förra veckan hade vi skolningsdagar på jobbet, enligt en metod som kallas Förändringens fyra rum. En av uppgifterna var att man själv skulle ställa sig i ett av ”rummen”, där man själv befinner sig just nu.

Jag var på ganska gott humör och ställde mig på gränsen mellan två rum. När jag skulle motivera varför jag stod just där, hände något lite överraskande: Berättade ivrigt över hur glad jag är över att äntligen ha hittat ett jobb som är från min egen bransch och som är motiverande och inspirerande. Samtidigt har jag ett litet barn och har sovit avbruten sömn i snart ett år och är tröttare än vad jag nånsin säkert varit. Det påverkar tyvärr mitt jobb, koncentrationen är usel och jag känner att jag inte är kapabel till att göra ett så bra jobb som jag skulle vilja just nu. När jag sade högt det sistnämnda brast jag ut i gråt, där bland en massa människor jag inte känner så bra. Men genast kom en tröstande hand på min axel och någon sökte papper åt mig, vilket kändes härligt.

Jag blev främst förvånad över min reaktion, eftersom jag faktiskt var glad när jag berättade detta, men så vällde säkert dendär tröttheten över mig. Till saken hör ju att jag nu studerat/jobbat i ett år utan semester… Så det börjar ju kännas så småningom liksom.

Fem fingrar ska skydda dig

En kväll pratade vi om nåt med Isla när hon redan låg under täcket, då hon började fundera på siffror och fingrar. Från hatten började jag sjunga på Lisa Nilssons Handens fem fingrar, Isla blev intresserad så jag sökte upp låten på Spotify. Till min förvåning upptäckte jag att låten passade perfekt till situationen och ju mer jag tänkte på texten, insåg jag att den i själva verket måste vara skriven åt ett barn. Och när jag lite googlade visade det sig att låten är popular på just dop.

Tänka sig. Låten hörde ändå till en av mina favoriter när jag i tiderna lyssnade på Lisa Nilsson väldigt aktivt, men då uppfattade jag den bara som en gullig kärlekssång till sin partner. 

Nu hör den till våra kvällsrutiner, grävde fram Till Morelia-skivan och det är kanske det gulligaste när Isla sjunger med i ”mitt ljus är du”.

  

Zonterapi

Blev för en tid sedan tipsad om en zonterapeut och när jag bekantade mig med hennes hemsida, märkte jag att hon även behandlar barn. Hmm, kunde det hjälpa till Islas rastlösa nätter? Har ju hört att många haft hjälp av zonterapi åt spädbarn t.ex. men hur är det med nästan 3-åringar?

Kontaktade henne och hon sade att det absolut lönar sig att testa på det med Isla, så jag bokade tid. Funderade länge på hur det i praktiken går till och var lite spänd på ifall det alls skulle lyckas. Jag menar jag har ju själv gått i zonterapi i tiderna och det var ju just att ligga still när nån trycker på ens fötter och masserar resten av kroppen. Men 2-åring och ligga still? Not gonna happen.

Zonterapeuten var helt underbar! Hon hade brett ut en filt på golvet och hade en kasse full med leksaker som Isla fick bekanta sig med medan vi intervjuades om vilka förändringar som skett i livet, om något speciellt hänt på sistone, om det finns några spänningar mellan oss som skulle påverka på henne osv osv. 

Sen satte hon sig ner på golvet och började med att fråga om Isla ville visa sina fötter åt henne. Strumporna åkte av men lite skeptisk var Isla och drog till sig fötterna. Tur var hade hon legginsar med en massa små figurer på, så det gick lite att huija genom att fråga om figurerna och massera samtidigt där. Ibland var Isla i min famn, ibland på golvet.

Till slut var Isla på golvet och lekte med färggranna papperslappar (!) och jag bara satt med munnen upp när Isla lät en främmande människa massera henne sådär mycket under tiden. Helt sjukt proffsigt! Isla ville nästan inte gå därifrån när det var klart.

Vi ska gå där ännu ett par ggr så ser vi om det blir ändring till det bättre eller sämre. Hon märkte att Isla hade ganska spända axlar, vilket är typiskt för barn som grubblar mycket och bekymrar sig å andras vägar, vilket Isla ju gör. Nästan dagligen berättar hon bekymrat om hur något barn blivit skuffat av ett annat osv. Men att ett litet barn sku int ännu behöva ha spända axlar precis. Så tipsade hon om att massera fötterna på kvällen vid kvällssagan, att det liksom är kopplat till rädslor och så.

Antagligen kommer Isla att vara extra ilsken nu, vilket är en naturlig reaktion efter behandlingen, precis som man som vuxen kan få huvudvärk efter massage mot huvudvärk osv. En del av helningsprocessen liksom.

Vi får se, lönar sig att prova allt just nu. Blev lite sugen på att själv gå på zonterapi…

  

Ho aj aj aj aj buff…

Jag märker att min skrivariver är starkt kopplad till hur Isla (och vi) sover. Just nu sover vi uselt så orken finns liksom inte att aktivera sig här. För att inte nämna om utmaningen att försöka orka vara skarp på jobbet.

Ja, vi går igen igenom någon fas då Isla är rädd att bli ensam om kvällarna och vaknar i panik när hon märker att ingen är brevid. Så nu borde man få henne igen att somna själv men även att själv förstå gränsen när det är ok att lämna en 2,5-åring för sig själv och när hon på riktigt är rädd. Hon är dessutom så jäkla frustrerad och ilsken när hon vaknar om nätterna att jag gärna skulle vilja veta vad som är på tok. Trots ökat ordförråd vill hon inte berätta åt mig om det är något hon är rädd för eller vad dom är på tok, trots att vi försökt tala om det om kvällarna.

Insåg att jag ändå måste göra något, så jag köpte en ny nattlampa, en sköldpadda som hon kan sova med och sätta på själv om hon vaknar. Två kvällar har vi även lyckats få henne att bli kvar i sängen och slutligen somna genom att vi sitter i tamburen utanför rummet så att hon ser oss. Liten victory.  

 
Men på natten orkar vi nog inte annat än att breda ut madrassen på golvet och sova brevid hennes säng. Då sover hon med god tur till kl 07. Tur att vi nyligen köpte en rahi, som samtidigt är en kompismadrass.

  
iPaden har hon inte använt sedan sommaren (efter att hon i frustration slängde iPaden – som laddades – i golvet, så att laddaren gick sönder) och tv har vi (jag) minskat på också, så att vi har det tyst och lugnt under kvällssysslorna. Nu tänkte jag även hitta passliga böcker och skivor åt henne, några bra tips? Ipanapa-skivan med nattsånger rekommenderades, vet ni om några andra pärlor? 

Köpte inför sommaren några böcker om torrträning (typ Viivin vessakirja och Pottasatuprinsessa, eller vad dom nu hette) och dem läser hon med iver på pottan. Torra är vi inte ännu, men intresse finns och stora framsteg har skett.

Har även varit i kontakt med en zonterapeut, som jag ska beställa tid hos åt Isla – har någon erfarenhet av zonterapeut och 2-3-åringar? Babysar vet jag att många för på zonterapi men hur är det med barn i lekåldern? 

  

Ikväll såg jag henne första gången bädda ner sin docka kärleksfullt i docksängen, gav henne sköldpaddslampan och Pippi-katten, släckte lampan och sjöng Bä bä vita lamm… Aaaww!

Själv fick jag tipset om Bio Active Q10 Uniquinol, ett naturpreparat som ska hjälpa en att orka om dagarna, vi ska se… I’ll try anything at this point!

Hur är det med er andra med småbarn, hur sovs det hos er? Somnar barnet själv/vaknar hen om natten/hur gör ni då?

Sömnproblem

Ja, ni minns kanske hur sömnproblemen började i vårt hushåll direkt då Isla bytte från spjälsäng till vanlig säng? Det var ju ett rent helvete i några månader och så började det rulla på så småningom. Ni kan läsa hela grejen under kategorin Sömnskola.

På sommaren började hon igen på lande kräva att någon var brevid henne tills hon somnade och vaknade i panik när ingen var där, så Joonas gjorde ofta så att han förflyttade sig till madrassen som fanns brevid hennes säng och sov där. Jag tänkte direkt att vi hamnar igen i en ond cirkel och är liksom back to square one efter den asiga vintern. Men å andra sidan var jag inte där, så jag ville inte blanda i mig och kunde ju på ett sätt förstå reaktionen. Mamma var frånvarande och hon sov o ett ganska stort, främmande och mörkt rum.

På något underligt sätt började sovandet ändå gå bättre när hon kommit hem igen, minns inte ens riktigt hur det gick till. Men hon sa ”nati nati” i sängen, skakade hand och sade ”tack för idag, vi ses imorgon” (eller någo ditåt, dagisgrej anyways) och så blev hon där själv. Kom visserligen ut, men sådär finurligt och bara några ggr. Många nätter vaknade hon mitt på natten, men då räckte det att man förde henne till sin säng och så somnade hon nästan direkt.

Men så plötsligt förra veckan började hon vägra bli ensam i rummet. Vill nog att man släcker lampan men vrålskriker om man ens gör ett försök att lämna rummet. På natten vaknar hon med ett vrål och då kräver hon också att man sitter där i typ nån timme. Och man är så sönder när man tänker på följande arbetsdag och sällan får jag sömn efter det. Senaste nätterna har vi testat att ta henne mellan oss men det är ju ingen succé heller, eftersom hon sparkar och slår mig i sömnen och jag är annars också så handikappad när det kommer till sömn.

Jag vet liksom inte alls vad som är det rätta sättet att agera just nu. Man borde va systematisk och bestämd men samtidigt börjar barn i 2-års åldern ha vild fantasi och mardrömmar och borde inte lämnas ensamma med sin rädsla.

Vi har ju kört med belöningssystem i form av klistermärken i ett häfte och det fungerade en tid, men nu har det ingen effekt. Gjorde nu en tabell på kylskåpsdörren så hon kunde se tydligare veckodagarna o så, men vi ska se om det hade någon inverkan.

Skulle även gärna veta om detta är en kortvarig fas eller något vi kommer att helt enkelt få leva med? För det är mig ett mysterium hur det är meningen att man ska orka prestera på jobbet 5dgr i veckan om det fortsätter så här en längre tid? Självklart turas vi om med Joonas beroende på våra arbetsturer, men fast det varit hans tur denhär veckan, så är jag helt sönder och märker att koncentrationen inte är det bästa på jobbet.

Kan inte ni berätta om ni haft liknade erfarenheter och hur ni gjort/vad som funkat för er?


   

 

En liten update

Jag har ju varit helt usel med att uppdatera denhär bloggen, men min princip har varit att bara skriva när jag har fiilis för det. Det var ju därför jag ursprungligen startade bloggen. Och på sistone har jag helt enkelt inte haft fiilis för det.

Sommaren gick ganska fort och kändes på många sätt tung, främst eftersom jag jobbade hela sommaren. Joonas var nästan tre veckor på lande med Isla, så mina lediga dagar gick till att sitta i buss i många timmar för att få tanka lite kärlek för att igen orka jobba. Nu på hösten börjar man på riktigt märka hur slut man är. Den där sommarsemestern ÄR ganska viktig, trots allt. 

Saken blir inte bättre av att Isla igen väcker oss om nätterna och både Joonas och jag är ganska sönder pga detta. Mer om det i ett annat inlägg (behöver era tips!). Men men, det är bara att bita ihop och försöka orka.

Jobbet är ju som tur oerhört intressant och motiverande och knegandet under sommaren lönade sig: får fortsätta där ännu och fick dessutom byta till sådana arbetsuppgifter som motsvarar min ursprungliga utbildning! 

Men ja, vad jag ville säga är att jag känner att jag igen har behov för att få skriva här, hoppas ni ännu orkar hänga med.

06:54

Jag har inte idats skriva om sovandet på en tid eftersom det känns att varje gång jag nämner om hur bra det går, blir det takapakkia och vi får en riktigt dålig kväll.

Men sådär överlag, efter 2 månaders helvete började det så småningom att rulla på och trots att hon springer ut ur rummet om kvällarna, så är det på gott humör, istället för detdär hysteriska skriket (vilket visserligen de senaste kvällarna återvänt till en mildare grad, eftersom vi inte läser så många böcker som hon vill), så det är i alla fall skönt.

En sak som det tydligen inte finns någon återvändo från är dock de tidiga morgnarna. Prick 06:54 uppenbarar hon sig i sovrummet varje lediga morgon. Då är det liksom för sent att försöka få henne att somna om i sin egen säng, så hon får kliva upp mellan oss. Ibland chillar hon en stund där (+ slår med armbågen i mitt ansikte och sparkar mig lite överallt), men sen börjar gnället om tv, leka, mjölk. Oftast är vi bara så trötta att det lättaste är att knäppa på tvn i sovrummet så kanske man kan dåsa till en stund ännu med god tur.

Men vad är då grejen att jag sen på måndagen alltid måste väcka henne typ 07:45? Även nu, fast vi hade tre lediga dagar, vaknade hon 06:54 varje morgon, ingen skillnad hur sent hon lagt sig. Börjar snart ta det personligt.

Jag minns ännu för ett halvt år sen när jag var tvungen att väcka henne för att vi skulle hinna till 09:30 till dagis… Då önskade ju dagispersonalen att vi skulle väcka henne tidigare och jag är så glad att jag inte gick med på det, eftersom jag visste att denna dag skulle komma.

 

Mycket nöjd förresten med denhär kudden från Ikea, hade varit bra att ha den då vi tog Jollan i bruk: