Dilemmat med UMK i år

Det känns av någon orsak så svårt att skriva om UMK i år. Och det är himla synd, eftersom jag gillat UMK ända sedan början (var INTE ett fan av Euroviisut, orkade knappt se på de sista uttagningarna) och ansett att detta var just förnyelsen finska uttagningen behövde. Och visst förstår jag på ett sätt varför man gjorde som man gjorde i YLE i år, men ändå känns det lite motigt. Orsaken är helt enkelt artisten och min personliga inställning mot henne. Och jag vill ändå försöka hålla mig saklig utan att dissa någon när jag skriver om årets uttagning.

Vi tar bidragen först: Det finns ett uttryck som brukar användas i samband med Eurovisionerna: ”Svensk skrivbordslåt”, det vill säga en jämälåt av svenska låtskrivare som skickats till andra länders uttagningar, som inte varit riktigt tillräckligt bra till Melodifestivalen. Ofta brukar det vara Azerbadjan som tävlar med sådana låtar och i år tycker jag tyvärr alla Finlands bidrag låter som sådana. Monsters är ändå den jag gillar bäst av alla tre, men även den känns som bitar av många bra låtar som lappats ihop till en, utan att ändå passa ihop. Har inte så mycket att säga om de två övriga låtarna, eftersom de inte väcker just några känslor i mig och videona till bidragen gör dem bara ännu mer stökiga. Jag hoppas och tror att liveframträdandena på lördagen kommer att forma min slutliga åsikt och eventuellt även ändra på den totalt.

Visst tror jag att Finland kommer att klara sig i år, såpass stor är den internationella hajpen och Saara Aalto är en av få finska artister – kanske t.o.m. den enda? – som fixar stora och extravaganta shower, är säker på scen och har en otrolig röst. Det bevisade hon ju i X Factor UK. MEN det tar inte bort det att jag inte tycker att hon når ut till publiken: Hon har ett otroligt tjockt skal omkring sig och väcker inte just sympatikänslor hos publiken. Visst är hon ju glad och ”knasig” men på ett ganska jobbigt sätt. Och det är ju det som känns så illa, att kritisera någon för dess personlighet, eftersom det knappast är något hon kan ändra på precis. Men det är det som är Saara Aaltos främsta problem och enligt mig orsaken till att hon är den ”eviga tvåan” (sist och slutligen är det ju inte någon dålig merit att bli tvåa i större tävlingar, eller hur?). Paketet är liksom klart, men så är det en oerhört viktig ingrediens som fattas. Det blir helt enkelt för ytligt på något sätt. Och det är just det som gör det så svårt för mig att fixa en positiv inställning till årets uttagning. Äsch, är inte ens hundra procent säker på om jag tänker se live på uttagningen. Det är ju inte precis en överraskning vem som kommer att representera Finland i år…

Hur känner ni inför lördagen? Vilken låt gillar ni mest?

Annonser

Vi avslutar med något positivt

Jag känner att jag måste skriva hit något positivt också, efter denna mardrömsnattning:

Det ser ut som att jag får åka till München i februari på en enorm vinteridrottsmässa för att representera ett inhemskt märke! Tre hela nätter, wuhuu!

Vilken tur att jag på min praktikplats råkade höra den andra firmans diskussion och råkade öppna munnen och nämna att jag faktiskt talar ganska bra tyska och att jag jobbat i Österrike. Något, som för mig känns som en självklarhet, visade sig sedan vara en enorm merit. Äntligen någon nytta av det!

Mevi

”Så hon nu orkar tjata om den där Mew”, men i samband med keikkan började jag (igen) fundera på det här med hur man ”bör” uttala engelskspråkiga bändnamn när man talar om dem på finska.

Fast jag är en ganska jobbig språknazi ibland, och vill att saker ska uttalas på rätt sätt, så hör jag ändå till den koulukuntan som uttalar bändnamn ”på finska”. Det är liksom bara en oskriven regel, det är bara mer ”rockuskottavaa” och uttalar man dem på rätt sätt låter man som om man sku försöka vara finare än vad man är.

Mina klassiska exempel är de inhemska (redan begravda?) bänden Lemonator & Ceebrolistics: Det låter bara helt dumt att tala om ”Lemonejtör” & ”Siibroulistik”. Nu fick jag förresten lust att lyssna på båda, ah, sommaren 2001…

Mew däremot är ett litet dilemma för mig. Kan bra tala om ”Mevin keikka”, men när nån frågar mig vad det är för bänd som spelar kan jag inte svara ”Mevi”, utan säger istället ”Mjuu” och den som ställde frågan ser ut som ett frågetecken (story of my life).

Det är mig fortfarande dock ett mysterium hur man ska uttala Jean Paul Gaultier på finska utan att låta som att man brassar med att man muka kan franska (har nämligen fått höra om det en gång)…

Att sånt funderar jag på under bussfärden till skolan.