Blockflöjtens försvarstal

För några veckor sen tog min mamma fram min turkosa blockflöjt, som Isla direkt stoppade i munnen och började blåsa i och var mycket nöjd över ljudet som hon åstadkom. Var imponerad över hur försiktigt hon blåste i den, kom inte det där hemska tjutljudet, som jag har trauma av från skoltiden.

Samma kväll besökte vi våra vänner, vars dotter köpt en blockflöjt och verkade mycket glad över att jag lärde henne Köp varm korv. Det visade sig att jag var den första som fick något slags mänskligt ljud ur flöjten. Är det faktiskt så? Kan ingen mer spela blockflöjt? Själv gick jag ju på blockflöjtstimmar och hade en notbok som hette Hej, sa Petronella, så jag är kanske inte den ”normal” i detta fall.

På söndagen besökte vi en annan nyss fyllda 2-åring och Isla hittade naturligtvis en blockflöjt. Denna gång trugade hon den i min mun gång efter gång och jag var illa tvungen att gräva i barndomens blockflöjtskunskaper och producera några melodier. Och visst finns där ju något! Inte kanske så vackert, men tänk att man ännu minns?

Men min gamla blockflöjt hålls än så länge gömd hos oss, tror inte mina nerver riktigt tål det ännu, det räcker med att hon plinkar på sin ukulele. Till min glädje har fler och fler skolor börjar ersätta blockflöjten eller kantelen med just ukulele.

Jag tycker alltså blockflöjten är ett helt ok instrument, om man kan spela det. Men i lågstadieklassrum hör det inte hemma.

2015/01/img_3480.jpg

Vi avslutar ännu med en klassiker där blockflöjten faktiskt spelar en ganska viktig roll:

Annonser

2014

Insåg när jag läste folks årsresuméer på Facebook, att 2014 varit ett ganska uselt år för många. Helt i min närkrets ryms det allt för många separationer, dödsfall, sjukdomar, bara för att nämna några.

Och visst, när jag tänker tillbaka på mitt 2014, ryms det mycket sorg, motgångar och uppgivenhet i ett år. Vi miste vår igelkott Martti och min käre Famu, jobbsituationen gjorde att jag kämpade med självförtroendet ganska mycket och varje nej tack jag fått gällande arbetsplatser jag sökt tryckte ytterligare ner mig. Förhållandet kändes emellanåt kämpigt med alla dess nya utmaningar med att vara småbarnsförälder och bristen på pengar hjälper inte precis situationen, speciellt när det beror på mig.

Men för min del tog 2014 ett rejält uppsving mot slutet, när jag hittade min nuvarande utbildning och trots att dagarna varit långa och tröttsamma, fylldes dagarna äntligen med något jag var ivrig över och därmed lyfte även humöret. Praktikplatsen verkar inspirerande och jag har eventuellt en annan praktikplats till våren på lut, vi får se… Det jag kanske mest av allt önskar av 2015 är att hitta ett intressant, trevligt och tryggt jobb, så vi så småningom skulle slippa denna osäkra känsla.

Och främst av allt: jämfört med babyåret 2013 kändes 2014 som en enorm lättnad. Allt blev så mycket lättare på något sätt. Sommaren var underbar, då vi kunde cykla och simma och ja, livet är bara enklare med en snart 2-åring.

Gjorde en liten sammanfattning av året:

Lucka 24

Sista luckan är här! Och eftersom jag häromdagen upptäckte att The Wellington International Ukulele Orchestra ÄNTLIGEN finns på Spotify, får de avsluta denna serie och äran att representera julafton. Och det passar ju lite till temat som följt genom kalendern: Det är aldrig fel med lite ukulele. Och speciellt inte så här vintertid här uppe i mörka Norden. Ta det som ett tips.

Deras nya album Be Mine Tonight lär vara på väg till oss från Nya Zeeland (en av våra vänner jobbar i samma affär som en av medlemmarna i WIUO grundat) och det ser jag verkligen fram emot. Vi såg ju dem live i en vingård i Nelson, NZ och det glömmer vi inte i första taget. Men det kan ni läsa om mer här, nu ska jag sova päikkäre i min nya pjamkki och ta julfrid.

Tack, om ni orkat hänga med i min julkalender!

Lägger till videon i inlägget senare, mobilbloggar just nu…

Lucka 17

…kommer en dag för sent här på bloggen, sorry. Var upptagen med julkonsert med kören igår och när jag väl kom hem var jag trött som en trasa och idag känner jag mig krasslig. Buu. Om jag ännu skulle orka morgondagen och sen är det jullov för mig och Isla.

Hur som helst, temat ”det är aldrig fel med lite ukulele” fortsätter i årets julkalender. Nu är det UKE-HUNT i turen, alltså Spike Slawsons (solisten i Me First and the Gimme Gimmes) soloprojekt. Det är alltså inte bara Eddie Vedder i rock-/punkvärlden som flippat för ukulelen. And I don’t blame them.

Låten är en cover på Dave Clark Fives gamla dänga och hela skivan innehåller i själva verket covers på gamla evergreens.

Lucka 2

Den observante (dvs den ena personen som subscribar min JULKALENDER 2014-lista på Spotify…) märkte kanske att det uppenbarade sig en ny låt på listan: Vance Joys Riptide. Så himla mycket vet jag inte om killen, utom att han är från Australien och spelar ukulele. Och DET är ju aldrig fel. Hörde låten ett tag på Radio Helsinki och efter det är den en storfavorit. Övriga skivan är inte så tokig den heller.

Funderade en stund om videon faktiskt var äkta, eller nån tribute, men den tycks nog vara helt orginal, i alla fall på basen av videons beskrivning.