Dj Esbobo no more

För tio år sedan hände det nästan omöjliga: Helsingforstjejen flyttade från Berghäll till Esbo! Började fundera på ordet Esbobo och tyckte det lät så lustigt och det enda jag kunde tänka på var schweiziska eurodanceklassikerna Dj Bobo. Dj Esbobo – där hade vi ju det!

Men nu bor jag inte i Esbo mer och är ju trots allt i Helsingfors (Drumsö), där mina rötter finns. Och nu är det Tammerfors som gäller.

Så då blir det kanske aktuellt att byta i alla fall profilnamn på instagram – kanske t.o.m. bloggnamn. Bad om lite tips på namnförslag och det kom ju många! Så nu ber jag om er hjälp – vilket namn är bäst? Något med Tammerfors-anknytning eller gamla goda Catten – som bloggen ju ursprungligen hette? Alternativen finns här under:

Favoriterna i Semifinal 1

Dags att damma av Eurovisionsbloggen igen! Har på bästa sätt försökt hänga med och sätta mig in i bidragen i år, men inkommande flytt och säljande av hem har nog lite påverkat på min iver och lediga tid. Och så måste jag ju säga att det inte varit helt samma Eurovisionsvår utan Evas & Johans podd, thank god ändå för De Eurovisa på tv! I år är dessutom första året som Isla sett på De Eurovisa med mig och poängsatt låtarna, så det känns ju lite extra kul.

Men here goes, kvällens semifinal! Vi kör med tippning på jobbet igen och jag inser att jag har 9 säkra på min lista av semifinalister, men kan inte bestämma mig för den 10:e… En sak som jag tyvärr måste inse är att detta är första året på länge som jag inte tror på Finlands chanser. Vilket är synd, eftersom utgångsläget var så bra, men så sabbade Darude det med att göra en poplåt istället för EDM och dessutom låta Sebastian Rejman stå i rampljuset genom exakt hela låten istället för att själv synas. Låten bara inte lyfter tillräckligt och sången håller heller inte. Äsch.

Nå, vi glömmer Finland och går vidare till favoriterna:

Island – Hatari: Hatrið mun sigra

Ai että, så jag älskar denna! Tänk så en låt kan ändra från att vara ett komiskt freakbidrag till en riktigt bra låt. Lär var riktigt maffig live också. Som jag varje år upprepar: Eurovisionen behöver olika genrer! Och ett stort plus för att de håller sig till isländskan genom hela låten istället för att börja kikkaile med olika språk. Islas kommentar om denna var: ”Ketchup, muskler och nakupellen”.

Tjeckien – Lake Malawi: Friend of a Friend

Aww, blir så glad av denna och indiepopparen i mig vill bara dansa när jag hör denna! Lite fjantig här och där, men so be it. Vinner alltid en balkanballad i mina ögon.

Australien – Kate Miller-Hedke: Zero Gravity

Jag brukar avsky alla operabidrag av någon orsak, trots att jag inte har något emot opera, tvärtom. Hörde till exempel till de få som inte förstod sig på Estlands bidrag förra året. Men här finns något som behagar och efter att jag såg ett klipp från övningen där hon och två andra kvinnor gungar på höga käppar växte låten ännu mer, speciellt mot slutet, där kören sjunger ”nothing holding me down” – gåshud! Tror denna kan gå långt faktiskt. Och kommer antagligen att få barnens poäng pga hon ser ut som Elsa i Frozen.

Grekland – Katerine Duska: Better Love

Denhär var en av mina första favoriter, men märker att jag lite glömmer bort den. Men tror nog den kommer att placera sig högt. Och hela hon och hennes röst är ju bara helt fantastiska.

Polen – Tulia: Pali Się

Ah, dessa damer! Även denna har vuxit till en stark favorit. Är bara lite småorolig över hur denna funkar live, lät kanske lite tråkig i klippet jag såg från övningarna… Och jag är inte så het på de engelska partierna i låten.

Portugal – Conan Osíris: Telemóveis

Årets WTF-bidrag, som jag bara blir så glad av! Tänk att man ännu i denna dag kan komma på något som ingen annan testat förut. Den här är bara så kukkuu att den förtjänar en finalplats – är dock inte helt säker på att den kommer vidare dock.

Ungern – Joci Pápai: Az én apám

Gillade Jocis bidrag redan 2017, då han tävlade senast (trots att jag inte kunde sjunga den, om nån bad mig nu). Diggar stämningen i låten, trots att den kanske lämnar mig lite oberörd. Men hoppas på att den växer live.

Dessa tippar jag går vidare i kväll (utan att ha sett dem live ännu, allt ändrar förmodligen efter det):

  1. Grekland
  2. Cypern
  3. Polen
  4. Tjeckien
  5. Island
  6. Australien
  7. Belgien
  8. Ungern
  9. Portugal
  10. Serbien

Försöker som vanligt hänga på Twitter aktivt, @cattairene heter jag där.

Bloggen fyller 10 år!

Tacka vet jag Facebook som påminner om viktiga jubileum:

Visserligen startade jag bloggen lite tidigare (har ett minne av ett datum som 14.3?), men på denna dag vågade jag tydligen ”komma ut” på Facebook, trots att bloggen på ett sätt var ”anonym” till en början.

Hade nästan glömt att jag ursprungligen började blogga på Papper, men kort därefter grundades Ratata och flytten dit kändes naturlig. Ratata-perioden ser jag som en unik och rolig era med många nya bekantskaper och ett otroligt stöd i kommentarsfälten.

Fem år senare flyttade bloggen igen och jag skrev ett avskedsbrev till Ratata, där jag ganska träffande sammanfattade tiden på Ratata.

Nu har jag lite dåligt samvete, eftersom jag inte uppdaterar bloggen så ofta längre. Blir väl mest Eurovisionsinlägg och på sistone om hudproblem, som jag anser att man inte kan skriva för mycket om. Isla har jag inte lust att skriva så mycket om nu mer när hon blir äldre, och därmed har bloggen kanske blivit lite opersonlig.

Visserligen står jag vid ett vägskäl just nu på grund av inkommande flytt, troligtvis till en annan ort(!), så kanske det skulle vara skäl nog att aktivera bloggen?

Ibland känner jag att jag inte riktigt vet vem jag skriver för, så kanske vi tar en liten gallup, vad säger ni?

  1. Vem är du?
  2. Har du läst bloggen länge?
  3. Vad skulle du vilja att jag skrev mer om?

Den mansdominerade rockpubliken

Igår såg jag The Breeders på Tavastia. Bändet är väl främst känd för sin 90-tals hit Cannonball, men är riktigt uppskattad inom sin genre, som väl kan kallas alternativ rock, går kanske lite mot grunge-hållet också. Hur som helst var Tavastia sådär trevligt fylld – inte slutsåld men inte heller för tom – och man märkte att många väntat på att bandet, med tvillingssyskonen Kim och Kelley Deal i spetsen skulle komma till Finland.

Hela kvällen kändes som en nostalgitripp, vissa i publiken hade grävt fram sina 90-tals pikéskjortor (ni minns när 80-tals pikéerna gjorde en liten comeback på 90-talet?) och rutiga skjortor osv och man såg att de här typerna har – precis som jag – levt sine gyllene dagar just denhär tiden.

Plötsligt reagerade jag på att en stor del av publiken var män, alltså i detta fall verkligen majoriteten. Visst brukar rockpubliken ofta domineras av män, men detta var på något sätt helt extremt och kändes extra tokigt när tre nästan 60-åriga kvinnor rockade på scenen och så är det främst män som diggar. Varför är det så?

Tänkte att det kanske är en generationsfråga och att det hoppeligen ändrat i dagens läge? Eller en sån känsla har i alla fall jag. Mindes även de otaliga hemmafesterna där jag trivdes bäst med männen och deras musikdiskussioner då kvinnorna hängde i köket och talade – I kid you not – om matlagning! Och jag dömer inte alls det att man vill prata om mat, men undrar främst varför jag alltid var ensam kvinna i dessa musikdiskussioner? Är det nån gen jag saknar? För om jag har ett stort intresse för musik men inte bryr mig så värst mycket om mat, varför skulle jag hänga vid matdiskussionen då? Detta var såklart ett grovt exempel, men detta pågick på riktig på flera fester.

Har även alltid haft känslan att jag måste kämpa lite extra för att bevisa att jag på riktigt vet något om musik och har ett intresse för även hiphop och rock, vilket mitt yttre kanske inte avslöjar. Får alltid till en början dendär skeptiska blicken typ ”vad försöker nu dendär kvinnan påstå, hon lyssnar säkert bara på Radio Nova (eller vad som är motsvarigheten till Kiss.fm nuförtiden, haha? Jag lyssnar inte…)” och först sen när jag namedroppar nåt visst bänd kan man se hur attityden ändrar och man är så småningom välkommen in i diskussionen. Men det är ju helt sjukt! Och jag tror inte att män har liknande upplevelser, det är liksom normen att män diggar rock.

Det har snackats en del på sistone om dethär med mansdominering inom musikbranschen och det har gjorts ett intressant slutarbete för LiveFin om hur t.ex. klubbkulturen inte uppmuntrar kvinnor till att spela skivor, men problemet finns nog på andra håll också. Du kan läsa mer här (på finska dock).

Jag kan känna att flickor inte heller uppmuntras till att spela i bänd t.ex. medan det känns som ett naturligt val för pojkar. Jag har ju hela mitt liv gått omkring med drömmen om att få sjunga/spela i ett bänd eller spela skivor som DJ. Och mest handlar det förstås om att idas göra något åt saken, men det är just det: alternativet har aldrig funnit lätt till hands, så då har det fått bli. Det har blivit körsång och pianotimmar istället.

Därför gör det mig extra glad att det finns sånt som Bändimuskari, där Isla ska börja i höst! Och jag tror ju att det pågår en förändring i detta, jag hoppas det i alla fall!

På fredagen ska jag se australiensiska punkbandet Hard-Ons i Klubi i Tammerfors, kan nästan slå vad om att jag kommer att höra till minoriteten bland kvinnor där också. Få se…

En uppdaterad önskelista

OBS! Detta inlägg kan ändra ännu, så gäller att titta in då och då!

4-års dagen närmar sig, så här kommer en uppdaterad önskelista. 

Fenomen hon gillar är Pippi Långstrump, Familjen Rysberg, Trolls, dinosaurier, My Little Pony, Monster High, Frozen (inte helt hysteriskt mycket faktiskt). Dessutom gillar hon enhörningar och regnbågar. Hennes favoritfärger är enligt henne pink, lila och gul (jee, mamma gillar också gult!). 

  1. Lego Storage Brick 8 förvaringsbox, helst grå, men även vit eller svart duger (OBS: INGA MER DUPLON! Hon har helt för mycket av dom, är inte ens så jätteintresserad och snart byts de ändå till Lego…)
  2. Böcker läser vi om kvällarna, både svensk- och finskspråkiga. Mest på svenska dock…
  3. Ljudböcker börjar också bli pop! Hon har en Mamma Mu-skiva hon lyssnat på, men fler är välkomna!
  4. Musikskivor är också välkomna, hon gillar att dansa på sitt rum framför stora spegeln. Flip Flop verkar intressant t.ex.
  5. Luciakrona + ljus. Inte så aktuell kanske, men behövs nästa år igen. Hon har ju en krona i tyg, men började tråna efter en med ljus efter Luciatåget. Clas Ohlson har bl.a. dessa: 
  6. Något instrument – Hon har en instrumentlåda där hon har en ukulele, en ”kellopeli”, en pianobok men resten är främst slaginstrument. Önskar fortfarande att intresset för pianospelande skulle vakna.
  7. Klänningar/tunikor, storlek 116. Ni vet ju vår smak, och Isla gillar också det mesta, hon kallar alla klänningar ”prinsessaklänningar”. Vi önskar ändå att undvika Frozen-print och dylikt, tack. Mainio Clothing t.ex har väldigt najs grejer:
  8. Skostorleken är 28/29.

 

..

Shopstop 2017

Så här under flytten har jag gjort av mig med en massa kläder och ändå känns det som att jag har helt för mycket sådant jag inte använder. Känner att jag i år har investerat i många bra basplagg och känner att jag kunde klara mig med dem en tid. 
Efter graviditeten hade jag kris med min kropp eftersom inget längre passade och måste förnya garderoben rätt så grundligt. Trots att jag inte är någon ”himoshoppaaja”, går det alltför mycket pengar till kläder och jag får ångest av det. Jag är en materialist och får glädje av materiella ting. Så är det bara.

Så därför överväger jag starkt på att satsa på Shopstop hela 2017. Alltså inga kläder åt mig själv. Har följt med några bloggare under deras shopstop och har blivit inspirerad, samtidigt som jag just nu läser KonMari… Plus att avbetalningen för lånet börjar i januari, så då finns det igen mindre pengar att shoppa för.

Någon annan som funderat i samma banor och känner att den kunde anta utmaningen tillsammans med mig?


Skor (Saint Vacant) köpta i januari, jeans (Lindex) köpta i juli, bomberjacka (BikBok) köpt i augusti och lång tröja i alpakkaull (BikBok) köpt i förrgår. Väldigt nöjd med alla investeringarna!

Saint Vacant Royals

Jag tror jag nämnde om ett fotograferingsprojekt som gick av stapeln under Turbotennis Cupen, men glömde berätta mer.

Det var vår gode vän Janne, som ligger bakom märket Saint Vacant, som bad oss medverka i julimånads Royals-serie, där han presenterar märkets stamkunder. Vilken ära! Han fascinerades även av våra alteregon inom Turbojugend, så därav tematiken i bilderna.

Slutresultatet kan du skåda här.

Nedan några av bilderna:

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Alla fotografier av Janne Lax.