Kampen mot perioral dermatit del 1

Nästan direkt efter att jag skrivit mitt senaste inlägg om perioral dermatit, kontaktade en hudterapeut mig tack vare tips av en gemensam kompis. Jessica Delst på Rebel Helsinki jobbar med medicinsk hudvård och är specialiserad på problemhud som POD, rosacea m.fl. Hon menade att min story låter klassisk och har behandlat dylika fall med goda resultat. Det viktiga med POD är att få läget under kontroll, för att den inte ska återvända pånytt, vilket den annars lätt gör.

Jessica erbjöd mig en första behandling som ett bloggsamarbete och eftersom jag insett att POD:n inte försvinner någonstans av sig själv, kände jag att jag var i akut behov av hjälp (och självklart stalkade jag lite på Jessica via Facebook och insåg att vi hade såpass många gemensamma bekanta att jag säkert kunde lita på henne…). Vi var även båda av samma åsikt att det skrivs helt lite om POD, speciellt på svenska i Finland. Det är lite okänt ännu, trots att det börjar blir mer och mer allmänt.

Förra fredagen var det dags för mitt första besök på Rebel Helsinki. Samma morgon såg utgångsläget ut så här:


Ser kanske inte så farligt ut, men huden reagerar alltid på värme och andra faktorer, så situationen lever ganska mycket. Och på nära håll ser man hur dålig huden egentligen är just kring näsan och munnen, vilket är typiskt för POD.

Jessica hade reserverat 1,5 h åt mig och där ingick en 45 min. entsymmask. Denna ansiktsmask är något mycket specifikt: Metoden heter DMK Skin Revision och känns till en början som en helt vanlig ansiktsmask som penslas på. Jessica konstaterade också att mitt dekolletage tagit mycket stryk av solen (och åldern…) och var riktigt torr, så hon passade på att behandla den i samma veva. Efter ett tag började masken stelna riktigt ordentligt och så småningom liksom pulsera, men det hör till processen. Lite småobehagligt kändes det när pulserandet anlände till halsområdet, men det lugnade snabbt ner sig.


Här kan du se en fascinerande video om vad som exakt sker under behandlingen på en vetenskaplig nivå och på Rebel Helsinkis webbsidor finns en kortare förklaring om DMK-behandlingen på finska.

Efter masken kan man under en kort tid skåda en plasmatisk effekt på huden: Små streck här och där, vilket betyder att hudcellernas syreupptagning aktiveras och slaggämnen lämnar huden (om jag förstod det rätt). Speciellt på dekolletaget syntes resultatet direkt: Den skrynkliga huden var som bortblåst och hade istället ersatts av en mjuk och len hud. Nu gäller det bara att se till att skrubba och fukta för att återupphålla resultatet.


Vet inte om jag inbillade mig, men tyckte min hud direkt hade en friskare färg (vänligen låt bli att notera min megalomaniska hormonfinne)…

Köpte med mig två produkter, som jag nu börjar med som hemvård (man känner sig så sugen på att alltid köpa allt nu genast, men ja, ni vet, jobbar på kulturbranschen och så…): 

  • Herb & Mineral – en fuktgivande och förstärkande spray som man först sprayar på ansiktet
  • Acu Crème – en kräm, som borde hjälpa mot problemhud, speciellt hud som har benägenhet att bli fet eller täppt. Krämen bör alltså användas o samband med sprayen.


Det sköna är att ha kontakt med Jessica så här utanför behandlingen, så direkt jag t.ex. noterade att min hud kändes lite knottrig och småirriterad, kunde jag konsultera henne och få bekräftat att det helt enkelt hör till processen efter behandlingen.

Min hud lär behöva DMK-behandling 3-4 ggr nu inom en intensivare period och följande gång borde ske redan inom 2 veckor efter första behandlingen. Har faktiskt ny tid bokad till nästa vecka. 

Lovar att hålla er uppdaterade om hur det hela framskrider!

Annonser

Flow lördag

Förra året firade jag Flow Festival 10-års jubileum. Det är alltså en viktig tradition för mig, men i år blev det hur som helst bara endagsbiljett för mig. Valet föll på lördagen, främst pga The xx och minnet av deras magiska keikka år 2010.


När lördagen närmade sig, började även åskvarningarna samla sig. Jag har ju alltid varit rädd för åska och insett att det handlar om astrafobi. Min mamma har varit rädd för åska, så även min mormor, så det har liksom alltid varit naturligt för mig. Har därför blivit förvånad över hur sällsyn denna rädsla är, folk får tvärtom typ kicks av åska eller tycker det är mysigt och skrattar lite nedvärderande åt min ängslighet under åskväder.

Har försökt coola ner min rädsla på sistone, främst pga jag har en dotter, som jag inte vill att ska ärva min rädsla. Man bör ju respektera åskan, men behöver kanske inte vara lika rädd för den.

Det var riktigt varmt när vi kom till området, nästan en tropisk hetta och kände hur svetten bara rann. Såg lite av Pykäri på huvudscenen och sedan Silvana Imam i Black Tent.



Efter Silvana började de mörka molnen närma sig och våra kompisar sade att de skulle flytta sig till Ravintola Lämpös terass, eftersom man sedan kunde flytta sig inomhus om vädret blev sämre. Borde ha följt med dem… och var faktiskt på väg, då jag råkade träffa en bekant och blev där en stund och snackade. Vi hade lite dräglat efter Beergers burgare och eftersom deras stand var helt där brevid, stannade vi där över en urläcker burgare.


Det blixtrade på avstånd, men jag vet inte varför jag inte fick panik just då, kanske för att man inte såg något regnområde tydligt närma sig. 
Sen hände allt på sekunder: Det var som om nån satt på en dusch och vridit på en megalomanisk vindmaskin. Innan jag fick min regnrock ur väskan (och det tog inte länge) hann jag bli helt plaskvåt. Saker flög åt alla håll och folk sprang omkring som yra höns och panikskrik hördes här och där. Black Tent var närmast, så vi sprang dit. 

Väl där slog det mig hur rädd jag egentligen var och jag började gråta samtidigt som jag skakade av panik. Den egna reaktionen överraskade även mig själv! Situationen blev inte bättre av att vi snart blev evakuerade ur tältet pga det var för FARLIGT där så vi hamnade tillbaks ut bland blixtarna. En hjälplös känsla började smyga sig på mig, eftersom vi inte rymdes någonstans utan måste bara stanna ute i ovädret. Helt för jävligt. Jag var redo att ge upp, men samtidigt tänkte jag att det kanske inte var bättre att vara på hemvägen mitt i ovädret. Det enda jag kunde göra var att köpa ett glas rödvin från en bar ute, för att ens lite försöka lugna ner nerverna. 

Runtomkring mig läste jag om hur det var ”VAARATILANNE” vid scenerna och fick rapporter på WhatsApp att man varnar för att det kommer fler åskbyar och att man ska hålla sig inomhus eller så rekommenderades att vi skulle ta oss bort från området. De flesta av mina bekanta hade gett upp och lämnat området, men de hade 3 dagars biljett i motsats till oss.

Till slut rymdes vi in i vintältet och så småningom började vädret lätta och vi tog oss ut för att förflytta oss till Lämpö där våra bekanta var.


Såg Goldfrapp från terassen, som var ganska långt från scenen, men snart började det igen regna så jag förflyttade mig tillbaka inomhus. Kände mig vi det skedet ganska matt och fick inte min festivalfiilis lyft fast jag hur försökte. 


Var dock oerhört nöjd att vi stannade, för när The xx började, hade regnet slutat, vi fick plats på helt ok avstånd från scenen och jag bara njöt av den vackra stämningen, som denna trio lyckades skapa.

Lite skit smak blev det kanske, hann t.ex. inte alls undersöka det förnyade området. Men vädergudar och folks fobier kan man inte rå för och förstod att de, som var där fler dagar hade en bra fiilis av festivalen.

Tammerfors, jag gillar dig!

Har de senaste åren besökt Tammerfors främst på jobbresor och då har Musiikki&Media -kongressen och Lost in Music -festivalen pågått i staden och stämningen är kanske en annan. Men jag får varje gång känslan att oj, så jag diggar den här staden, det är någon speciell stämning som rår där och när jag under senaste året lärt känna en del Tammerforsbon kan jag bara konstatera att de är ju för fan alla supertrevliga!

En längre tid har vi även talat med Joonas om att vi borde besöka stan med Isla också, så istället för kryssning till Stockholm, beslöt vi oss för att i sommar satsa på två nätter i Tammerfors istället. Egentligen hade vi redan bokat rum på Sokos Hotel Torni i februari, men fick konstatera att vår budget inte räckte till det just då.

Men Torni var ett måste denna gång också och vi hade turen att få ett rum på 21:a våningen. Hotellet är så fantastiskt beläget, helt brevid tågstationen, fast ändå på den ”lugnare sidan” av spåret (trots att vi kom med bil) och Tullitori med sina mysiga restauranger och klubbar. Och Tammerfors är ju annars också passligt litet/stort så man kan röra sig till fots där.



Första dagen satsade vi direkt på mat i Ravintola Telakka, där jag ätit en gång tidigare. Fick sällskap en stund av min lokala kompis, vilket var extra kul.



Ett måste var det nyöppnade Muminmuseet i Tampere-talo. Pga min bakgrund i muminbranschen hade jag ju sett största delen av verken tidigare (har besökt museet som tidigare fanns i samband med biblioteket i Tammerfors), men gillade vilken värld de skapat omkring dem och gjort utställningen lite mer barnvänlig. Bilder fick man inte ta på själva utställningen men rekommenderar den varmt!



Väl inne på museets toalett insåg jag att jag satsat på en Lilla My -frisyr, trots att hon är figuren jag antagligen gillar minst i Muminberättelserna…

Från Tampere-talo traskade vi vidare till Pikku Kakkonens lekpark, där Isla trivdes en god stund och visst kände även vi oss lite nostalgiska där. 



Brevid oss forsade Tammerkoski, så vi tänkte att vi tar en snabb sväng där ännu, innan vi återvänder till hotellet och det blir dags för nattning. Överraskades dock av en regnskur, så hängde en längre stund ”Tammerkosken sillalla”, hö höh.


Väl vid hotellet råkade Joonas’ kompis ringa och han gick tillbaka till Telakka, vilket passade mig bra, eftersom jag hade planer för följande kväll. Rättvist så! Läste Koiramäki-bok åt Isla och hon slocknade ganska snabbt under denna estetiska lampa:


Själv undersökte jag hotellrummet och hittade till min stora glädje barock + tofflor! De som känner mig vet hur jag uppskattar badrockar på hotellrum.

Torsdagen spenderades huvudsakligen i Särkänniemi, dit vi åkte med turisttåget som åkte från hotellet. Praktiskt med lite Tammerfors-sightseeing samtidigt och planerade redan ta en runda med den när vi skulle åka tillbaka. Vi var framme först 14-tiden och blev snopna när det meddelades att sista tåget tillbaka åker redan 16:30. Vi var ju definitivt inte klara med Särkänniemi tills dess!

Vi tog elämysranneke åt oss alla, eftersom avsikten var att njuta av helahoiton medan vi var där. En trevlig nyhet för oss var förnyelsen av hemdjurdgården till Koiramäki, baserad på Mauri Kunnas’ klassikerböcker. Råkade även vara där passligt, så att vi hann se en föreställning med figurerna ur böckerna.


I Särkänniemi upptäckte vi också hur mycket vår flicka vuxit, längden räckte till många apparater och hon sprang modigt från apparat till apparat och bara tjöt och skrattade av njutning. Ensam vill hon dock ännu inte åka, så det blev huvudsakligen min uppgift att åka med henne – vilket jag inte alls klagar över!


Självklart måste man besöka även Näsinneula när man är i Tammerfors. Men den kändes inte alls lika magisk efter vårt hotell…

På kvällen fick jag uppleva något stort: Twin Peaks NightKlubi. Är ju ett stort fan av Twin Peaks och följer med iver med de nya avsnitten varje måndag, så blev oerhört glad när jag hörde att Klubi skulle ordna denna temakväll och att jag skulle råka vara där just då!

Stämningen var fantastisk, en screen i salen med klipp från TP, gjorda just för denna kväll för att passa musiken, röda gardiner/ridåer, gyllene spad, gran med stroboljus bakom och Wanted-skyltar med BOB.  Älskade hur folk hade satsat på klädseln (kolla bilderna på eventet!), där fanns allt från Dr. Jacoby och Log Lady till Lucy och Josie Packard. Som tur såg jag ingen BOB, men insåg att Woodsmen:en är minst lika skrämmande, och dem fanns det många av! Tur att de snälla arrangörerna höll mig sällskap, hade kunnat bli lite väl skrämmande annars. Och fick höra att min iver även boostat dem att ordna det hela. Det blev jag glad över! Det gjorde mig även glad att det var en sådan publiksuccé, på en torsdagkväll.


Fredagen var en regnig dag. Vi checkade ut ut hotellet, åt glass i hotellets Moro Sky Bar i 25e våningen, gick en sväng via Finlayson-kvarteren och åkte sedan till Ylöjärvi och hälsade på bekanta. Bra avslutning på semestern!

Embrace the grey

Den trogne bloggläsaren kanske minns att jag hade en ganska lång period då jag försökte blondera mitt hår gradvis (hos frissa visserligen) och drömmen var att en dag få helt gråvitt hår. Nå, visade sig att mitt hår hade helt för mycket rödpigment i sig att inte ens silvershampoo med starkaste pigment hjälpte. Och eftersom mitt hår led så mycket, färgade vi för ett år sedan håret igen mörkt, nästan svart och jag stortrivdes.

Problemet var att jag blivit lite äldre sen jag hade svart hår senast och först nu med mörkt hår insåg jag att jag faktiskt har ganska mycket grått hår och det ser inte ok ut, när roten växer. Eftersom jag inte har råd att besöka frissan varje månad, kräver det att jag färgar rötterna själv och började iom POD – som jag skrev om i förra inlägget – fundera på att det knappast gjorde gott för huden i ansiktet heller. Trivdes som sagt superbra i riktigt mörkt och fick även feedback av andra att jag passade i det, så det var med lite sorg i hjärtat som jag tog beslutet att något måste göras.


Kontaktade min frissa för att kolla om hon hade några idéer, hur jag skulle kunna godkänna det faktum att jag börjar bli gråhårig, men på ett snyggt sätt. Vi var båda överrens om att ränder/slingor är det smartaste, MEN problemet var den mörka färgen under. 

Vi beslöt oss ändå för att testa med ränder och sedan med ”liukuvärjäys” blondera topparna + olaplex-behandling därtill. Och efter 3 h var jag riktigt nöjd med resultatet:


Det kommer att kräva ännu fler ränder, men kanske inte lika ofta som det nästan svarta håret behöver fixas.

Jäkla Perioral dermatit

Minns ni, när jag i höstas led pga infekterade läppar och då fick feldiagnosen perioral dermatit? Det visade ju sig sedan vara svårt fall av exem som direkt blev bättre med rätt medicinsalva.

I slutet av maj reagerade jag på att jag fick mer och mer finnar på hakan och fick passligt nog till morsdagsgåvs ett presentkort till ansiktsvård. Köpte en del hudprodukter av märket Exuviance, men huden blev inte bättre, utan nästan bara sämre. När vi på midsommaren var på lande, hade jag glömt packa med hudkräm och använde en äldre kräm jag hittade i necessären och huden exploderade av irritation.

Några dagar innan semestern kontaktade jag min kompis, som är läkare, och fick den självklara diagnosen perioral dermatit. När jag nu tänkte efter, var det ett solklart fall och blir sämre av just bl.a. värme, sol, mens och stress. Check, check, check och check! Bör också erkännas att jag tidigare i somras försökte kurera den irriterade huden med cortisonsalva, vilket är en big no no och jag inser nu, varför det varnas om att överhuvudtaget undvika cortisonsalva i ansiktet, eftersom även det kan åstadkomma POD.

Eftersom jag redan i höstas fick salvan Rozex (när fallet inte var POD), bestämde vi med läkaren att prova på det och att skydda ansiktet för solen med solkräm med UV30 för känslig hud. Tyvärr passar Rozex-salvan tydligen inte alls åt mig, eftersom huden bara blev värre och nu reagerade även läpparna och stora blåsor bildades. Precis som i höstas, då jag använde Rozex först på läpparna. Utbudet på Dalsbruks apotek var inte mycket att hurra för, så fick ingen hjälp där och kände mig helt gråtfärdig varje gång jag såg mig i spegeln.

Efter en vecka på lande, skulle Joonas och jag åka på festivalresa till Ilosaari och huden var som värst då. Det rann vätska ur blåsorna och sved som bara vad. Hade ju inget annat alternativ än att sätta ett tjockt lager av smink på, eftersom jag inte hade stått ut med mig själv annars. Det såg förfärligt ut och jag kände mig så ful, så ful. Samma morgon beslöt jag mig för att lämna bort Rozex, vilket även min läkarväninna understödde.

I Lahtis hittade vi ett stort apotek där en hjälpsam tjej rekommenderade åt mig lugnande produkter för extrakänslig hud och jag kände mig direkt lugnare och slappnade av lite. Stressade ju oerhört för detta, vilket inte heller hjälper precis.

När vi efter en 10h bilresa anlände till motellet, tvättade jag direkt ansiktet och lade på mina nya krämer och kändes som om huden direkt lugnade ner sig och jag kände mig bättre över att fara till festivalområdet.


I bra skick var ju inte huden, men det gick på något sätt ändå att glömma bort det för en stund.


Tänk, vilka mirakel smink kan åstadkomma!

Väl tillbaka på landet började jag kurera mig inifrån, dvs undvek smink, lämnade bort alkohol, vitt socker och försökte undvika spannmål. Så småningom har jag även lagt till probioter, zink och D-vitamin till mitt dagliga intag. Lite svårt att såhär efter två veckor säga om det haft någon inverkan, eftersom det varit svårt att undvika solen tillsammans med en 4-åring på landet och solen helt klart gör det sämre. Så här såg situationen ut för några dagar sedan:

I verkligheten är det nog betydligt rödare, men har inte lust att publicera helt de hemskaste bilderna här.

Tidigare i veckan var vi till Salo för att söka medicin åt Isla och letade där efter Dr. Hauschkas produkter, som rekommenderats för just POD. Istället hittade jag liknande produkter av märker La Roche-Posay, som funkat bra på min hud, så har testat dem i typ en vecka nu. Just nu ser mitt arsenal ut så här:


Negativa med Rosalic-dagskrämen är att den endast har UV 15, så den ersätter inte helt solkrämen. Eau Thermal Avène -krämen i mitten var främst för irritationen på läpparna.

Häromdagen skaffade jag ännutill Dr Hauschkas ansiktsmask, som rekommenderats att låta verka över hela natten ifall man lider av POD.


Det som sörjer mig är att jag har en bra, nästan oanvänd (och dyr!) serie Exuviance-produkter, som jag inte just nu vågar använda.

Finns den några medsystrar där ute? Kan inte ni berätta om era upplevelser? Pupulandia-Jennis texter om POD har i alla fall varit ett stort stöd för mig.

Finaldags!

Vilken svårtippad semifinal det blev i torsdags! När jag i tisdags tippade 9 av 10 rätt, så blev torsdagens saldo 7 av 10. Ärligt sagt kändes den semifinalen så tråkig och jag bara tänkte: Oj om Finland hade tävlat i denna semi…

Hur som helst drabbades jag av spysjuka igår kväll och samma meininki fortsätter idag. Är dessutom ensam hemma med Isla – som är frisk – och väntar som solens uppgång på att Joonas kommer från jobbet för att jag ska få ens en liten tupplur innan kvällen.

Vi kör väl med favoriterna igen:

PORTUGAL

Såg ni publiken under Salvadors framträdande? Alla såg helt saliga ut! Och det förstår jag. Dendär rösten, de där ögonen och hela hans habitus! Och att han verkar ganska rolig privat gör det hela bara ännu mer perfekt! Om du vill rösta på honom, rekommenderar jag att göra det via appen, man får en komisk videohälsning som tack! Jag skulle hoppas att Portugal skulle överraska och vinna, men tror nog att det blir andra eller tredje placering.

ITALIEN

Tror fortfarande Francesco vinner hela grejen, men blev lite småorolig när man i semi 1 såg klippet från hans framträdande. Verkade han inte lite väl ivrig? Sådär att sångrösten led av det. Men ah, blir så glad av låten, den är just passligt kucko, vill bara dansa med och skrika ut ”Namasté, Alé!”. Han verkar vara en charmig prick sådär annars också, vilket alltid är ett plus!

NORGE

Blev lite besviken på hur ”svagt” det lät live. Solisten var bra men soundet lät tunt. Det lyfte liksom aldrig. Men är SÅ glad att JOWST är med i finalen!

BULGARIEN

Tror detta är årets ”ryska” bidrag som får en del röster från den sidan. Men helt förtjänt nog, Kristian sjunger ju så sjuuuukt bra och är helt klart en wonderkid. Och låten är ju också kraftig. En 3e plats tror och hoppas jag på. Italien och Portugal är ändå såpass personliga och själsliga jämfört med denna produktion.

UKRAINA

Lite besviken på att de bytt ut sina scenkostymer, tyckte de var mycket mer imponerande på förhandsvideon (klippet här under). Men nöjd med att ens ett rockbidrag är med!

BUBBLING UNDER:

RUMÄNIEN

Vet ni vad? Denhär kändes helt galet uppfriskande mitt i den tråkiga semi 2:an, så jag unnar den en finalplats!

ARMENIEN

Jo, denhär funkade ju nog live! Fortfarande önskar jag att hon hade en lite mer personlig röst…

BELGIEN

… som jag glömde från min lista i tisdags! Så bra låt med personlig röst men herrijess vilket osäkert framträdande! Blanche var ju helt ”kakat housuissa” och ville bara bort från scenen. Kan egentligen inte begripa hur hon gick vidare? Men låten är fortfarande såpass bra att den kommer på min topplista.

Om jag orkar, kan ni följa mig på Twitter under namnet @cattairene , där jag deltar i #escbuteljen2017 -vadslagningen igen. 
Men nu, nu ska jag sova lite.

Favoriterna i semifinal 2

Nu börjar gårdagens frustration lägga sig och man kan igen koncentrera sig på dagens semifinal. Känner mig inte alls lika taggad inför ikväll och har betydligt färre favoriter i denna semifinal. Det kanske också förklarar varför det inte fanns plats för Norma John bland finalisterna.

Ska skriva ett skilt inlägg om mina tankar om hur det gick på tisdagen, men nu koncentrerar vi oss på kvällens bidrag.

NORGE

Inte kanske helt överraskande att denna är min favorit. En mer elektronisk, helt enkelt en modern låt. Var inte helt övertygad först men den växer hela tiden mer och mer. Vrid upp volymen!

BULGARIEN

Känns lite genomtänkt och kalkylerad men shit så 17-årige Kristian kan sjunga! Och det är ju helt enkelt en BRA powerballad. Denhär kommer garanterat att finnas bland top 5, om inte t.o.m. top 3 i finalen.

UNGERN

Det är något i denna som bara funkar för mig. Kan inte sätta fingret på vad, men har gillat den från första gången jag hörde den.

BUBBLING UNDER:

ÖSTERRIKE

Denhär e helt kiva. Men det är kanske just det som är problemet att den just bara är kiva. Vi får se om den växer mer live.

VITRYSSLAND

Det när nåt i denna som behagar mig, märker att jag ofta går och gnolar på den. Få se hur den funkar live.

IRLAND 

Alltså hur gammal är Brendan? Han låter ju yngre än Kristian Kostov, men han lär nog vara äldre. Helt ok boybandballad, inte just nåt mer.