Favoritresumé

Argh, skrev ett låååångt inlägg igår, som jag aldrig hann publicera och nu har det ju självklart försvunnit! Finns inte bland draftsen heller. Just så. Nytt försök alltså idag.

När jag hinner få det klart är oklart, men det kommer nog innan kvällens semifinal, jag lovar!

Hög på musik

Jag har ju alltid känt en stor kärlek för musik och älskar speciellt att uppleva musik live. Utan musik vore nog livet jävligt tomt.

Nu har ju livet lite ändrat och jag har inte samma möjlighet att gå på keikkor när jag känner för det. Och det är synd, speciellt eftersom en av mina arbetsförmåner är att få gå gratis på legendariska Tavastias keikkor. Och jag tycker ändå de bästa keikkorna upplevs just där, stämningen är bara så rätt. Herrijess om jag haft denna förmån för ca 10 år sen!

Igår skulle färöiska Eivør spela första gången i Finland i just Tavastia (ikväll i Tammerfors, vink vink). Kände inte till hennes musik från förr men bara bilden på henne, hennes namn och nationalitet väckte intresset. Några kolleger upplevde henne på lite samma sätt så vi lyssnade på henne på jobbet och jag kollade detta klipp från föregående kväll på Jooles Holland:

Kände mig övertygad och eftersom jag ändå skulle vara på körövning samma kväll var det liksom på hemvägen att sticka sig in på Tavastia.
Tröttheten var enorm och kände ett litet obehag när det spelades tre låtar från Twin Peaks soundtracket medan scenen stod tom och jag bara väntade att jätten snart dyker upp och säger ”It is happening again…”.

Men åh, vilken musikupplevelse det blev! Denna härliga kvinna som verkade så sympatisk och sjöng som Kate Bush när hon sjöng på engelska och som en älva när språket var färöiska. Jag har inte på länge upplevt att jag tas med totalt i musiken och efteråt stod hela vårt sällskap med munnen upp och undrade vad vi just vittnat. Och man känner sig som om man skulle vara hög på musik och det är nog en fantastisk känsla!

Var befann du dig när Lordi vann?

Det är i år 10 år sedan Finland framgångsrikt ordnade Eurovisionerna i Helsingfors, dvs 11 år sedan Lordi gav oss det enda vi aldrig trodde oss uppnå: en vinst i Eurovisionerna!

Lyssnade häromdagen på De Eurovisas specialpodcast med Kjell Ekholm som gäst och hamnade lite på en memory lane. Låt mig summera lite mina Eurovisionsminnen från åren 2006-2007:

Allra först bör erkännas att jag hörde till dem som inte till en början hejade på Lordi och hör alltså till kappvändarna. Sådär, så var det sagt. Hade inget emot hårdrock i Eurovisionerna, tvärtom! Men kände till Lordi från tidigare och tyckte de var ett ganska pinsamt bänd, ”nålå” som vi säger i Svenskfinland. Under denna tid orkade jag inte alls med de finska uttagningarna, trots att jag ändå var ett hardcore ESC-fan sedan länge. Tyckte det var mest skämskudde med blå belysning, kökkögä programledare, dålig humor osv. Så året då Lordi tävlade stack jag istället ut på en bar, jag var nyss fyllda 30 år och kände att jag levde livet just då. Blev chockad då jag fick sms om att Lordi vunnit men tänkte kanske inte desto mer på det. Hade väl ingen annan större favorit samma år, så det pärtade inte heller så häftigt. 

Samtidigt försökte jag lite få in foten i ESC-branschen och hade året innan fått möjligheten att sitta i Finlands Backup Jury och till min glädje fick jag samma möjlighet år 2006! Under den tiden var det inte så noggrant med juryn, all röstning skedde ju per telefon, men en reservjury behövdes i varje land ifall det blev något strul med telefonrösterna eller om resultatet blev jämnt. Kul var det hur som helst!

2006 fick jag ta med mig min vän Micko och minns väl när vi satt där i Böles pressutrymme och såg på generalrepetitionen till semifinalen och såg på varann förvånat under Lordis framträdande. Jag tyckte fortfarande inte låten var något mästerverk, men fan, de ägde ju scenen och publiken verkade gå helt beserk av dem! Tror jag lyfte upp armen och visade hur jag fick ståpäls och DET, mina vänner brukar vara ett tecken på att det kommer att gå bra för det bidraget (Loreen, Conchita och Jamala, för att nämna några exempel…).

Av någon orsak väckte Lordis deltagande ett stort intresse bland folk i min kompiskrets som inte vanligtvis följde med Eurovisionerna (dittills hade jag och mina typ två vänner varit lite ensamma med vårt aningen bisarra hobby) och jag fick några förfrågningar om att komma till den legendariske baren Lost&Found aka Lostaren, där finalen skulle visas på screen. Jag kände mig trött efter generalrepetitionerna på YLE och kände att soffan hemma hos Micko kändes som ett mer lockande alternativ. 

Vi mumsade i oss chips och godis och höll oss på lemonadlinjen, trots att jag erbjöds öl. Mickos man blev trött och bestämde sig för att lägga sig innan poängräkningen men nämnde att vi skulle väcka honom ifall det såg ut som att Finland skulle vinna. Jag tror han menade det mer som ett skämt men efter de tre första 12-poängarna fick vi ropa honom tillbaka framför TV:n. Jag märkte att jag började lite darra och undrade om jag ändå kunde få dendär ölen…

När det började bli klart vem som skulle vinna överlägset, började jag kontakta mina bekanta som festade på Lostaren om vilken situationen var där, för no way att jag skulle gå rakt hem denna kväll! De lovade fixa in mig förbi kön och jag gick ut ensam i natten bland det segerfirande finska folket. Wow alltså!

Året därpå skulle Finland stå värd och eftersom jag skrivit mitt examensarbete om ESC 2000 i Stockholm och visste att några på YLE läst mitt arbete, började jag kontakta mina YLE-kontakter, varav en faktiskt var Kjell Ekholm. Och vips, skulle jag på intervju för ett jobb som delegationsvärdinna!

Tragiskt nog hade mina kompisar kvällen innan sin första keikka någonsin och ALLA skulle dit. Inga problem annars, men keikkan var i Torvi, i Lahtis… Fick skjuts dit och minns hur jag efter keikkan bara väntade på att vi skulle starta tillbaka hem i den iskalla vinternatten. Det blev ganska sent till sist och det tog en tid innan jag fick sömn, så trots att jag inte hade krabbis, var jag så sjuuuukt trött och degig när jag skulle på intervju och antar att det sket sig i och med det.

Det var dessutom en ganska mardrömsaktig intervju, där vi var två sökande samtidigt inne och den andra personen var en riktigt extrovert och pratsam person, vilket fick mig att krypa in i mitt skal ännu mer och låsa mig totalt. Kan nog lätt platsa som en av mina sämsta intervjuer någonsin och detta skulle ju vara jobbet som var gjort för mig. 

Så ni kan inte ana hur mycket jag ångrat dendär jäkla keikkan i Lahtis! Efteråt visade det sig ändå att min blivande man suttit i samma bord och han lär ha noterat mig, så det kan ju hända att något rullade igång på den fronten…. Så kanske keikkan ändå inte var helt onödig?

Så eftersom jag inte jobbade med ESC år 2007 och inte hade råd att köpa svindyra biljetter till finalen, satt jag än en gång i back up juryn i Böle och finalen såg jag i gott sällskap i Virgin Oil! Ryktet sade att självaste Eirikur från Island befann sig i samma bar men hittade honom aldrig…


2007

https://youtu.be/xzbxizbc0bQ


Nya utmaningar

Tänkte lite uppdatera bloggen med det senaste nytt i mitt liv, eftersom det varit lite tyst här på sistone.

Hösten var extremt tung, både på jobbet och på hemmafronten. Vår sommarsemester fick ju lite av en vändning i och med att vår lägenhet såldes så snabbt, vilket ju var en bra grej. Men istället för ett par veckor på lande, blev det ett av och an körande mellan stan och lande pga bankbesök och visningar osv. Så sådär jätteavslappnad var jag ju inte, när jag återvände till jobbet, där jag plötsligt befann mig i allt för stora skor.

Det var alltså en oerhört tung höst och flytten gjorde inte saken något bättre. Först i julas började hemmet kännas som ”vårt hem” och läget började stabilisera sig. Både hemma och på jobbet. Insåg bara allt tydligare att min arbetsbild inte alls passade för en småbarnsförälder och det började kännas allt för tungt.

Innan jullovet satt jag iväg en liten önskan till ledningen vad gällde mina arbetsuppgifter och sedan en månad tillbaka jobbar jag på marknadsföringsavdelningen! Precis som jag önskade mig! Gör fortfarande liknande uppgifter (en tid framåt i alla fall) men med lite mer inriktning på marknadsföring. Och lite mer regelbundna arbetstider, vilket jag är oerhört tacksam för.

Det känns så rätt just nu! Och är så oerhört glad för att man lyssnade på mina önskemål och gjorde något åt saken. Kändes oerhört frustrerande vid ett skede när jag kände mig i så fel arbetsuppgift, samtidigt som jag älskar branschen jag jobbar med och inser att jag har ovanligt fina kolleger. 

Samtidigt påminner sommaren om sin existens, kvällarna börjar ljusna och det känns hoppfullt just nu! Det blir nog bra.


Nya glasögon fick jag ju också! Är inte helt kompis med dem ännu, så passade på att byta linser till mina gamla Ray-Bans också.

Mello update

På lördan är det äntligen dags för Sverige att utse sin representant till Eurovisionerna. Äntligen främst för att det tagit sååååå länge och trots lovande artister tråkigaste startfältet på länge. Gäsp. 

Det enda bidraget som väckte mitt intresse och som jag fattade stort tycke för var ju såklart Loreens Statements och så gick Sverige och röstade en Youtube-stjärna vidare istället. Har fortfarande inte kommit över chocken och vägrar ta bort låten från min Mello-spellista där resten av låtarna är finalister.

På lördan ska vi ändå ha kisastudio med goda vänner och DET ser jag minsann fram emot. Ska försöka räkna upp mina favoriter ändå:

Nano: Hold On

Tror faktiskt denna kan vara årets wild card, som klarar sig bra. Hoppas det, eftersom jag gillade den första gången jag hörde den och gillar den mer och mer ju mer jag hör den.

Ace Wilder: Wild Child

Jag hör ju till Ace Wilder-fansen, trots att jag gott kan förstå vilka känslor hon kan väcka i folk. Sådär jättesympatisk verkar hon ju inte. Men gillar hennes stil och tror hon gjort gott för Mello. Detta är nog den sämsta låten hon deltagit med men även den växer i alla fall i min bok. Problemet är bara – just det – Ace som person.

Mariette: A Million Years 

Här har vi helt motsatt problem: Älskar Mariette och hennes show men glömmer hela tiden att hon är med pga svag låt. Äääälskade låten hon tävlade med senast.

Boris René: Her Kiss

Helt ”kiva” låt som man gärna nynnar på. Och Boris är ju bara så symppis! Men tror nog int på hans chanser i år.

Bubbling under:

Wiktoria: As I Lay Me Down

Igen: Wiktoria hörde till mina favoriter förra året men nu har hon en svagare och lite ”junttigare” låt. Tycker dessutom hennes röst låter lite ansträngd och hennes förflyttande på scenen lite trög.

Aj vitsi så positiv jag lät nu. Den enda jag inte kommer på nåt negativt om är ju just Nano, så honom hejar jag på. Jon Henrik Fjällgren tror många kan vara farlig men what the hell? Vilken usel låt (jämfört med hans förra) och bruden i vitt förstör ju låten totalt med sin ansträngda skriksång. Urk.

Vad tycker du? Vem är din favorit? 

UMK -favoriterna

Jiihaa, äntligen är den här! Nämligen Eurovisionsvåren! Den kickas traditionellt igång i samband med finska uttagningen, dvs UMK.

Lite spännande är att Finland inte i år kör med Sverige-modellen med en massa deltävlingar utan i år bara en stor final. Lite skönt, men samtidigt lite svårt att bedöma bidragen eftersom ALLT kan ändra efter liveframträdandet. Men det är också lite spännande och påminner en om hur det var ”förr i tiden”, även med Eurovisionsfinalen, då man bara sett typ det finska bidraget live. Och att det är en internationell jury som har hälften av rösterna tycker jag är ett mycket välkommet inslag.

Har nu försökt lyssna på årets bidrag relativt aktivt och intressant är att det fortfarande är ganska okända och ”nya” artister (förutom Knucklebone Oscar och Günther förstås), inga ”folkets favoriter” som Eini t.ex. Skönt. Inget bidrag är helt fy skam men lite jämntjockt är det kanske. Några stiger dock upp över de andra:

Norma John: Blackbird

Skön Twin Peaks-känsla och älskar när det lyfter mot slutet, riktig ståpälsvarning! Oroad över att det tar lite lång tid innan de kommer till slutet, orkar folk vänta? Hoppas på en magisk stämning, lite som Anouks Birds, som tävlade för Holland för några år sedan.

Alva: Arrows
Helt kiva och catchy och Alva verkar ha bra röst. Lite oroad över att hon kanske är lite oerfaren för en så stor scen ändå.

Emma: Circle of Light

Vill kanske inte riktigt gilla denna, för den känns SÅ Eurovision med sina ”etniska” inslag. Min åsikt kan även påverkas av att jag aldrig riktigt förstod mig på Emmelie Forest… MEN funkar denna live, kan den faktiskt bli riktigt bra. Och diggar lite bruket av ordet Rakas i det annars engelskspråkiga bidraget.

BUBBLING UNDER – Club La Persé: My Little World

Argh, jag tycker inte denhär gruppen är på något sätt sympatisk, de sjunger asigt och jag avskyr deras engelska uttal (finsk accent KAN vara charmig, som exempel kan nämnas 22 Pistepirkko). Men detta var första låten som på något sätt fastnade, och gillar dendär ”tittidiididi”-stället. Och ÄLSKAR att freakbidrag som dessa är med. De behövs alltid.

Projekt ”prinsessakaka”

Redan tidigt i höst meddelade Isla att hon ska ha en ”prinsessakaka”. Gaaah, jag som inte alls står ut med prinsessiga grejer, vad sku vi hitta på? Hon fortsatte tjata om prinsesskaka, så då hjälpte inte annat än att förverkliga damens önskemål. 

Men hur göra en prinsesskaka, som samtidigt ser ut som Isla, som inte ens är så värst prinsessig av sig? Barbiekaka? Njae, inte helt ”vi”. 

Vi hade endast några prydnader klara när vi sent på fredagkväll började pyssla med kakan. Och nu måste jag lyfta hatten åt Joonas, som är drivkraften bakom kakorna varje år. Jag kommer med idéerna och han förverkligar (och jag assisterar). Och sockermassa – som jag hatar det som material! Gillar att baka, men choko och glasyr e mer min grej.

Slutresultatet blev denna: