Flow lördag

Förra året firade jag Flow Festival 10-års jubileum. Det är alltså en viktig tradition för mig, men i år blev det hur som helst bara endagsbiljett för mig. Valet föll på lördagen, främst pga The xx och minnet av deras magiska keikka år 2010.


När lördagen närmade sig, började även åskvarningarna samla sig. Jag har ju alltid varit rädd för åska och insett att det handlar om astrafobi. Min mamma har varit rädd för åska, så även min mormor, så det har liksom alltid varit naturligt för mig. Har därför blivit förvånad över hur sällsyn denna rädsla är, folk får tvärtom typ kicks av åska eller tycker det är mysigt och skrattar lite nedvärderande åt min ängslighet under åskväder.

Har försökt coola ner min rädsla på sistone, främst pga jag har en dotter, som jag inte vill att ska ärva min rädsla. Man bör ju respektera åskan, men behöver kanske inte vara lika rädd för den.

Det var riktigt varmt när vi kom till området, nästan en tropisk hetta och kände hur svetten bara rann. Såg lite av Pykäri på huvudscenen och sedan Silvana Imam i Black Tent.



Efter Silvana började de mörka molnen närma sig och våra kompisar sade att de skulle flytta sig till Ravintola Lämpös terass, eftersom man sedan kunde flytta sig inomhus om vädret blev sämre. Borde ha följt med dem… och var faktiskt på väg, då jag råkade träffa en bekant och blev där en stund och snackade. Vi hade lite dräglat efter Beergers burgare och eftersom deras stand var helt där brevid, stannade vi där över en urläcker burgare.


Det blixtrade på avstånd, men jag vet inte varför jag inte fick panik just då, kanske för att man inte såg något regnområde tydligt närma sig. 
Sen hände allt på sekunder: Det var som om nån satt på en dusch och vridit på en megalomanisk vindmaskin. Innan jag fick min regnrock ur väskan (och det tog inte länge) hann jag bli helt plaskvåt. Saker flög åt alla håll och folk sprang omkring som yra höns och panikskrik hördes här och där. Black Tent var närmast, så vi sprang dit. 

Väl där slog det mig hur rädd jag egentligen var och jag började gråta samtidigt som jag skakade av panik. Den egna reaktionen överraskade även mig själv! Situationen blev inte bättre av att vi snart blev evakuerade ur tältet pga det var för FARLIGT där så vi hamnade tillbaks ut bland blixtarna. En hjälplös känsla började smyga sig på mig, eftersom vi inte rymdes någonstans utan måste bara stanna ute i ovädret. Helt för jävligt. Jag var redo att ge upp, men samtidigt tänkte jag att det kanske inte var bättre att vara på hemvägen mitt i ovädret. Det enda jag kunde göra var att köpa ett glas rödvin från en bar ute, för att ens lite försöka lugna ner nerverna. 

Runtomkring mig läste jag om hur det var ”VAARATILANNE” vid scenerna och fick rapporter på WhatsApp att man varnar för att det kommer fler åskbyar och att man ska hålla sig inomhus eller så rekommenderades att vi skulle ta oss bort från området. De flesta av mina bekanta hade gett upp och lämnat området, men de hade 3 dagars biljett i motsats till oss.

Till slut rymdes vi in i vintältet och så småningom började vädret lätta och vi tog oss ut för att förflytta oss till Lämpö där våra bekanta var.


Såg Goldfrapp från terassen, som var ganska långt från scenen, men snart började det igen regna så jag förflyttade mig tillbaka inomhus. Kände mig vi det skedet ganska matt och fick inte min festivalfiilis lyft fast jag hur försökte. 


Var dock oerhört nöjd att vi stannade, för när The xx började, hade regnet slutat, vi fick plats på helt ok avstånd från scenen och jag bara njöt av den vackra stämningen, som denna trio lyckades skapa.

Lite skit smak blev det kanske, hann t.ex. inte alls undersöka det förnyade området. Men vädergudar och folks fobier kan man inte rå för och förstod att de, som var där fler dagar hade en bra fiilis av festivalen.

Annonser