När lättar det?

Nu tog ju Iholla redan slut, men vill ännu hänvisa till en grej: Vid ett par tillfällen var Tuuli (Patricks sambo) på väg typ på jobb och sa ”heippa” åt dottern Uma*, som lugnt satt vid matbordet och sa typ heippa tillbaka. Och jag bara tänkte: När blir det sådär hos oss också?

Nu har Isla gått i dagis sedan augusti och ganska ofta kan jag lämna henne där utan att hon börjar gråta (med undantag för idag). Men aldrig att jag skulle kunna lämna hemmet utan ackompanjemanget av skrik & gråt. Redan om jag går på toa är det panik. Och detta har nu pågått sedan typ våren, ska det faktiskt inte lätta snart? Hemma är det oftast bara jag som får göra det ena och det andra och hon riktigt skuffar bort Joonas. Och fast han påstår att han inte maindar, så ser jag ju att han blir sårad – vem sku int bli det? Allt går ju hur fint som helst om de är på tumis, men direkt om jag finns där ändrar det.

Ibland tar jag lätta vägen ut – vilket jag vet att man inte borde få – och sneakar ut utan att hon märker, det är skönast för alla. Men kanske inte så ok från barnuppfostringssynvinkeln.

Upplever någon annan liknande grejer just nu?

* som för övrigt var min favorit”karaktär” i Iholla! Helt underbar typ och liknar faktiskt i ganska många grejer Isla… Bl.a. råkar de ha ganska många samma klädesplagg, lustigt.

IMG_2488.JPG