Darude!?

Efter publiceringen av Finlands representant i Eurovisionerna har jag fått en del frågor om vad JAG tycker om beslutet? Så därför tänkte jag passa på att korka Eurovisionsbloggen för i vår: tadaa!

Märkte vid nåt skede av hösten/vintern att jag lite tröttnade på YLEs pantande av artisten och anade mig en fars på kommande. Har med intresse följt med diskussionerna på olika Eurovisionsforum och sett namn som Eva + Manu, Passionworks, Robin och Antti Tuisku dyka upp i ganska många diskussioner. Och känns lite som att artisterna varit med i hemlighetsmakeriet eftersom ingen lär ha nekat det helt och små tips slängts här och där. Eurovisionsfansen hade t.o.m. tagit reda på att Robin hade registrerat två engelskspråkiga låtar i Teosto, men han gjorde sin comeback som en förnyad Robin på lördagens Emma Gaala istället.

Började de sista dagarna starkt tro/hoppas på Antti Tuisku och märkte att detdär bekanta pirret av förväntan dök upp i magen igen. Någon nämnde Darude faktiskt, men trodde kanske ändå inte helt starkt på det alternativet.

Helt ärligt blev jag först positivt överraskad av Darude, men när solisten publicerades, kände jag mig smått överrumplad. Ja visst, Sebastian Rejman är ju ”edustava” som man säger på det andra inhemska, och sjunger helt ok med bra engelskt uttal, men är han kanske lite av en hasbeen? Fast kan ju funka, vem vet.

Det för mig till mitt dilemma nummer ett: Är Darude nutida och 2019, eller har han stannat i år 2000? Har ju inte precis aktivt följt med hans karriär under dessa 20 år och kan inte påstå att jag är medveten om nån annan hit än Sandstorm. Men å andra sidan är det ju som tur en såpass stor världshit som ALLA vet, Finland har nog aldrig representerats av en SÅ känd artist, så det vet man ju faktiskt inte hur det påverkar slutresultatet.

Lyssnade även på låten Moments som Darude gjort tidigare med just Sebastian Rejman (eller Reyman i detta sammanhang) och den lät helt ok faktiskt.

Foto: Anton Sucksdorff / Yle kuvapalvelu

Hör många påståenden om att Finland nu gör nåt nytt med en DJ och en manlig artist, men här måste jag vara en partypooper och konstatera: tyvärr, några har hunnit före oss, med växlande framgång. Norges JOWST feat. Alexander Walmann år 2017 hörde till mina favoriter när igen Polens Gromee med svensken Lukas Meijer som solist närmast blev en pinsam historia…

Har dock bestämt mig för att vänta med min slutgiltiga dom tills låtarna publiceras inkommande fredag. Spännande!

EDIT: Vill ännu tillägga att jag nog saknar det ursprungliga UMK-konseptet, som trollade fram artister som de unga men begåvade Seinäjoki-killarna i Softengine (vars 11:e placering lär vara Finlands bästa med nuvarande poäng- och domarsystem! Det glömmer man lätt bort!) och fina Lasse och Leena i Norma John (som kanske hade behövt ett pikilite maffigare arrangemang för att ta sig till final, men var ljuvlig på alla sätt!)! Hoppas detta nu bara är ett försök, och att vi återgår till det ”gamla nya” nästa år. Tack.

Annonser

Dilemmat med UMK i år

Det känns av någon orsak så svårt att skriva om UMK i år. Och det är himla synd, eftersom jag gillat UMK ända sedan början (var INTE ett fan av Euroviisut, orkade knappt se på de sista uttagningarna) och ansett att detta var just förnyelsen finska uttagningen behövde. Och visst förstår jag på ett sätt varför man gjorde som man gjorde i YLE i år, men ändå känns det lite motigt. Orsaken är helt enkelt artisten och min personliga inställning mot henne. Och jag vill ändå försöka hålla mig saklig utan att dissa någon när jag skriver om årets uttagning.

Vi tar bidragen först: Det finns ett uttryck som brukar användas i samband med Eurovisionerna: ”Svensk skrivbordslåt”, det vill säga en jämälåt av svenska låtskrivare som skickats till andra länders uttagningar, som inte varit riktigt tillräckligt bra till Melodifestivalen. Ofta brukar det vara Azerbadjan som tävlar med sådana låtar och i år tycker jag tyvärr alla Finlands bidrag låter som sådana. Monsters är ändå den jag gillar bäst av alla tre, men även den känns som bitar av många bra låtar som lappats ihop till en, utan att ändå passa ihop. Har inte så mycket att säga om de två övriga låtarna, eftersom de inte väcker just några känslor i mig och videona till bidragen gör dem bara ännu mer stökiga. Jag hoppas och tror att liveframträdandena på lördagen kommer att forma min slutliga åsikt och eventuellt även ändra på den totalt.

Visst tror jag att Finland kommer att klara sig i år, såpass stor är den internationella hajpen och Saara Aalto är en av få finska artister – kanske t.o.m. den enda? – som fixar stora och extravaganta shower, är säker på scen och har en otrolig röst. Det bevisade hon ju i X Factor UK. MEN det tar inte bort det att jag inte tycker att hon når ut till publiken: Hon har ett otroligt tjockt skal omkring sig och väcker inte just sympatikänslor hos publiken. Visst är hon ju glad och ”knasig” men på ett ganska jobbigt sätt. Och det är ju det som känns så illa, att kritisera någon för dess personlighet, eftersom det knappast är något hon kan ändra på precis. Men det är det som är Saara Aaltos främsta problem och enligt mig orsaken till att hon är den ”eviga tvåan” (sist och slutligen är det ju inte någon dålig merit att bli tvåa i större tävlingar, eller hur?). Paketet är liksom klart, men så är det en oerhört viktig ingrediens som fattas. Det blir helt enkelt för ytligt på något sätt. Och det är just det som gör det så svårt för mig att fixa en positiv inställning till årets uttagning. Äsch, är inte ens hundra procent säker på om jag tänker se live på uttagningen. Det är ju inte precis en överraskning vem som kommer att representera Finland i år…

Hur känner ni inför lördagen? Vilken låt gillar ni mest?

UMK -favoriterna

Jiihaa, äntligen är den här! Nämligen Eurovisionsvåren! Den kickas traditionellt igång i samband med finska uttagningen, dvs UMK.

Lite spännande är att Finland inte i år kör med Sverige-modellen med en massa deltävlingar utan i år bara en stor final. Lite skönt, men samtidigt lite svårt att bedöma bidragen eftersom ALLT kan ändra efter liveframträdandet. Men det är också lite spännande och påminner en om hur det var ”förr i tiden”, även med Eurovisionsfinalen, då man bara sett typ det finska bidraget live. Och att det är en internationell jury som har hälften av rösterna tycker jag är ett mycket välkommet inslag.

Har nu försökt lyssna på årets bidrag relativt aktivt och intressant är att det fortfarande är ganska okända och ”nya” artister (förutom Knucklebone Oscar och Günther förstås), inga ”folkets favoriter” som Eini t.ex. Skönt. Inget bidrag är helt fy skam men lite jämntjockt är det kanske. Några stiger dock upp över de andra:

Norma John: Blackbird

Skön Twin Peaks-känsla och älskar när det lyfter mot slutet, riktig ståpälsvarning! Oroad över att det tar lite lång tid innan de kommer till slutet, orkar folk vänta? Hoppas på en magisk stämning, lite som Anouks Birds, som tävlade för Holland för några år sedan.

Alva: Arrows
Helt kiva och catchy och Alva verkar ha bra röst. Lite oroad över att hon kanske är lite oerfaren för en så stor scen ändå.

Emma: Circle of Light

Vill kanske inte riktigt gilla denna, för den känns SÅ Eurovision med sina ”etniska” inslag. Min åsikt kan även påverkas av att jag aldrig riktigt förstod mig på Emmelie Forest… MEN funkar denna live, kan den faktiskt bli riktigt bra. Och diggar lite bruket av ordet Rakas i det annars engelskspråkiga bidraget.

BUBBLING UNDER – Club La Persé: My Little World

Argh, jag tycker inte denhär gruppen är på något sätt sympatisk, de sjunger asigt och jag avskyr deras engelska uttal (finsk accent KAN vara charmig, som exempel kan nämnas 22 Pistepirkko). Men detta var första låten som på något sätt fastnade, och gillar dendär ”tittidiididi”-stället. Och ÄLSKAR att freakbidrag som dessa är med. De behövs alltid.

UMK-finalen

Nu är det nog dags att avbryta min oavsiktliga bloggpaus och skriva lite om mina tankar kring UMK dvs finska Eurovisionsuttagningen. Bland mina Facebookminnen dök följande status från fyra år tillbaka upp:  

Och jag är fortfarande av samma åsikt: UMK har gjort bara bra åt den finska uttagningen; många nya förmågor har upptäckts via den, showerna är snygga, humorn bra och plötsligt känns det inte alls så pinsamt som förr. Det säger redan något att man har svårt att bestämma sig ifall man ska se på UMK eller Mello, som olyckligtvis nog kommer samtidigt (vem som kom på den goda idén på YLE sku kunna motivera sin tanke bakom det, thank you very much). 

Det som även gläder mig är att så många fräscha nya förmågor söker sig till UMK nuförtiden. Vet inte om t.ex. Stig haft en viss påverkan, eftersom hans karriär fick ett extra stort lyft efter sitt deltagande i just UMK. Och hade ett band som Softengine upptäckts, om det inte vore för UMK? Och hur bra klarade inte de sig i finalen?

Hur som helst, till årets upplaga: Inte helt överraskande var min stora förhandsfavorit Lieminen… Hade ju dock lite på känn att hans sångröst inte räcker så långt, men synd är det att hans Daft Punk-inspirerande show med glimten i ögat inte är med och förgyller finalen. Men den blir nog kvar på min spellista. Olyckligt var även att han och Pietarin Spektaakkeli tävlade i samma semifinal eftersom just de två bidragen tävlade om samma publikröster. Även den sistnämnde charmade mig till slut, kanske även de pga snygg och humoristisk show. I like.

Men vilka finns kvar i finalen då? Ganska mörka bidrag på något sätt, när jag tänker efter. Här får ni ta del av mina tankar om dem:

  1. Saara Aalto – No Fear: En catchy tune och helt representabel show, men har nog ännu också något problem med Saara, hon bara inte når ut till mig. She doesn’t do it for me.
  2. Stella Christine – Ain’t Got Time For Boys: Att den här tog sig till finalen var en ganska stor överraskning, men en positiv sådan! Tyckte den först var lite tråkig, sen ändrade videon totalt min åsikt men så var liveframträdandet lite intetsägande kanske. Men proffsig är hon ju och är glad att hon är i finalen.
  3. Eini – Draama: Den här är jag lite orolig över… Hörde ni tjuten hon fick i första semifinalen? Hoppas det inte betyder något och att hon på riktigt inte är ett hot i finalen.
  4. Cristal Snow – Love Is Blind: Den här gillade jag ganska direkt efter att jag hört dem första gången. Videon var också sjukt snygg men hade Cristals framträdande från tidigare Euroviisut i minnet och mindes att han inte är en sångare precis. Och det stämde ju tyvärr. Men framträdandet är starkt och känslofyllt och showen snygg, så det KAN ju räcka? En av mina favoriter, vågar jag påstå.
  5. Annica Milán & Kimmo Blom – Good Enough: Var ingen Angelo deNile-fan förra året och blir ingen Kimmo Blom-fan nu heller. Låter som något Azerbadjan sku ha tävlat med för några år sedan, tjåkigt tjåkigt.
  6. Mikael Saari – On It Goes: Här har vi ett bra exempel på vad ett bra liveframträdande kan göra. Senast Mikael Saari deltog tyckte jag han var motbjudande och överlägsen och suckade lite när jag hörde att han även i år skulle delta. Videon orkade jag inte riktigt med, helt för mycket av allt och pga min attityd orkade jag helt enkelt inte koncentrera mig på låten. Sen kom hans liveframträdande och jag märkte att jag fastnat totalt framför tv-rutan och kände mig rörd. Håren reste sig på mina armar och det brukar vara min mätare på vad som kommer att klara sig. Så enkelt med bara honom och den söta danserskan i rufsigt hår, som i början rör på läpparna till sången och så bara växer den och exploderar till slut. Jag har på känn att denna skulle även Öst-Europa kunna gilla. Det skadar ju inte heller att han sjunger fantastiskt och ser helt bra ut… Denhär kom alltså helt bakom takaa och blev min vinnarfavorit!
  7. Tuuli Okkonen – Don’t Wake Me Up: Tuuli vem? Det här var bidraget som man hela tiden glömde bort och så tog den sig till final? Vad hände?
  8. Barbe-Q-Barbies – Let Me Out: Jag vill så gärna gilla denna, eftersom ESC behöver tuffa bänd speciellt med kvinnor och BQB är ett bra band. Men låten är bara inte tillräckligt bra, det händer liksom inget i den. Tyvärr. Men gillade ändå Mikko Silvennoinens läppä om hur solisten är höggravid och det liksom är babyn som sjunger ”Let me out!”…
  9. Sandhja – Sing It Away: Även här ett bidrag som jag så gärna sku vilja gilla, men tyckte inte Sandhjas sång var så stark. Hade även förväntat mig ett lite mer färgstarkt framträdande, blev nu lite tråkigt.

Vem gillar du mest och hur tror du det går? 

Nu hoppas jag bara att jag skulle få se showen live på lördagen! Tycker det lite suger att mitt jobb ville ge mig som födelsedagsgåva två biljetter till UMK-finalen men så fick man inte ens köpa biljetter dit! Höh. *

*EDIT: Det fixade sig, jag fick biljett dit, tack vare en supersnäll individ! TACK!

Här ännu mina favoriter, varav två alltså redan fallit från finalen:

UMK & PKN

Har velat skriva om UMK redan i ett par dagar, men är så matt av all diskussion som Pertti Kurikan Nimipäivät åstadkommit. Försöker göra mitt bästa för att hålla mig borta från debatterna, men det är en viss utmaning för en ESC-entusiast att inte försöka försvara sin ståndpunkt.

Samtidigt är jag nöjd över diskussionen som föds och uppmärksamheten internationellt (som dock varit främst positiv, har iaf inte hittills stött på en enda negativ kommentar i internationell media, annat är det i Finland…). I ett sammanhang som ESC är diskussion alltid bra. Både positiv som negativ. För då får vi uppmärksamhet och DET är bra i ett enormt evenemang där det är lätt att försvinna i mängden. Som jämförelse kan vi minnas de heta debatterna om hur hemskt det är att vi skickar ett SATANISTband som Lordi för att representera Finland…

Jag erkänner att jag i tiderna inte var nöjd över att Lordi vann, tyckte precis som många andra att vi får skämmas. Men det var främst för att jag tyckte det var ett pinsamt bänd och jag avskydde Would You Love A Monster Man, som var deras hit från tidigare. Och om jag förstod rätt var de nog inte så uppskattade i musikerkretsar heller. Så ja, jag hörde till kappvändarna då. Till saken hör också att jag inte den tiden klarade av att se på finska uttagningen, eftersom produktionen var så usel, programledarna pinsamma och låtarna av usel kvalitet. Det året hade jag och min vän Micko möjlighet att vara med i Finlands backupjury och jag minns hur jag under Lordis framträdande plötsligt fick gåshud, vände mig om till Micko och konstaterade: ”Herregud, den här kan ju klara sig bra!”.

Denna gång satt både Joonas (som skulle stiga upp 04:30) och jag fastklistrade framför tv:n och hejade på Pertti Kurikan Nimipäivät. Tappade nästan hoppet efter jurygruppernas röster (tänk att JAG kunde vara tacksam över att juryns röster inte spelade så stor roll!) och höll på att få hjärtslag när det till slut stod mellan Satin Circus och PKN (som jag ju förutspådde!). Lättnaden var så stor att jag nästan grät och såg nog att även Joonas var ganska rörd. Såpass mycket levde vi in oss i händelsen. Hade inte dött om Satin Circus representerat Finland, men tyvärr var deras framträdande lite hackigt och hade nog blivit uppätna i stora finalen.

Många invänder att Aina mun pitää inte är en bra låt. Och jag förstår att den inte faller alla i smaken. Men så bör vi minnas att det är en punklåt och lite andra regler gäller inte i den genren. Det är inte en favoritmusikstil för mig, men en genre jag uppskattar och främst uppskattas PKN stort inom punkscenen. Jag erkänner att det nog varit helt samma för mig vilken låt PKN  än framfört och jag hade ändå hejat på dem. Detta är helt enkelt en för stor chans för Finland att missa.

Otur för SC att tävla just samma år som PKN, men ni får nog er chans ännu! Visst hade det harmat om t.ex. Softengine förra året förlorat mot PKN, men nu fanns det ingen i startfältet som var tillräckligt stark. I ett evenemang där det är svårt att hitta på något nytt är vi nu första i många delar: Första riktiga punklåten, kortaste låten i ESC:s historia och självklart första bändet där medlemmarna har funktionshinder. Och jag tycker att det är så härligt i dessa dagar att just DE får representera ett helt land i ett internationellt evenemang.

Jösses, jag skulle ju bara skriva kort… Avslutar med att länka till Nicke Aldén och Jari Tervo, som tänker ganska lika som jag OCH en fantastisk engelsk översättning av låten som Kari Aalto själv gjort:

Maria Veitola läste nyss upp texten på Radio Helsinki och därefter spelade de Hurriganes’ Red River Rock. Perfekt.

UMK-final

Ja, så har Eurovisionsvåren redan satt igång med buller och brak och jag har inte hunnit kommentera det över huvudtaget här, hoppsan! Men självklart har jag följt med både UMK och Melodifestivalen, som tragiskt nog kommit samtidigt och därför har Mello i min värld kommit lite i skymundan. Men efter imorgon kan jag igen koncentrera mig på svenskarnas utbud med full energi!

Läste nyss delar av De Eurovisas kommentarer om UMK-finalisterna. Eller om jag ska vara ärlig skummade jag igenom texten och läste främst om Pertti Kurikan Nimipäivät och Satin Circus, som är de två som jag tror (och hoppas) kampen ska gå mellan. Johan nämner att det finns en risk för att man skulle skicka PKN endast som ett socialt experiment, men här måste jag lite protestera. Ok, min första tanke var ”jee, Eurovisionen behöver sådant som PKN och med detta skulle vi sticka ut ur mängden!”. Min andra tanke var ”men hur månne de klarar av pressen av ett så stort evenemang?” eftersom jag sett dem live och vittnat om hur Pertti Kurikka himself avbryter låten för att något går fel. Men så tänkte jag att det kanske är en fördel för dem att det är singback, så behöver de inte stressa över spelandet? PKN är ändå ett bänd, som turnerat utomlands, älskar det vad de gör och är starkt uppskattade i speciellt punkscenen, inte endast i Finland, utan även utomlands. Tidigare i vintras skrev bl.a. en av medlemmarna i Dead Kennedys (om jag minns rätt, hittade inte nu artikeln) en hyllningstext om PKN och DET är stort. För att inte glömma alla andra utländska medier som uppmärksammat detta. När hände detta senast? Hmm, ring a bell? Lordi, 2006 (fast de fick internationell uppmärksamhet först när det var klart att de skulle representera Finland i ESC, om jag inte missminner mig). Och vi vet ju hur det gick där. Ok, jag håller med, låten är inte den starkaste, så jag skulle nog skicka dem främst på basen av bändet och vem de är. Men visst diggar jag budskapet i låten, som Pertti Kurikka (eller var det solisten Kari Aalto?) lär ha skrivit när han var på sjukhus pga någon infektion i magen och hade en massa förbud på vad han fick göra/äta osv. Enkelt är bra. Och kort är låten dessutom, även det är nytt i sammanhang som ESC, där man in i det sista klämmer allt man kan i de fjuttiga 3 minutrarna som är tillåtna. Och som jag så många år tidigare efterlyst, så behöver ESC olika genrer av musik och denna stil av punk har vi inte ännu upplevt där. Ok, var det månne Andorra som försökte med någon slags skatepunk med söta killar för något år sedan, men annars tycker jag det varit tyst på den fronten.

Bilden, som är tagen av Anton Sucksdorff, lånade jag från denna danska artikel.

PKN är alltså det jag tycker att Finland bör skicka, främst pga att de övriga bidragen i det annars färggranna och intressant starfältet har ett problem: Om låten är bra, är inte sången tillräckligt bra och vice versa. En som bl.a. faller i detta träsk är Satin Circus, som har en galet catchy och bra låt till ett evenemang som ESC. MEN live lät inte sången så jättesäker (jämfört med t.ex. Softengines Topi förra året. Man, kunde den killen sjunga!). Jag är inte så jätteinsatt i bändet, trots att Svenskfinland hyllat dem väldigt mycket de senaste åren (kanske lite för mycket ibland, enligt mig…), men då jag sett dem uppträda live eller på tv, har det alltid varit den blonda killen (Krippe?), som sjungit/varit liksom frontfigur. Nu är det plötsligt killen med modellbakgrund som är solisten – men har han lika bra sångröst? Ni som känner bändet från förr, har han sjungit förr, eller är detta ett taktiskt val? Inte så jättehejsan i så fall. Reagerade nämligen i första UMK-uttagningen att Krippe sade något i stil med att han vet inget om att se bra ut, så han är inte rätt person att svara… Märkte ni samma?

Och namnet har ju väckt en hel del lustiga reaktioner, främst bland vänner och bekanta med Brittisk påbrå/koppling…

Bildkälla

Men som sagt, det blir en minst sagt intressant och färggrann final imorgon, vilket nog inte alltid är fallet vad gäller finska uttagningar. Själv saknar jag juryn och deras möjlighet att påverka, litar inte alls alltid på finska folkets röst…*

Hur tror DU att det går och har du någon favorit?

Avslutar ännu med videon på båda favoritlåtarna:

*EDIT: Fast nu läste jag att det ändå fanns en slags proffsjury med och inte bara folket.