The hills are alive…

När jag var nio år, visades The Sound Of Music av någon orsak (något jubileumsår, kanske?) på biograf. Mamma tyckte jag absolut skulle se filmen och hon hade rätt: Jag var helt såld efter det. Hittade på att bjuda min farmor på bio, bara för att få se filmen på nytt. Mina föräldrar hade soundtracket på vinyl och jag lyssnade säkert sönder skivan (minns att det finns en bild på mig, sittandes i gungstolen i blonda flätor, ivrig med just den skivan i händerna) och mina ensamma lekar (har en syster som är ganska mycket äldre) på landet handlade mest om att jag antingen var Liesl eller Maria.

När Kolmostelevisio som första program visade just Sound Of Music, bandade jag den på video och snart kunde jag filmen utantill. Den kom att styra mitt liv till den grad att jag först åkte på språkresa till Salzburg, för att sedan efter gymnasiet flytta till samma stad, för att jobba där. Kom att återvända dit många gånger och lärde känna fina människor, som jag fortfarande har kontakt med. Det intressanta är ju, att knappt någon Österrikare har själv sett filmen, trots att det ordnas ett antal S.O.M-Tours/-konserter/whathaveyou. In fact, så introducerade jag filmen för min Salzburgiske väninna, när hon besökte Finland. Hon tyckte den var himla gullig, men lite skumt att se sin hemstad i en amerikansk musikal.

Och det magiska med att se filmen efter att ha bott i staden där den filmats är att Salzburg ser nästan exakt lika ut idag, som på 60-talet (eller slutet på 30-talet, som filmen utspelar sig på). Jag känner igen precis alla ställen Maria går på när hon kommer ut från nunneklostret och jag kan fnissa åt alla komiska hopp från en plats till en helt annan plats. Ljuset är exakt så magiskt i staden, som den är i filmen och jag kan riktigt känna doften och höra ljuden av sommar-Salzburg.

Min första sommar gick vi med några lokala kolleger till Felsenreitschule för att se operan Antonius & Klepoatra under Salzburger Festspiele och till min förvåning visade det sig vara samma sal där Familjen Trapp uppträder i just innan flykten. Kunde riktigt föreställa mig nazina stå där i luckorna (enda skillnaden är att det idag finns tak på lokalen). Min andra sommar lärde jag känna några holländare från den europeiska Gustav Mahler-ungdomsorkestern (de bodde i hotellet jag jobbade i) och blev bjuden på generalrepetitionen av deras Schönberg-konsert – även denna i samma magiska sal.

2009 fick jag äntligen visa MITT Salzburg för en nära person, när vi tillsammans med Joonas åkte via Österrike till Budapest. Det var fint att se att även han uppskattade staden och fick träffa mina vänner där. Då förverkligade jag även ett kruks på listan och tog Sound Of Music-touren tillsammans med ett antal amerikanare. Visste ni t.ex. att kyrkan de gifter sig i är en ganska liten bykyrka långt utanför Salzburg? Eller att framsidan och baksidan av huset är två helt olika byggnader? Eller att lusthuset nuförtiden är stängt, eftersom någon amerikansk dam ville testa lite Liesl-moves på bänkarna och bröt benet..?

Som vi ser ut…

Men ja, planen är alltså att åka till Österrike igen 2016, när jag fyller 40. Tycker det sku va lite dags igen.

Igår visades alltså Sound of Music på Orion (tidigare i höstas visades även en Singalong-version, som lär upprepas i januari) och jag var där tillsammans med en av mina få väninnor, som uppskattar filmen på samma sätt. Intressant att se, hur man blir rörd av helt olika scener nu, än när man var yngre. Det är just de där scenerna man tyckte var boooring, som nu får en att snyfta lite. Bröllopsscenen var lite extra rörande för mig, märkte jag, eftersom det var samma bröllopsmarsch som jag stegade in till i Esbo gamla kyrka i september 2011.

Men en av mina absolut favoritscener i dag är nog när Georg och Maria äntligen bekänner sin kärlek för varann: