Hur ser psykisk ohälsa ut?

Förra september roterade det en challenge på Instagram med temat ”hur ser en mentalpatient ut?” (sök på hashtaggen #mielenterveyspotilas). Inspirerade av Emmi Nuorgams detta instagraminlägg publicerade flera modiga bilder på sig själva och ”outade” sig samtidigt. Beundrade dessa stort och funderade om jag själv hade vågat göra det när jag kämpade med depression i början av 2000-talet.

Little did I know att jag bara några månader senare skulle falla i mitt livs andra stora svacka. November var riktigt mörkt och december ännu mörkare och minns inte så värst mycket av dessa två månader. Fick diagnosen medelsvår depression, lång sjukledighet, recept på antidepressiva och remiss till terapi.

November

Ja, eller så lätt gick det ju förstås inte, trots att jag hade lyckan att ha rätt till arbetshälsovård och 25 ggr terapi (halleluja!). Först gavs sjukledigheten i små etapper och jag skickades från läkare till läkare och när man är så trött som jag då var, orkar man helt enkelt inte kämpa och nöjer sig bara med vad man får.

Efter ett par månaders bollande hit och dit hade jag äntligen min remiss till psykoterapi och efter några besök hos olika terapeuter hittade jag äntligen en som det klickade med och som jag är så lycklig över. Fick även en fungerande antidepressiv medicin, vilket inte heller är en självklarhet.

Just då pendlade maken ännu mellan Tammerfors och Helsingfors och det fanns en konstant väntan på att läget normaliseras och vi äntligen får åka på vår efterlängtade semesterresa. Det skulle det äntligen göra i mars och boom, så vände hela världen upp och ner. Jag väntar alltså fortfarande att läget ska bli normalt.

Evenemangsbranschen är ju en av de hårt drabbade, vilket innebar att jag blev permitterad och var då urlycklig över att vi under undantagsläget kunde sköta terapin på distans, eftersom det verkligen behövdes just då! Tror det var ganska många som skulle ha behövt det just då…

Något som jag tvingats lära mig under våren och sommaren är att inte planera så långt, utan försöka leva mer i stunden. Det har varit oerhört utmanande för ett kontrollfreak som jag, men nödvändigt efter så många besvikelser över planer som inte blev av. Har även märkt hur stort behov jag har för egentid och möjligheten att emellanåt bara vara för mig själv och även det har varit rätt utmanande i dessa intensiva familjetider…

Just nu känner jag mig starkare än på länge, men samtidigt vet jag att jag inte ännu är på ”andra sidan”. Det är inte sådär bara att ta sig ur en depression när det man processar är grejer från ganska många år tillbaka. Märker att jag även börjat smått oroa mig för hösten, eftersom det oftast är i oktober som mörkret brukar ta över. Men som sagt, det går inte att planera något just nu. Måste bara vänta och se.

Jag försöker intala mig att permitteringen var en välsignelse i detta läget: Har fått njuta av en fin sommar med härligt väder och kommer nu att ha möjligheten att vara mer närvarande när Isla nästa månad börjar första klass. Känsliga tider för ett barn. Försöker även se hösten som nya möjligheter.

Men ja, en person som lever med psykisk ohälsa kan t.ex. se ut så här:

Lite sommarfräsch, nöjd och tillfreds med sig själv. Men man kan aldrig veta vad som bubblar under ytan, kom alltid ihåg det.

Nuuu kööör viii – Mellorapporten

Precis som förra året, har jag ingen överlägsen favorit i Mello i år och hela startfältet känns ganska jämntjockt. Bra låtar visserligen, men ingen som sticker ut sådär som Euphoria eller Heroes.När bidragen nu äntligen släppts på Spotify, har jag äntligen hunnit lyssna på dem och fått kanske lite överraskande favoriter.

DotterBulletproof

Denna gillade jag från första början och var superglad över att den kom vidare, fast Dotter kanske inte är så ”mainstream”. Och vilken genial idé att spegla ljuset från klänningen – hur har ingen kommit på det tidigare? Eller har någon?

Felix SandmanBoys With Emotions

Hade kanske lite problem med Felix efter att ha sett honom som skolskjutare i Netflix-serien ”Störst av allt / Quicksand”, men shit, så jag får lust att dansa när jag lyssnar på låten och märker att jag går omkring o gnolar på den också. Tror kanske inte den vinner ändå, när den måste gå genom Andra chansen (ja, ja, Robin Stjernberg lyckades vinna trots att han gick via Andra chansen, men ovanligt är det!).

MarietteShout it Out

Problemet med låten är kanske att jag gillar Mariette mer än låten. Sku så unna henne en vinst och skulle gärna se henne i Eurovisionerna, men tror inte låten räcker dit, tyvärr.

Paul ReyTalking in my Sleep

Den här kanske inte funkar live, men är en skön låt! Tyvärr är hans röst lite mer ansträngd live än på studioversionen.

Robin BengtssonTake a Chance

Ääääh, kan inte alls med Robin Bengtsson, kunde inte med honom senast han representerade Sverige och kan fortfarande inte med honom. Men så märkte jag att jag gillade låten när jag lyssnade på dem från Spotify, utan att inse att det var just Robins låt. Ääääh.

Som sagt förstår jag mig inte på varför UMK-finalen ska vara samma kväll som Mellofinalen. Själv missar jag den live, eftersom vi just då är med Isla i tv-publiken i Mediapolis.

Eurovisionsvåren är här igen

Junior och jag påväg till Mello-final för ett år sedan

Melodifestivalen har ju pågått redan flera veckor och vi har suttit fastklistrade framför TV:n nästan varje lördag. Äntligen finns alla låtarna på Spotify så man kan börja lyssna på bidragen noggrannare.

Men detta inlägg ska handla om UMK, eftersom även den finalen går av stapeln inkommande lördag, samtidigt som Mellofinalen. Hur man tänkt där vet jag inte riktigt, eftersom man enligt all logik vill ha publik till den finska uttagningen, så varför tävla med den högklassigaste nationella uttagningen om samma publik?

I år ordnas UMK i vår nya hemstad Tammerfors och eftersom jag var så lyckligt lottad att jag erbjöds biljetter dit, bestämde jag mig för att ta min lilla Eurovisionskompis med: Isla. Vi planerar redan att klä oss i samma paljettjackor som på bilden ovan.

Vad tycker jag om årets bidrag då? Är oerhört glad över att man beslöt sig för att skippa systemet från de två senaste åren, dvs att bjuda in en artist. Darude mokade det lite med att istället för att köra sitt eget race producera tre tråkiga poplåtar, som istället blev Sebastian Rejmans show. Jag menar, lyckas man inte få Antti Tuisku dit, så är det liksom ingen idé.

Men tyvärr är ju alla årets bidrag ganska tama. Många av dem har potential, men de lyckas ändå inte riktigt lyfta tillräckligt. Känns lite att man fegat ur mitt i. Allt kan ju ännu ändras på basen av liveshowen, men just nu är jag lite oroad över att det är Erika Vikman som tar vinsten… Det är trots allt henne det snackas om mest (även internationellt), hennes låt har spelats mest och fan, det är ju den enda låten som fastnar i huvudet! Men den känns bara så motbjudande på något sätt och jag kan bara inte gilla den. Ok, många lyfter upp texten:

Kun löytyy valuuttaa paidan alta
Mull’ on tilanteessa aina valta
Katseet ja kommentoijat kauhistelee: ”Ei noin!”
Miehenä olisin jo kadehdittu playboy

Men nej, klarar ändå inte av den.

Den jag hoppas mest på är Aksel Kankaanranta. Låten känns fräsch och jag älskar hans röst! Speciellt när rösten kommer ur en ganska stor och osäker kille, blir effekten magisk. Effekten kan dock bli helt annan om nerverna inte håller och det är det som oroar mig mest.

Den jag tror kan funka bra är Catharina Zülkes låt, om de bara får rätt scenshow till låten. Hon verkar även vara en duktig och säker artist. Låten berör mig dock tyvärr inte.

Blev oerhört glad när jag hörde att Sansa skulle delta i UMK, eftersom jag såg henne några gånger live vid milleniumskiftet, då hon körde mer indierepertoar. Speciellt hennes Björk-coverkvällar var underbara! Tyvärr är ju hennes UMK-bidrag bara en skön bakgrundslåt, inget mer, vilket är synd, eftersom hon har sån talang.

Islas favorit är – inte så överraskande F3M’s ”Bananas”, men energin var i alla fall i videon förvånansvärt låg och apatisk, så vågar inte tro på den värst mycket.

Och det faktum att jag måste fundera länge på vem som framför det sjätte bidraget säger väl sitt… Tika är duktig, men balladen sååå kliché.

Vad tycker du?

Oktober + jag = icke sant

Här följer Cattas årliga klagovisa. Gnällvarning gäller alltså!

De som känner mig, vet att de månader jag gillar minst är april och oktober. Båda månaderna förknippas med en enorm trötthet, och trots att jag varje år är förberedd, överraskas jag varje år av trötthetens grad och varje år känns tröttheten lite värre än året innan.

Just nu är jag inne i min årliga oktobersvacka. Känner att jag kunde lägga mig och sova och vakna nåt tag i vår igen. Eller nåja, julen är ok och gillar vinter när det är som bäst, men det här oktobermörkret: fy fan!

Jag kan ju komma på ett antal faktorer som påverkar på tröttheten: Just nu är Joonas borta hemifrån pga jobbturer 10 dagar i sträck, vilket betyder att jag ensam är ansvarig för att vardagen rullar. Har ju varit ensam ganska mycket den här hösten, men detta var en extra lång putki. Jag vet, jag är fullt medveten om att det är många som fixar vardagen dagligen själva, men just nu känns det tungt. Speciellt när jag vet att det är tungt för den andra parten också, som måste vara hemifrån så mycket. Och det är tungt när barnet varje dag efter dagis frågar: ”Mamma, vad ska vi göra idag?” och jag helt enkelt inte orkar göra något annat än att gå hem och laga mat.

Den här veckan är det dessutom höstlov i Tammerfors, så det är knäpptyst på gatorna när man släpar sig och barnet till dagis i mörkret under dessa regniga och kalla morgnar som rått denna vecka. Jag kan riktigt se framför mig hur alla andra myser under varma täcken och vet att de inte behöver ta sig ut. Samtidigt postar folk bilder från sina höstlovsresor i värmen. Och det unnar jag ju dem, förstås.

Saken blev ju inte bättre av att jag blev sjuk just när Joonas åkte bort. Men trots sjukdom, måste barnet på danstimme och kalas (hade jag inte fört henne, hade hon hoppat längs med väggarna och effekten hade blivit ännu värre). Trots att jag jobbat nu i två dagar (halleluja för distansjobb!), känner jag att jag inte helt repat mig ännu.

Oroar mig lite också för att tröttheten är en följd av sommaren och det faktum att jag inte hade möjlighet att återhämta mig just alls. Vad hände under sommaren då?

– Jo, för det första flyttade vi. Och jag avundas t.ex. mina yngre kolleger som bara flyttar sådär vips, så var det gjort. Hur kan det gå så lätt? För oss tog det en evighet. Med alla lägenhetsvisningar på våren och osäkerhet och packande och allt vad det innebär. Och vi är inte ännu heller klara.

– Hann vara bara en kort stund på stugan (Joonas’ stuga alltså) och kände att jag aldrig kom ner i varv ordentligt. Hade många sköna stunder, men huvudet bara kryllade av to-do -listor, som inte ville lämna mig i fred.

– Sista veckan spenderades i Legoland och hemma i Tammerfors – otroligt intressanta och roliga men samtidigt oerhört intensiva och aktivitetsfyllda dagar utan en enda lugn stund.

– Det som skapat en mörk skugga över speciellt sommaren är att mina föräldrar tvingas sälja vår sommarstuga, stället där jag spenderat alla barndomens somrar. Dit flyttade vi när skolorna tog slut och flyttade tillbaka hem när skolorna började. Trots att jag hade mina perioder i tonåren, då jag inte kanske trivdes där så bra, men det var ändå i vuxen ålder alltid min ”safe place”, dit jag kunde åka när jag behövde vila. Och det gör så ont i hjärtat att jag inte hade möjlighet att spendera just alls tid där denna sommar – den sista sommaren. Och jag sörjer, att vår situation är som den är just nu, att vi inte kunnat hjälpa t.ex. ekonomiskt och kanske räddat stället och hållit det kvar i vår släkt. Situationen kanske hade varit en annan om några år, men att det skulle råka sig just nu, när min familj råkar ut för samarbetsförhandlingar, är riktigt dålig tur.

– Islas förskolestart blev tyngre än jag väntat mig. Tur att det börjat rulla på lite bättre nu och hon börjar få vänner, men jösses, så det var tungt i början. Och länge. Gråt och ångest varje kväll och morgon.

Och bör tilläggas att jag hela hösten försökt se till att sköta om mig med sund kost, frisk luft, yogat och rört på mig (med måtta, dock). Just för att inte falla ihop. Men blir man sjuk, kan man ju inte något åt saken.

Jag drömmer just nu om ens ett förlängt veckoslut i nåt varmare och soligare land. Där jag bara skulle få koncentrera mig på en bra bok och god mat. Eller ens att få sova ut EN morgon, utan några avbrott…

En kväll med vuxet sällskap kunde göra susen också. Trots att jag älskar min dotter över allt och hon är fantastiskt sällskap just nu och gör vardagen lite lättare, men när man i över en vecka umgåtts BARA med henne, börjar man även sakna annat sällskap. Tacka vet jag en gammal god vän, som imorgon kommer på besök och stannar över natten, låter så perfekt just nu!

Det var allt för denna gången. Tack för att du orkade läsa så här långt.

Tammerfors i mitt hjärta

Efter två månader i Tammerfors (eller nåja, känner väl att jag hunnit hänga i staden bara typ en månad), inser jag att det är en ganska begränsad del av staden jag känt till från tidigare. Före mitt nuvarande jobb hade jag inte besökt staden många gånger. Och hade jag gjort det, var det ganska snabba besökt med tydliga resemål, som Särkänniemi eller Näsinneula.

Via jobbet har jag nu ganska många år deltagit i Musiikki&Media -dagarna i Tammerfors. De sker i början av oktober, då det börjar vara mörkt och kallt och området man rört sig har kretsat starkt kring järnvägsstationen, från hotellet till Torni, till någon random restaurang och så Klubi på kvällarna. När vi de senaste åren besökt Tammerfors utanför jobbet, har vi kanske utvidgat besöken till Finlayson-kvarteret och Muminmuséet men inte så mycket mer.

Så flyttade vi till Amuri, helt på gränsen till Pyynikki och en helt ny värld öppnades. Mysiga kvarter med härliga hus och orkar och nära till både Pyhä- och Näsijärvi. Är helt sjukt nöjd. Och som jag tidigare sagt: uppskattar stort att man kan gå överallt, även till centrum.

Många har kommenterat på Instagram att vi minsann undersökt staden effektivt. Men jag känner att det kanske varit nödvändigt, speciellt för Islas del, som haft det lite tungt med alla förändringarna. Tammerfors gillar hon i alla fall och har stora planer för alla som hälsar på oss…

Här följer några tips:

Arbetarmuseikvarteret i Amuri / Amurin työläismuseokortteli

Tallipiha

Tiitiäisen satupuisto

Pyynikki simstrand med omgivning (dvs där jag joggar)

Huvudbiblioteket Metso

Här trivs speciellt Isla. Och utbudet av svenskspråkiga böcker är förvånansvärt stort.

Alla ovan nämnda finns alltså helt i grannknutarna! Sen bör man inte heller missa följande:

Finlayson Art Area

Vapriikki – museicenter

3D Crush Café aka Pupukahvila

Kehräsaari

Lasten Kulttuurikeskus Rulla

Muminmuséet i Tammerforshuset

Kanske detta räcker för denna gång? Men ja, funderar du på ett resemål i Finland, ge gärna Tammerfors några dagar och ta dig lite utanför spårvagnsbyggområdskaoset i centrum, upptäck nya områden och låt dig charmas av stadens avslappnade charm!

Dj Esbobo no more

För tio år sedan hände det nästan omöjliga: Helsingforstjejen flyttade från Berghäll till Esbo! Började fundera på ordet Esbobo och tyckte det lät så lustigt och det enda jag kunde tänka på var schweiziska eurodanceklassikerna Dj Bobo. Dj Esbobo – där hade vi ju det!

Men nu bor jag inte i Esbo mer och är ju trots allt i Helsingfors (Drumsö), där mina rötter finns. Och nu är det Tammerfors som gäller.

Så då blir det kanske aktuellt att byta i alla fall profilnamn på instagram – kanske t.o.m. bloggnamn. Bad om lite tips på namnförslag och det kom ju många! Så nu ber jag om er hjälp – vilket namn är bäst? Något med Tammerfors-anknytning eller gamla goda Catten – som bloggen ju ursprungligen hette? Alternativen finns här under:

Den tunga förskolestarten

Det jag oroade mig kanske mest för i samband med flytten var hur Isla skulle anpassa sig till den nya staden och speciellt hur förskolestarten skulle gå.

Försökte intala mig att förra bytet av dagis för tre år sedan ändå gick ganska bra och hon fick snabbt goda vänner där. Men jag var ändå förberedd på en svår början. Hade ändå inte tänkt mig att det skulle vara så här tungt och innebära så mycket gråt och ångest. Och jag förstår och känner hennes ångest och har själv gråtit en skvätt efter att hon somnat. För hjärtat brister ju när barnet försöker intala sig själv att det är ok att fira födelsedag ensam…

Förändringar lär ju bli svårare ju äldre man blir och extra svårt måste det ju vara för ett skyggt och känsligt barn att gå med i ett sammansvetsat gängs lekar. Men jag tror på denna förskola och har bra fiilis över personalen. Och det hade hur som helst varit en stor förändring framför oss, fast vi bott i Esbo, eftersom hon hade bytt till en annan skola/daghem där också nu i höst. Och vi planerade ju tidpunkten för flytten just enligt förskolestarten, trots att jobbsituationen kanske krävt att vi bott ännu ett halvt år i huvudstadsregionen.

  • Jag försöker förstås trösta och uppmuntra henne, men samtidigt vet jag ju att det inte tröstar just nu med att säga ”det blir nog bra” om barnet inte just nu har någon att leka med och är helt ensam. Hon har ju varit van med att leka med grannbarnen på gården och nu bor vi i ett stort höghus där vi inte har en aning om vem som bor där.
  • Igår fick Isla dock två kalasinbjudningar och vi kom med på föräldrarnas WhatsApp-grupp, så det är ju lite framsteg ändå.

    Mitt mantra denna höst är helt tydligt: Det blir nog bra.

    P.S. Vill ännu tillägga att med vårt sociala liv är inget att oroa sig för, Tammerfors har tagit både Joonas och mig emot med öppna armar och vi känner oss välkomna här.

    Esbo – Tammerfors

    Så gick typ två månader sedan förra inlägget och under tiden har vi hunnit flytta, ha ”semester”, gå på festival, spendera lite tid på stugan, rest till Billund och Legoland och börjat förskolan! Och som tänkas kan, är jag helt slut.

  • Det var nog den minst avslappnande semestern på länge, och funderar redan på när min nästa semester är. Det är inte i onödan som man säger att flytt hör till de tre mest stressande grejer man kan uppleva och jag är nog inte alls bra på det. Älskar slutresultatet och hur man har något nytt, men förra flytten är alltför färskt i minnet ännu.
  • Samtidigt är jag glad att vi skötte flytten under semestern, så vi hade gott om tid och Isla hade lyxen att vara på lande, där hon fick leka med kusiner och småkusiner istället för att sitta o glo på en iPad för att inte vara i vägen.

  • En vecka efter flytten skulle jag delta i Uusi Tampere -festivalen (en alternativ festival, som ordnas samtidigt som Tammerfest) och hade lovat inkvartera två kära kolleger under festivalen. Tror det var en bra boost att få hemmet i såpass bra skick att jag täcktes be folk dit. Samtidigt hade vi hyrt flyttlådor från Lainalaatikko, som även har kontor i Tammerfors, och eftersom de kunde hämta lådorna tidigast på måndagen, hade vi tre hela dagar + flyttdagen att få saker i skick. Därmed kunde man med gott samvete åka till lande.
  • Visserligen lämnar flytten och to-do -listorna inte en i drömmarna, så sömnen har varit urusel under hela sommaren… Och det märks nog nu.
  • Nu lever vi i en fas, då vi kunde behöva minst tre hela dagar, som vi bara kunde fixa i hemmet, så vi skulle få allt klart. Det är de där jobbiga obestämda lådorna, som vi ännu borde gå igenom och bestämma vad vi slänger och vad vi behåller. Plus en hög med lådor FULLA med CD-skivor, som vi ännu inte hade hjärta att avstå från… Och så hyllor och tavlor som man borde få på plats.
  • Men så har vi en tredje familjemedlem, som vi så innerligt önskar att hon anpassar sig möjligast bra till den nya orten och förskolan, så man försöker ju hitta på möjligast mycket kul program åt henne. Alltid en utmaning annars också såhär efter semestern att anpassa sig till vardagen, då det kanske inte händer så mycket.
  • Denhär veckan startade vardagen ordentligt och eftersom vi denna höst kommer att vara ganska mycket på tumis med Isla pga Joonas’ jobb, vill jag understryka att alla är hjärtligt välkomna till oss! Trots att mycket är på hälft, kan vi inkvartera folk ändå! Joonas och jag har ingen fara när det gäller den sociala sidan i Tammerfors, men Isla känner inte ännu riktigt nån här…
  • Hej Tammerfors, vi gillar dej!

    För typ en vecka sedan hyrde vi en paketbil, trugade den full med grejer och körde en fredagkväll efter jobbet till Tammerfors för att söka nyckeln till vårt nya hem. Svängde via Ikea (helt en bit utanför centrum) och plockade upp en bäddsoffa, så vi skulle ha något att sova på, eftersom vi bestämt oss för att övernatta där några nätter. Bäddsoffa var även mitt ultimatum, så att vi ska kunna inkvartera gäster, nu när vi bor på en annan ort.

    Isla älskade att sitta på framsätet tillsammans med oss och det var party till tonerna av hennes spellista (bl.a. Italiens Soldi från årets Eurovisioner).

    Eftersom vi kom ganska sent fram, lade vi oss nästan genast när vi fått grejerna inburna och följande morgon sökte vi upp ett café med brunch, eftersom vi inte hunnit/orkat fixa någon frukost till lägenheten. When in Tampere, serverades naturligtvis musta makkara och Isla undrade smått oroat under brunchen om man ändå får ”vanliga knackorvar” i Tammerfors och började helt tydligt fundera på om det ändå var smart att flytta dit. 😀

    Promenadvägen till och från caféet njöt vi av hur vi ett stenkast från oss har huvudbiblioteket, teatrar, simhall och självklart Särkänniemi. Efter 10 år i Esbo känns det ganska lyxigt, kan jag berätta er!

    Eftermiddagen spenderades med ett övertrött barn, men vi fixat matbord och stolar, som vi drömt om i de 10 år vi bott ihop! Vi har ju haft Joonas’ gamla bord, som vi täckt med vaxduk och matbordsstolarna målade jag för ett antal år sedan svarta. Så det har ju varit helt okej, men samtidigt har vi funderat på nytt bord hela tiden. Skönt att veta att det väntar färdigt där i nya hemmet!

  • Lördagkväll promenerade jag(!) ännu till Klubi, där jag träffade lokala vänner och bekanta jag faktiskt lärt känna via jobbet och stämningen var underbar. Fick känslan att vi nog kanske är lite väntade där…
  • På söndagen åt vi vår första frukost i lägenheten vid vårt nya bord, härligt! Så hann vi ännu hälsa på våra vänner som flyttade till Tammerfors förra sommaren och även de bekräftade, att de inte behövt ångra sig flytten. Bra fiilis, helt enkelt!
  • Nu börjar den asiga fasen innan slutliga flytten, dvs sorterandet av grejer och beslutsfattande om vad som ska med och vad som ska slängas…
  • Nästa hållplats: Tammerfors

    I sommar blir det 10 år sedan jag slog mitt pick och pack ihop med Joonas och gjorde något jag ALDRIG tänkt mig göra: flyttade från Berghäll till Esbo. Livssituationen var sådan att det aldrig blev någon kris, utan jag trivdes förvånansvärt bra i Esbo. För tre år sedan gjorde vi sedan något ingendera av oss någonsin hade tänkt sig göra: Köpte en lägenhet i ett parhus! Plötsligt hade vi en gård att sköta om, snö att skotta och vi trivdes riktigt bra med det, trots att tiden inte alltid riktigt velat räcka till. Men jag flinade ofta när jag vaknade till att jag plockade ogräs från blomrabatten med trädgårdshandskar och fick lite kicks av det. Det hade jag då inte kunnat tänka mig ens i min vilda fantasi när jag bodde i urbana Tölö eller Berghäll.

  • Men så händer Lifvet och man måste börja fundera på hur vi ska lösa framtiden. Det visade sig att vi båda funderat på att det skulle vara kul att pröva på att bo i Tammerfors – det verkar ju som en så mysig stad. Vi har vänner där och har lärt känna staden lite bättre under de senaste åren och charmats totalt av den. Samtidigt hade huvudstadens hektiga och stressiga stämning börjat störa mer och mer och när någon sade att promenadtakten i Tammerfors är lite långsammare, konstaterade vi att det låter helt PERFEKT!
  • Isla kommer annars också att gå igenom en stor förändring när hon i höst byter från dagis till förskola och hennes nuvarande kompisar kommer att börja i olika förskolor, så det är nu om någonsin vi bör prova på detta. Vi har processat tanken sedan jul och blev mer och mer övertygade om att detta är något vi bara måste göra.
  • Vi kommer alltså att flytta till Tammerfors i sommar!

  • Vi är helt sjukt ivriga över detta, hittade en härlig, nyrenoverad lägenhet som är ca. 450 m från Islas skola och vi bor på promenadavstånd till typ det mesta. De flesta vi berättat om idén har varit superivriga över tanken och varit oerhört förstående. Förvånansvärt många har i själva verket funderat själva på att flytta dit! Men visst finns det de som inte riktigt förstår vårt beslut och vi får kanske inte det stöd vi behöver just därifrån… Och det är jäkligt synd. Vi ser ju detta som en ”ny början” och det är nog exakt det vi behöver just nu.
  • Visst skrämmer det mig att lämna vårt stödnätverk här i huvudstadsregionen, just som vi fått byggt upp ett så bra system. Men andra har också klarat sig med barn medan föräldrarna och släktingarna bor i andra städer, så månne inte vi också kommer att göra det! Och Tammerfors är ju inte SÅ långt borta trots allt.
  • Jag har ju tidigare erfarenhet av att flytta till ny stad / nytt land (förre gånger in fact), men det blir ju en helt annan grej när man är en familj med barn, finns så mycket annat att ta hänsyn till.
  • Isla är som tur ivrig över att flytta nära Särkänniemi (!), hon var med och valde lägenhet och frågade många ggr om vi kan flytta till Tammerfors. Och det känns skönt.
  • Det blir nog bra. Jag har en stark känsla över att det blir bra.
  • Hurdant förhållande har du till Tammerfors / hur upplever du staden? Känner du någon där? Speciellt med barn i den svenskspråkiga skolan.