Dagisstart – igen

Efter sommaren bytte Isla till de äldres grupp, dvs 3-6 -åringarnas grupp. Det blev en ganska mycket större grupp och i och med vattenskada i en annan avdelning, var barnmängden speciellt om morgnarna ganska stor. Det som säkert hjälpte ganska mycket var att Islas bästa vän / pojkvän(?) också flyttade till stora sidan, trots att han inte ännu hade fyllt 3. Men ofta sade hon att hon inte ville gå till stora sidan, utan till lilla sidan. Dagispersonalen kommenterade också ibland att hon lite ”försvinner” i en så stor grupp.

Så gick vi och köpte ett nytt hem och bestämde oss för att byta dagis, trots att det var ungefär samma distans till det förra från vårt nys hem. Men tja, jag bara hade på känn att ett dagisbyte nu kunde vara aktuellt. Eftersom jag ibland känt att man kanske inte riktigt uppskattade / förstod Isla som hon är på förra dagiset, tänkte jag att det kunde vara bra att vid detta skede ta en omstart.

Frågade lite omkring mig om dagistips och detta ena daghem tipsades om här och där. Så råkade det dessutom finnas plats där och vi fick plats där nästan genast. Var på besök där hela familjen och så fick jag inbjudan till föräldramöte och fick SÅ bra fiilis av både daghemmet och föräldrarna.

Timingen hade vi kanske kunnat fundera på lite noggrannare, för nu började hon genast följande vecka efter att vi flyttat. Att det på samma sätt krävdes en mjukstart som när man är ny på dagis hade jag inte heller räknat med. Men det krävde egentligen bara att jag vi var där en stund på förmiddagen, sen sade hon glatt ”heippa!” och blev nöjt där. Första dagen var vi där bara under förmiddagen och gick tillsammans hem innan lunch.

Följande vecka började hon igen säga hur hon inte ville gå till nya dagiset och pratade om sina gamla dagiskompisar. Andra veckan på dagis blev det dags för första dagiskalaset, vilket verkade vara en tuff erfarenhet för tjejen. Det verkar som en sammansvetsad grupp och Isla berättade många gånger hur pojkarna sagt åt henne att hon inte får komma på kalaset. Hjärtat brister!

Trevligt var dock att märka att i detta dagis stannar även föräldrarna på kalaset och umgås med varandra (vin och öl bjöds!). 

Det blir nog bra ännu, men det är säkert tufft för en försiktig och känslig flicka att börja på nytt dagis mitt i terminen och det har varit en mycket trött flicka om kvällarna.

Det är ju Bouncy!

1997 tog jag min första. 2015 min följande. I måndags tog jag min tredje. Tatuering alltså. Hoppsan. 

Tog ju senast bilden som finns på min header, som den talangfulle Pia designat. Det är ju jag liksom. Plötsligt började Isla fråga var hon är och det började gräma mig att jag faktiskt ville ha en tatuering som symboliserar henne. 

Alla idéer kändes så lame… tills jag kom på att jag ju hade en liknande bild på Isla aka Bouncy, som Pia gjorde som tillägg till min header i förra bloggen och skickade åt mig typ dagen efter att Isla fötts! Minns ni:


Så råkade Joonas ha ett presentkort liggandes hemma, som han inte ändå skulle hinna använda före hans egen tid, så han föreslog att jag skulle ta det. Beställde tid till Ella, som jag även senast besökte och tadaa:

Mitt i allt kaos omkring mig reagerade jag på vilket enormt lugn spred sig inom mig när jag låg där i lugna och harmoniska Tatuata, lyssnade på The National och José Gonzalez och behövde inte göra något annat än att hålla ut handen och bara vara. Smärtan kändes inte just alls, kanske just pga det enorma lugnet? Märks kanske att man varit lite jäktad?

Hashtag muuttaminen on p***eestä

Hörde någon gång att Top 3 mest stressiga livsförändringar i en människas liv är:

  1. En anhörigs död
  2. Skilsmässa
  3. Flytt

Har tidigare lite fnyst åt den tredje punkten, eftersom jag inte tyckte vår förra flytt alls var SÅ stressig. Men lägg till småbarnsfamiljeliv, mjuklandning på nytt dagis, skiftesjobb och lite press på jobbet så är soppan klar.

Jag är ett vrak. Eller vi båda är vrak, men vi har knappt sett varann de senaste veckorna pga jobbturer som går i kors. Vi har packat upp ensamma medan stackars Isla underhållit sig med iPaden på soffan. Tycker så synd om henne när vi inte alls bekanta oss med gården eller barnen som bor här, men flyttlådorna måste fås tomma asap. Försöker bara ta kramstunder emellanåt för att barnet inte ska bli helt utan uppmärksamhet.

Soffan är alldeles för stor (den ryms, men vi får piss i huvudet med hur trångt det blir), så nu håller vi på och säljer den (säg hep om du är intresserad!).

Men vi är på den ljusare sidan! Nedre våningens golv är målat, Islas rum ser ut som ett rum och det står torn av tomma flyttlådor på verandan. Det blir nog bra.

Skillnaden mellan olika sociala medier

Igår spenderade jag ca. 5h i vårt blivande hem och målade väggarna i badrummet. Badrumsvägg är ett ganska utmanande projekt (kan berätta om det mer i ett annat inlägg) men slutresultatet blev kiva. Eftersom jag målade det hela ensam, men 4h sömn föregående natt, kände jag mig ganska nöjd och stolt.

Publicerade följande bilder både på Instagram och Facebook:


Nämnde även i bildtexten att vi ännu ska måla golvet med kakelfärg.

Instagram fylldes snabbt med kommentarer typ ”Spännande, berätta mer!”, ”Ser bra ut!” osv. medan första kommentaren i FB var typ: ”Lönar sig inte att måla golvet, färgen hålls inte.” punkt. Detta ledde till fler liknande kommentarer och visade sig att skribenterna hade erfarenhet av ett helt annat märke.

Visst kom det kivoga kommentarer också men överlag var det den negativa stämningen som blev kvar. Och nu ville jag bara ha en klapp på axeln, eftersom jag typ aldrig målat en vägg. Facebook är bra när man vill ha goda råd, men nu ville jag inte ha det.

Har ju redan konstaterar detta fenomen tidigare, men tyckte gårdagens statusuppdatering var så exemplarisk.

Flyttkaos

Flytten har officiellt börjat. Flyttlådorna har anlänt och vi lever i ett kaos. 100 lådor är ganska mycket, kan jag berätta. Men vi fyller dem med hurja fart.


…eller snabbare kunde vi ju fylla dem, men dethär att packa när det bor en 3,5-åring i huset är en utmaning i sig. Därför har vi försökt börja i god tid. Lite ångest har jag nog över hur tiden kommer att räcka till. Men månne det inte fixar sej. Det måste fixa sej.

Har gått igenom mina gamla lådor med grejer jag velat spara. En massa skräp har jag slängt men ack vilken nostalgitripp! Ett litet urval:

Tidningar jag gett ut i lågstadiet

Föredrag på OH


Autografer efter en inspelning av Kymppitonni.

Modellade lite för en körfestival

Min franskabok

Mitt VIP-kort till favoritklubben på 90-talet


Karaoke-skiva från Ungern

Sleepless in Espoo

Vet ni vad som är jäkligt frustrerande? När man äntligen får barnets sömn att rulla lite smidigare (att lämna bort dagssömnen hjälpte, halleluja!), så sover man själv som en kratta.

Jag får inte sömn, vaknar längs natten, och vaknar allt för tidigt på morgonen och får inte sömn pånytt. Mest frustrerade detta under Flow, då vi sov på hotell och skippade t.o.m. en morgon frukosten för att istället satsa på sömnen. Och så vaknar jag ändå alldeles för tidigt och får bara inte sömn. FAN!

Det är bara lite för mycket just nu med flytten och jobbet (mest det faktiskt…) och alla tankarna rullar förstås i tankarna när man borde sova.

Besökte arbetsplatsens massör på torsdagen och hon kommenterade direkt efteråt att jag tydligen inte sover så bra. Att jag hade stelhet på ett sånt ställe på ryggraden, som borde få tid att återhämta sig under nätterna, men om sömnen blir för kort/hackig har den inte chans att göra det.

Ville bara gnälla lite när jag ögonen i kors åker till jobbet och undrar hur jag ska klara mig genom kommande arbetsveckan…

No more rastas

Jag ÄLSKAR att fläta Islas hår och hon låter mig så tacksamt göra det. Men hennes hårkvalitet är sådan att det trasslar sig direkt när man borstat det och inga oljor och utredningssprayer hjälper.

Efter sommaren (dagen innan dagisstart) tröttnade jag på skriket varje hårborstning åstadkom så jag beslöt mig för att testa mina frisörkunskaper och för första gången i mitt liv klippte jag någon annans hår. Eller visst har jag trimmat Joonas hår ibland men det är inte helt samma sak som att klippa rakt en 3-årings hår.



Fick nog lite panik när jag insåg att jag klippt lite mer än jag tänkt mig och Isla skrek först: ”sätt tillbaka det!”. Men lugnade ner mig följande dag. Tänk så en frisyr kan ändra på en person: