Om kroppsbild och självkänsla

Jag har skrivit om detta förr (hittar inte just nu inlägget i Ratata-bloggen), men inser att jag behöver skriva om det igen: nämligen vuxnas ansvar när det gäller barns självkänsla och hur det ibland kunde vara bättre att knipa käft.

Det som triggade mig igen var när jag såg dokumentären om X3M Communityn och Sandra var härligt ärlig och öppnade sitt hjärta om hur hon känt sig ful och mått dåligt i ungdomen och vad som satt igång detta: en klumpig kommentar av hälsosystern. Kände ett sting i hjärtat, eftersom det även i mitt fall varit orsaken till dålig självkänsla vad kommer till kropp och utseende.


Fjärde klass

Som barn var jag lång; nästan hela lågstadiet var jag ett par huvuden längre än mina klasskompisar. Saken blev inte bättre av att jag under skolfotograferingen alltid placerades på översta raden i mitten för att riktigt framhäva min längd. Jag var ingalunda fet, men var inte spinkig heller. Dessutom utvecklades jag tidigare än flickorna på min klass och på 80-talet var det inte en ok grej. Kunde få undrande kommentarer i omklädningsrummet om mina bröst och jag kände stor skam. Efter ett sommarlov kom jag till skolan med stor iver och någon i flickgänget som regerade i klassen skrek över skolgården något i stil med att de får skämmas för mig för att jag är så lång. Jag såg med avund på klassen ovanför oss, som råkade ha flera långa tjejer, som bar sin längd med stolthet. Men på min klass var det inte ok att vara lång eller tidigt utvecklad, det gjorde många klart för mig.

Jag var ändå aldrig direkt mobbad – förutom dumma kommentarer då och då – och jag hade alltid goda vänner (thank god för dem!). Var periodvis t.o.m. god kompis med några från det tidigare nämnda flickgänget. En mystisk fas finns dock från tredje klassen, då min mage började reagera och mina vitsord sjönk rejält. Var på undersökningar pga min mage men kan inte minnas vad som orsakat det men helt klart är att det var något psykiskt.

Men det värsta var nog hälsoundersökning i fjärde eller femte klass, då skolläkaren ansåg det vara ok att påpeka för mig att min vikt inte riktigt följer med KURVAN och därför borde lite tänka på vad jag äter och att jag kanske inte behöver äta chips varje veckoslut. Jag fattade ingenting, men tänkte att om en läkare säger så här så är det säkert sant. Flickorna på klassen var nyfikna på min vikt och jag vägrade avslöja det. För att krona det hela fick jag mens som 10-åring, först av alla i klassen (mitt under en simtävling dessutom!), vilket var ännu en grej som det skrattades åt och därför blev något jag höll tyst om.

Gymnastikläraren slängde ur sig kommentarer som ”du springer som en elefant!” och lägg därtill några kommentarer av klasskompisarna och dåligt självförtroende var ett faktum. I högstadiet delades vi i mindre klasser och jag kände att jag så småningom kunde anförtro mig åt mina klasskompisar, vilket kändes skönt. Vi hade bra klassanda, som tur. Även pojkarna började så småningom växa förbi mig i längden, men först i nian. I gymnasiet fick jag helt nya klasskompisar pga skolbyte och var plötsligt omringad av flickor som var LÄNGRE ÄN JAG! Kände mig så lättad!

Men vikthetsen fanns fortfarande med mig och eftersom jag inte hörde till de populärare tjejerna, kände jag ju fortfarande att det var något fel med mig. Varför ville ingen t.ex. sällskapa med mig?

Tror att det, att jag flyttade utomlands efter gymnasiet och fick där en slags ny uppmärksamhet (nu menar jag inte några sliskiga komplimanger utan mera att man märktes och noterades för den man var) där räddade mig från att falla i ätstörningsträsket – tänker ofta att det är ett rent under att jag inte drabbades allvarligare.


Min 20-års dag i Saalbach, Österrike

Men helt sund är ju inte ens tankegång ännu heller, trots att jag ganska långt accepterat mig själv och tycker jag är rätt okej faktiskt. Har ju hela tiden någon ”period” på gång: just nu socker- och glutenfri, främst för huden, men visst finns hoppet om att det kanske skulle påverka vikten också…. 

Förra veckan deltog jag i en arbetsresa till Tammerfors, som avslutades med en galamiddag. Vi fick frisyr och makeup fixade av proffs och jag råkade få en så bisarr frisyr som jag inte tyckte passade mig överhuvudtaget. Märkte på folks blickar att även de var av samma åsikt och vissa sade det också rakt ut. Noterade att mitt självförtroende störtade i botten och kände mig så FUL och FET. Bara pga en jäkla frisyr. Trots en kul kväll pga härliga människor tog detta onödigt mycket av min energi under en kväll som kanske hade kunnat vara ännu trevligare.

Som mor till en dotter som nu redan är betydligt längre än andra jämnåriga inser jag att jag har ett enormt ansvar att inte föra över mina komplex åt henne, utan istället boosta hennes självförtroende på ett sunt sätt. Hon får ju nu redan konstant kommentarer om hur LÅNG hon är och hon gillar det helt tydligt inte alls, utan skulle hellre vilja vara liten och näpen – precis som hennes mor i tiderna önskade… Och jag hoppas så innerligt att skolhälsovården gjort framsteg (vilket jag tyvärr nyligen hört exempel på att det inte har…) och Isla aldrig behöver få höra likadana kommentarer som jag fick höra!

Har du liknande erfarenheter? Vill gärna höra!

Annonser

Kampen mot perioral dermatit del 3

För några veckor sedan råkade det sig vara ett ganska varmt och soligt veckoslut. Solade mig ingalunda men vistades mycket ute med Isla och misstänker att jag inte råkade ha något solskydd i ansiktet just då. Den sköna dagen kronades dessutom med bastu på kvällen. Härligt!

Följande morgon hade något dock helt tydligt hänt i ansiktet och efter konsulterande med Jessica, bokade vi in tid för ny behandling, eftersom huden helt tydligt tog lite takapakkia. 

Blev kanske lite nedstämd eftersom jag började oroa mig för att jag måste eliminera två favoritfaktorer ur mitt liv: sol och bastu. Men behandlingen gjorde bra och Jessica var ivrig över den plasmatiska effekten som var mycket synligare än första gången, vilket betyder att huden själv börjat arbeta. 


Kollagenshot som bjuds efter en behandling i Rebel Helsinki


Den plasmatiska effekten efter enzymbehandling syns en stund på huden

Nu bytte vi igen tillbaka till Acu Cremen om dagarna och Hydroloc till natten samt Betagel när det behövs. Samtidigt testar vi med att hålla lite paus från behandlingarna, eftersom för mycket behandling inte heller är den bästa vården i mitt fall.

Har några envisa stora finnar på hakan som inte vill lämna mig i fred, men å andra sidan har jag inte förra veckan levt värst hälsosamt liv pga arbetsresa till Tammerfors… Nu tänkte jag testa socker- och glutenfritt en tid och se om det har någon inverkan. Samt försöka sova lite mer…

Ett Ultra Bra -fan har talat

Har några gånger lovprisat det finska bändet Ultra Bra här på bloggen också men häromveckan blev jag helt intervjuad om ämnet!

Min studiekompis Monica kom hem till oss och vi snackade i nästan en timme, vilket resulterade i ett radioinslag i Radio Vega i tisdags och denna låååånga artikel. Jättekul var det! Även Isla deltog i radiointervjun…


Här står jag med min skivsamling. (Foto: Monica Eklund)

Kampen mot perioral dermatit del 2

För några veckor sedan var det dags för min andra behandling hos Jessica på Rebel Helsinki. Här kan du läsa om min första behandling.


Min hud hade utvecklat en del finnar på lite ovanliga platser, men det lär vara en del av processen, när huden börjar bearbeta reaktionerna efter behandlingen. Jessica lade först en kort, alkalisk behandling på problemområdet, vars syfte är att lyfta hudens pH-värde tillfälligt till 12 och därmed dödar bakterier. Sen var det igen daga för entsymmasken i 45min.


Här ser man hur den förhårdnade masken ser ut helt i slutskedet!

Vi talade ganska mycket också om hur det är viktigt att byta ut shampoo & tandkräm till sulfitfria versioner, vilket jag faktiskt gjorde redan i somras. Sodium Laureth Sulfitea är ingrediensen man bör undvika och när jag tidigare gick igenom mina ”sensitive” & parfymfria shampoon, märkte jag att de alla innehöll sulfit. Det lär inte vara då farligt om den står sist i ingredienslistan, då är det såpass lite av den. Men i de flesta shampoon står den faktiskt först.

Makeupen borde också bytas till mineralbaserad smink, speciellt make up cremen och pudern. Här tar jag gärna emot bra tips av er gällande märken och var man får dem. Har noll erfarenhet vad gäller mineralsmink.

Viktigt är också att få i sig probioter, zink och d3-vitamin. Tog en dunderkur probioter i somras och pga mina spruckna läppar lade vi till b-vitamin. Som extra lade jag ännu nyligen till omega3, pga huden lätt blir torr mot vintern.


Läpparna är nog ett ganska stort problem, de har varit spruckna i mungipan sedan sommaren och det vill bara inte bli bättre. Jessica misstänker att det är ett symptom av POD, men vi får se hur det utvecklas.

Fick i testsyfte med mig en olja som innehåller argan, havre, nypon & hallon, som jag till en början skulle använda morgon och kväll, tillsammans med fuktsprayen jag köpte senast. Oljan gjorde dock inte så bra åt vuxenacnen, som spökar i bakgrunden, eftersom det snart började uppenbara sig jobbiga finnar igen, speciellt på hakan. Jessica rådde mig att byta tillbaka till Acu Crèmen som jag redan använt efter förra behandlingen och huden lugnade ner sig nästan direkt.

Idag fick jag hemvårdsprodukter som direktleverans till jobbet, när Jessica var så supersnäll och hämtade dem. Uppskattas stort! Hon berättade också att någon norsk ”hudguru” hade tagit en titt på mitt foto och direkt gett råd om hur vi bör gå vidare.

Så nu ska jag i fyra dagars tid följande produkter:

  •  Beta Gel – ett serum för irriterad hud, innehåller betaglukan
  • Actrol Powder – en vårdande puder som suger i sig extra fett och minskar oljigheten på huden
  • Hydroloc – en produkt som s.a.s. ”låser” in fukten i huden.

Efter fyra dagar byter jag till endast Hydroloc och så kollar vi igen läget.

Det här var helt klart inte nån piece of cake, men jag tror nog det blir bra!

Kampen mot perioral dermatit del 1

Nästan direkt efter att jag skrivit mitt senaste inlägg om perioral dermatit, kontaktade en hudterapeut mig tack vare tips av en gemensam kompis. Jessica Delst på Rebel Helsinki jobbar med medicinsk hudvård och är specialiserad på problemhud som POD, rosacea m.fl. Hon menade att min story låter klassisk och har behandlat dylika fall med goda resultat. Det viktiga med POD är att få läget under kontroll, för att den inte ska återvända pånytt, vilket den annars lätt gör.

Jessica erbjöd mig en första behandling som ett bloggsamarbete och eftersom jag insett att POD:n inte försvinner någonstans av sig själv, kände jag att jag var i akut behov av hjälp (och självklart stalkade jag lite på Jessica via Facebook och insåg att vi hade såpass många gemensamma bekanta att jag säkert kunde lita på henne…). Vi var även båda av samma åsikt att det skrivs helt lite om POD, speciellt på svenska i Finland. Det är lite okänt ännu, trots att det börjar blir mer och mer allmänt.

Förra fredagen var det dags för mitt första besök på Rebel Helsinki. Samma morgon såg utgångsläget ut så här:


Ser kanske inte så farligt ut, men huden reagerar alltid på värme och andra faktorer, så situationen lever ganska mycket. Och på nära håll ser man hur dålig huden egentligen är just kring näsan och munnen, vilket är typiskt för POD.

Jessica hade reserverat 1,5 h åt mig och där ingick en 45 min. entsymmask. Denna ansiktsmask är något mycket specifikt: Metoden heter DMK Skin Revision och känns till en början som en helt vanlig ansiktsmask som penslas på. Jessica konstaterade också att mitt dekolletage tagit mycket stryk av solen (och åldern…) och var riktigt torr, så hon passade på att behandla den i samma veva. Efter ett tag började masken stelna riktigt ordentligt och så småningom liksom pulsera, men det hör till processen. Lite småobehagligt kändes det när pulserandet anlände till halsområdet, men det lugnade snabbt ner sig.


Här kan du se en fascinerande video om vad som exakt sker under behandlingen på en vetenskaplig nivå och på Rebel Helsinkis webbsidor finns en kortare förklaring om DMK-behandlingen på finska.

Efter masken kan man under en kort tid skåda en plasmatisk effekt på huden: Små streck här och där, vilket betyder att hudcellernas syreupptagning aktiveras och slaggämnen lämnar huden (om jag förstod det rätt). Speciellt på dekolletaget syntes resultatet direkt: Den skrynkliga huden var som bortblåst och hade istället ersatts av en mjuk och len hud. Nu gäller det bara att se till att skrubba och fukta för att återupphålla resultatet.


Vet inte om jag inbillade mig, men tyckte min hud direkt hade en friskare färg (vänligen låt bli att notera min megalomaniska hormonfinne)…

Köpte med mig två produkter, som jag nu börjar med som hemvård (man känner sig så sugen på att alltid köpa allt nu genast, men ja, ni vet, jobbar på kulturbranschen och så…): 

  • Herb & Mineral – en fuktgivande och förstärkande spray som man först sprayar på ansiktet
  • Acu Crème – en kräm, som borde hjälpa mot problemhud, speciellt hud som har benägenhet att bli fet eller täppt. Krämen bör alltså användas o samband med sprayen.


Det sköna är att ha kontakt med Jessica så här utanför behandlingen, så direkt jag t.ex. noterade att min hud kändes lite knottrig och småirriterad, kunde jag konsultera henne och få bekräftat att det helt enkelt hör till processen efter behandlingen.

Min hud lär behöva DMK-behandling 3-4 ggr nu inom en intensivare period och följande gång borde ske redan inom 2 veckor efter första behandlingen. Har faktiskt ny tid bokad till nästa vecka. 

Lovar att hålla er uppdaterade om hur det hela framskrider!

Flow lördag

Förra året firade jag Flow Festival 10-års jubileum. Det är alltså en viktig tradition för mig, men i år blev det hur som helst bara endagsbiljett för mig. Valet föll på lördagen, främst pga The xx och minnet av deras magiska keikka år 2010.


När lördagen närmade sig, började även åskvarningarna samla sig. Jag har ju alltid varit rädd för åska och insett att det handlar om astrafobi. Min mamma har varit rädd för åska, så även min mormor, så det har liksom alltid varit naturligt för mig. Har därför blivit förvånad över hur sällsyn denna rädsla är, folk får tvärtom typ kicks av åska eller tycker det är mysigt och skrattar lite nedvärderande åt min ängslighet under åskväder.

Har försökt coola ner min rädsla på sistone, främst pga jag har en dotter, som jag inte vill att ska ärva min rädsla. Man bör ju respektera åskan, men behöver kanske inte vara lika rädd för den.

Det var riktigt varmt när vi kom till området, nästan en tropisk hetta och kände hur svetten bara rann. Såg lite av Pykäri på huvudscenen och sedan Silvana Imam i Black Tent.



Efter Silvana började de mörka molnen närma sig och våra kompisar sade att de skulle flytta sig till Ravintola Lämpös terass, eftersom man sedan kunde flytta sig inomhus om vädret blev sämre. Borde ha följt med dem… och var faktiskt på väg, då jag råkade träffa en bekant och blev där en stund och snackade. Vi hade lite dräglat efter Beergers burgare och eftersom deras stand var helt där brevid, stannade vi där över en urläcker burgare.


Det blixtrade på avstånd, men jag vet inte varför jag inte fick panik just då, kanske för att man inte såg något regnområde tydligt närma sig. 
Sen hände allt på sekunder: Det var som om nån satt på en dusch och vridit på en megalomanisk vindmaskin. Innan jag fick min regnrock ur väskan (och det tog inte länge) hann jag bli helt plaskvåt. Saker flög åt alla håll och folk sprang omkring som yra höns och panikskrik hördes här och där. Black Tent var närmast, så vi sprang dit. 

Väl där slog det mig hur rädd jag egentligen var och jag började gråta samtidigt som jag skakade av panik. Den egna reaktionen överraskade även mig själv! Situationen blev inte bättre av att vi snart blev evakuerade ur tältet pga det var för FARLIGT där så vi hamnade tillbaks ut bland blixtarna. En hjälplös känsla började smyga sig på mig, eftersom vi inte rymdes någonstans utan måste bara stanna ute i ovädret. Helt för jävligt. Jag var redo att ge upp, men samtidigt tänkte jag att det kanske inte var bättre att vara på hemvägen mitt i ovädret. Det enda jag kunde göra var att köpa ett glas rödvin från en bar ute, för att ens lite försöka lugna ner nerverna. 

Runtomkring mig läste jag om hur det var ”VAARATILANNE” vid scenerna och fick rapporter på WhatsApp att man varnar för att det kommer fler åskbyar och att man ska hålla sig inomhus eller så rekommenderades att vi skulle ta oss bort från området. De flesta av mina bekanta hade gett upp och lämnat området, men de hade 3 dagars biljett i motsats till oss.

Till slut rymdes vi in i vintältet och så småningom började vädret lätta och vi tog oss ut för att förflytta oss till Lämpö där våra bekanta var.


Såg Goldfrapp från terassen, som var ganska långt från scenen, men snart började det igen regna så jag förflyttade mig tillbaka inomhus. Kände mig vi det skedet ganska matt och fick inte min festivalfiilis lyft fast jag hur försökte. 


Var dock oerhört nöjd att vi stannade, för när The xx började, hade regnet slutat, vi fick plats på helt ok avstånd från scenen och jag bara njöt av den vackra stämningen, som denna trio lyckades skapa.

Lite skit smak blev det kanske, hann t.ex. inte alls undersöka det förnyade området. Men vädergudar och folks fobier kan man inte rå för och förstod att de, som var där fler dagar hade en bra fiilis av festivalen.

Tammerfors, jag gillar dig!

Har de senaste åren besökt Tammerfors främst på jobbresor och då har Musiikki&Media -kongressen och Lost in Music -festivalen pågått i staden och stämningen är kanske en annan. Men jag får varje gång känslan att oj, så jag diggar den här staden, det är någon speciell stämning som rår där och när jag under senaste året lärt känna en del Tammerforsbon kan jag bara konstatera att de är ju för fan alla supertrevliga!

En längre tid har vi även talat med Joonas om att vi borde besöka stan med Isla också, så istället för kryssning till Stockholm, beslöt vi oss för att i sommar satsa på två nätter i Tammerfors istället. Egentligen hade vi redan bokat rum på Sokos Hotel Torni i februari, men fick konstatera att vår budget inte räckte till det just då.

Men Torni var ett måste denna gång också och vi hade turen att få ett rum på 21:a våningen. Hotellet är så fantastiskt beläget, helt brevid tågstationen, fast ändå på den ”lugnare sidan” av spåret (trots att vi kom med bil) och Tullitori med sina mysiga restauranger och klubbar. Och Tammerfors är ju annars också passligt litet/stort så man kan röra sig till fots där.



Första dagen satsade vi direkt på mat i Ravintola Telakka, där jag ätit en gång tidigare. Fick sällskap en stund av min lokala kompis, vilket var extra kul.



Ett måste var det nyöppnade Muminmuseet i Tampere-talo. Pga min bakgrund i muminbranschen hade jag ju sett största delen av verken tidigare (har besökt museet som tidigare fanns i samband med biblioteket i Tammerfors), men gillade vilken värld de skapat omkring dem och gjort utställningen lite mer barnvänlig. Bilder fick man inte ta på själva utställningen men rekommenderar den varmt!



Väl inne på museets toalett insåg jag att jag satsat på en Lilla My -frisyr, trots att hon är figuren jag antagligen gillar minst i Muminberättelserna…

Från Tampere-talo traskade vi vidare till Pikku Kakkonens lekpark, där Isla trivdes en god stund och visst kände även vi oss lite nostalgiska där. 



Brevid oss forsade Tammerkoski, så vi tänkte att vi tar en snabb sväng där ännu, innan vi återvänder till hotellet och det blir dags för nattning. Överraskades dock av en regnskur, så hängde en längre stund ”Tammerkosken sillalla”, hö höh.


Väl vid hotellet råkade Joonas’ kompis ringa och han gick tillbaka till Telakka, vilket passade mig bra, eftersom jag hade planer för följande kväll. Rättvist så! Läste Koiramäki-bok åt Isla och hon slocknade ganska snabbt under denna estetiska lampa:


Själv undersökte jag hotellrummet och hittade till min stora glädje barock + tofflor! De som känner mig vet hur jag uppskattar badrockar på hotellrum.

Torsdagen spenderades huvudsakligen i Särkänniemi, dit vi åkte med turisttåget som åkte från hotellet. Praktiskt med lite Tammerfors-sightseeing samtidigt och planerade redan ta en runda med den när vi skulle åka tillbaka. Vi var framme först 14-tiden och blev snopna när det meddelades att sista tåget tillbaka åker redan 16:30. Vi var ju definitivt inte klara med Särkänniemi tills dess!

Vi tog elämysranneke åt oss alla, eftersom avsikten var att njuta av helahoiton medan vi var där. En trevlig nyhet för oss var förnyelsen av hemdjurdgården till Koiramäki, baserad på Mauri Kunnas’ klassikerböcker. Råkade även vara där passligt, så att vi hann se en föreställning med figurerna ur böckerna.


I Särkänniemi upptäckte vi också hur mycket vår flicka vuxit, längden räckte till många apparater och hon sprang modigt från apparat till apparat och bara tjöt och skrattade av njutning. Ensam vill hon dock ännu inte åka, så det blev huvudsakligen min uppgift att åka med henne – vilket jag inte alls klagar över!


Självklart måste man besöka även Näsinneula när man är i Tammerfors. Men den kändes inte alls lika magisk efter vårt hotell…

På kvällen fick jag uppleva något stort: Twin Peaks NightKlubi. Är ju ett stort fan av Twin Peaks och följer med iver med de nya avsnitten varje måndag, så blev oerhört glad när jag hörde att Klubi skulle ordna denna temakväll och att jag skulle råka vara där just då!

Stämningen var fantastisk, en screen i salen med klipp från TP, gjorda just för denna kväll för att passa musiken, röda gardiner/ridåer, gyllene spad, gran med stroboljus bakom och Wanted-skyltar med BOB.  Älskade hur folk hade satsat på klädseln (kolla bilderna på eventet!), där fanns allt från Dr. Jacoby och Log Lady till Lucy och Josie Packard. Som tur såg jag ingen BOB, men insåg att Woodsmen:en är minst lika skrämmande, och dem fanns det många av! Tur att de snälla arrangörerna höll mig sällskap, hade kunnat bli lite väl skrämmande annars. Och fick höra att min iver även boostat dem att ordna det hela. Det blev jag glad över! Det gjorde mig även glad att det var en sådan publiksuccé, på en torsdagkväll.


Fredagen var en regnig dag. Vi checkade ut ut hotellet, åt glass i hotellets Moro Sky Bar i 25e våningen, gick en sväng via Finlayson-kvarteren och åkte sedan till Ylöjärvi och hälsade på bekanta. Bra avslutning på semestern!