Att utmana sig själv

Jag är ju i princip en väldigt introvert person. Jag kan visserligen njuta av sociala tillställningar, men kan samtidigt känna mig oerhört obekväm i vissa situationer. Är kanske inte så värst verbalt begåvad, så situationer, där jag behöver prata spontant framför en större publik är situationer där jag är långt utanför min bekvämlighetszon.

På något underligt sätt dras jag ändå ibland till sådana situationer och i februari till och med två gånger! Man har ju rätt att tacka nej och jag brukar inte ha några problem med det, men ifall temat är intressant, märker jag mig ändå själv tacka ja till dessa utmanande.

Dagen innan märker jag hur ångesten börjar krypa på och jag kan stressa upp mig till helt otroliga sfärer. Blir alltid lika arg och besviken på mig själv och min reaktion, men det är ju inte så jättemycket man kan göra åt saken just i den stunden. Följden blir att stressen smyger in sig i sömnen, jag sover uselt och är skittrött dagen då det gäller. Så jobbigt!

Vilka var då situationerna i februari som åstadkom denna reaktion? Jo, först var jag med om en intervju om mitt Eurovisionsintresse och det talar jag ju som känt om gärna och hur mycket som helst. Men hade kanske föreställt det lite småskaligare än vad det slutligen var: Stor inspelningsstudio, flera kameramän, lite iscensatta situationer och så att då tala med Mikko Silvennoinen! Men han är ju bara den ljuvligaste och lyckades redan innan intervjun lugna ner mig med sitt avslappnade snack och förmågan att verka intresserad av precis allt. 45 minuter höll intervjun på och det gick ju bra till slut, trots extremt svammel emellanåt. Blir intressant att se vad som valts till det slutliga klippet som kan ses i UMK-finalen lördagen den 2.3, alltså ikväll. Spännande!

Sen den andra situationen, som jag lyckades stressa över kanske ännu mer: För några veckor sedan deltog jag i ett seminarium i Seinäjoki, som är riktat till folk som jobbar inom musikbranschen. Dagen innan avfärd fick jag lite överraskande förfrågan om jag skulle kunna ställa upp i en lekfull Alias om musikbranschen, som skulle avsluta den första seminariedagen. Jag bad om lite tid att fundera, eftersom mina första tankar var: Jag HATAR Alias och jag vet nog inte alls tillräckligt om branschen för att gå framför en stor publik på scenen av Rytmikorjaamo och skämma ut mig. Samtidigt kände jag en stor ära över att man överhuvudtaget bad mig och kände en press över att jag helt enkelt inte hade råd att tacka nej. Till slut beslöt jag mig för att tacka ja, sov uselt hela natten och hade svårt att koncentrera mig på något annat innan det hela var över. Kul var det ju, klarade mig hyfsat och fick några nya bekanta på köpet. Men usch, stressen innan var nog enorm och jag var helt slut resten av kvällen.

Annonser

Darude!?

Efter publiceringen av Finlands representant i Eurovisionerna har jag fått en del frågor om vad JAG tycker om beslutet? Så därför tänkte jag passa på att korka Eurovisionsbloggen för i vår: tadaa!

Märkte vid nåt skede av hösten/vintern att jag lite tröttnade på YLEs pantande av artisten och anade mig en fars på kommande. Har med intresse följt med diskussionerna på olika Eurovisionsforum och sett namn som Eva + Manu, Passionworks, Robin och Antti Tuisku dyka upp i ganska många diskussioner. Och känns lite som att artisterna varit med i hemlighetsmakeriet eftersom ingen lär ha nekat det helt och små tips slängts här och där. Eurovisionsfansen hade t.o.m. tagit reda på att Robin hade registrerat två engelskspråkiga låtar i Teosto, men han gjorde sin comeback som en förnyad Robin på lördagens Emma Gaala istället.

Började de sista dagarna starkt tro/hoppas på Antti Tuisku och märkte att detdär bekanta pirret av förväntan dök upp i magen igen. Någon nämnde Darude faktiskt, men trodde kanske ändå inte helt starkt på det alternativet.

Helt ärligt blev jag först positivt överraskad av Darude, men när solisten publicerades, kände jag mig smått överrumplad. Ja visst, Sebastian Rejman är ju ”edustava” som man säger på det andra inhemska, och sjunger helt ok med bra engelskt uttal, men är han kanske lite av en hasbeen? Fast kan ju funka, vem vet.

Det för mig till mitt dilemma nummer ett: Är Darude nutida och 2019, eller har han stannat i år 2000? Har ju inte precis aktivt följt med hans karriär under dessa 20 år och kan inte påstå att jag är medveten om nån annan hit än Sandstorm. Men å andra sidan är det ju som tur en såpass stor världshit som ALLA vet, Finland har nog aldrig representerats av en SÅ känd artist, så det vet man ju faktiskt inte hur det påverkar slutresultatet.

Lyssnade även på låten Moments som Darude gjort tidigare med just Sebastian Rejman (eller Reyman i detta sammanhang) och den lät helt ok faktiskt.

Foto: Anton Sucksdorff / Yle kuvapalvelu

Hör många påståenden om att Finland nu gör nåt nytt med en DJ och en manlig artist, men här måste jag vara en partypooper och konstatera: tyvärr, några har hunnit före oss, med växlande framgång. Norges JOWST feat. Alexander Walmann år 2017 hörde till mina favoriter när igen Polens Gromee med svensken Lukas Meijer som solist närmast blev en pinsam historia…

Har dock bestämt mig för att vänta med min slutgiltiga dom tills låtarna publiceras inkommande fredag. Spännande!

EDIT: Vill ännu tillägga att jag nog saknar det ursprungliga UMK-konseptet, som trollade fram artister som de unga men begåvade Seinäjoki-killarna i Softengine (vars 11:e placering lär vara Finlands bästa med nuvarande poäng- och domarsystem! Det glömmer man lätt bort!) och fina Lasse och Leena i Norma John (som kanske hade behövt ett pikilite maffigare arrangemang för att ta sig till final, men var ljuvlig på alla sätt!)! Hoppas detta nu bara är ett försök, och att vi återgår till det ”gamla nya” nästa år. Tack.

2019 – bring it on!

Från 2018 minns jag i första hand en totalt avslappnande semesterresa till Gran Canaria, där jag läste, simmade och åt gott i två veckors tid. Isla spenderade största delen av resan under vattenytan och alla njöt. Har inte på länge känt mig så avslappnad som jag gjorde efter den semester.

Sommarsemestern då! Jösses, vilket väder! Värmeböljan började då min semester började och slutade ungefär då jag återvände till jobbet. Vi unnades havsstränder utan blåalg och firade typ hela semestern antingen i havet (även sent på kvällen!) eller på en sup-bräda. Så sällsynt och så underbart! Islas simkunskaper utvecklades och hon blev helt otroligt modig, hoppade från bryggan och dök på alla möjliga sätt. Sommaren innan var så kall att den kunskapen liksom lite bromsade då.

Joonas hade tyvärr inte chans att delta i några festivaler i år, så jag fick representera själv på Sideways och Flow. Kul var det, främst pga fantastiskt sällskap. Nästa sommar vill jag gärna lägga till Uusi Tampere på festivallistan.

På jobbet lärde jag mig otroligt mycket nytt och fick ett specifikt ansvarsområde, som hjälpte mig att fokusera bättre. Jobbresorna blir roligare ju bättre man lär känna folk inom branschen och jag kan berätta er att det jobbar jäkligt fint folk inom musikbranschen.

Slutet av året kom med några dödsfall och andra tråkiga nyheter, så året fick en jäkligt illa bismak till slut. En av nyheterna kommer att påverka vår familj såpass mycket att 2019 kommer att innebära stora förändringar. Vad det rent praktiskt betyder, vet vi inte ännu helt klart, men tungt kommer det hur som helst att bli.

MEN jag tror starkt att det kommer något gott ur detta, för allt måste ha en mening, eller hur? Nu hoppas jag bara att även mina drömmar skulle kunna inse det samma och sluta plåga mig under nätterna…

Dr. Hauschka, we meet again

Ja-a, mitt senaste inlägg handlade om hur bra min hud mådde och hur jag kände att jag klarat av kampen mot perioraldermatit.

Man borde nog aldrig skriva nåt sånt, eftersom man det alltid kommer att bite you in the ass.Hösten kom och så gjorde även hudproblemen. Det är ju nog allmänt känt att huden mår sämre under hösten, när vädret plötsligt ändrar, men reagerade främst på att det varje månad under PMS uppenbarade sig stora, hormonala finnar, speciellt på hakan, men tänkte inte det hade med POD att göra.

I somras besökt jag ju Ihohoitola Lupaus men ville absolut ännu träffa Tarja, som så många utnämnt till guru när det kommer till hudproblem. Det var inte det lättaste att få tid till henne, men jag lyckades till slut och det var definitivt värt det! Somnade omedelbart bums när behandlingen började, för den slags massagen som görs under behandlingen är bara så oerhört avslappnande. Tarja menade efteråt, att det nog inte är acne som bråkar med mig, eftersom finnarna inte låg så djupt och inga talgkörtlar heller var täppta, utan att det nog helt tydligt var PODen som ännu var reaktiv och hudproblemen i själva verket orsakades av att huden är så känslig. Äsch. Inte för att acne heller är någon walk in the park, men skulle inte orka med denhär jäkla PODen längre.

Orsak vet man ju inte igen, men har ju haft rätt så stressiga perioder i höst igen, då jag sovit dåligt och känt mig ganska nere. Har inte heller varit SÅ sträng med gluten- eller sockerfri diet, som tidigare, så även det kan ha sin inverkan. Tarja funderade även på ifall min makeup foundation kunde vara orsaken. Tips tages alltså emot på bra foundation – makeup-puder funkar inte riktigt för mig, men det tycks vara det som alla trugar åt mig…

Främsta rådet var att återgå till Dr. Hauschkas produkter, som ju lugnade ner min hud när den var som värst senast. Rosenkrämen och ansiktsmasken är bekanta från tidigare, men en ny produkt är det lugnande ansiktsvattnet i glasampuller, som jag använder som kur nu och så kollar vi läget på nytt.

Lugnande ansiktsvattnet använder jag morgon och kväll, en ampull räcker till två gånger. Rosenkrämen har jag som light version, men borde inför vintern skaffa den ”tjockare” versionen, som skapar en skyddande hinna på huden inför vinterns kalla luft. Ansiktsmasken låter jag vara över natten, den lugnar även ner huden och jämnar ut hudens ton.

Som rengöring använder jag Laponie of Scandinavias Milk Cleanser, men borde även här satsa på Dr Hauschkas rengöringsemulsion för att få den kompletta effekten.

En helt magisk produkt jag förresten skaffade nyligen är Dr Hauschkas rengöringssvamp! Mitt problem har just varit att rengöringsmjölker inte varit tillräckligt effektiva när det gäller borttagning av makeup, och det känns som om jag använder alltför mycket av produkten utan att ändå få bort allt. Ändå rekommenderas ingen gel eller skum för min hud, trots att de är de effektivaste. Men med tvättsvampen är det en helt annan grej! Den går dessutom att tvätta i maskin. Perfekt!

Bör ännu nämnas att Tarja ingalunda menade att det var något fel med de produkter jag använde och kan bra återgå till dem efter min Dr Hauschka -kur. En speciell räddning i höst när min hud var som torrast var Olivia Kleins ansiktsvatten för känslig hud. Och så förstås Laponies olja, som jag redan användt ett par flaskor av!

Och mot finnar: Weledas salva mot blöjexem! Bästa grejen för känslig hud!

Kampen mot perioral dermatit – ett år senare

Det är en tid sedan jag skrivit om hur min hud mår, speciellt som jag tidigare i år var lite spänd över hur huden skulle reagera av solen och värmen. Det var ju just det som triggade sjukdomen värst förra sommaren och hösten.

I april spenderade vi två veckor på Gran Canaria och jag var i solen hela tiden, antingen i bassängen med Isla, eller så läsandes en bok. Men så jättemycket undvek jag inte solen precis. Tipsades om en fysikalisk solkräm för ansiktet av märket Medik8 och såg till att hela tiden lägga till av den i ansiktet. Tror den hjälpte enormt mycket, eftersom huden mådde super hela resan. Förutom den, använde jag Olivia Kleins Wash & Cream, Flow Cosmetics Rose Water samt Laponie Skincares produkter.

Finska sommaren är ju sen en lite annan grej. Hur man än skyddar ansiktet mot solen, börjar små POD-liknande nippor uppenbara sig, så jag sökte mig till Ihohoitola Lupaus, som jag hört så mycket varmt om av sådana, som lider av liknande hudproblem som jag. Tänkte att en rengöring kunde vara på plats så här innan semestern. Var lite besviken, över att jag inte lyckades få tid hos Tarja, som tycks vara värsta shamanen när det kommer till hudproblem, men hon rekommenderade varmt Ida, som även hon var riktigt kunnig. Kanske jag, som är lite osäker med alla hudgrejer, behöver nån som är lite mer bestämt och säger hur saker är och vad som behöver göras. Men är ändå ingalunda besviken! Somnade flera gånger, eftersom stolen var sååå skön, likaså lymfmassagen (? lymfahieronta på finska). Och fick dessutom höra att min hur var i riktigt bra skick, att jag tagit väl hand om den under det senaste året (som jag kämpat!).

Passade på att skaffa Dr. Hauschkas Soothing Intensive Treatment, som jag varit nyfiken på i över ett år redan, efter att jag läste om den på Pupulandia-Jennis blogg. Just den sprayen kan köpas endast hos kosmetologer, så därför har jag inte fått skaffat den tidigare, trots att jag tror jag skulle ha behövt den redan tidigare, då huden mådde sämre. Den används morgon och kväll som en kur under 28 dagar, så testar den just nu under semestern. Eftersom den innehåller även salt, borde den även göra susen mot finnarna.

Förutom den använder jag huvudsakligen just nu dagligen Medik8-solkrämen, en ny bekantskap Flow Cosmetics Bilberry with Refreshing Lemon Cleansing Balm, som är helt ljuvlig, samt då och då Dr Hauschkas Revitalising Mask, som jag lämnar på över natten. Masken har jag använt då och då i ett års tid och den tycks passa min hud ganska bra.

Har sett några bilder på mig själv från i år, där jag är helt utan smink och jag får faktiskt ingen ångest över att se mig själv på bild! Situationen var verkligen inte densamma för ett år sedan…

Helt perfekt är ju huden ingalunda, men låt mig få publicera några bilder från ett år tillbaka, då POD:en var som värst och ni kan se vilket utgångsläget var:

Jag har inte klarat av att publicera bilderna tidigare, självförtroendet låg så i botten och trodde aldrig jag skulle bli bra. Så ni kan tänka er att fiilisen är ganska bra just nu!

Så till er som kämpar med perioradermatit just nu: Det tar tid och det kräver en hel del jobb men det finns hopp!

Den mansdominerade rockpubliken

Igår såg jag The Breeders på Tavastia. Bändet är väl främst känd för sin 90-tals hit Cannonball, men är riktigt uppskattad inom sin genre, som väl kan kallas alternativ rock, går kanske lite mot grunge-hållet också. Hur som helst var Tavastia sådär trevligt fylld – inte slutsåld men inte heller för tom – och man märkte att många väntat på att bandet, med tvillingssyskonen Kim och Kelley Deal i spetsen skulle komma till Finland.

Hela kvällen kändes som en nostalgitripp, vissa i publiken hade grävt fram sina 90-tals pikéskjortor (ni minns när 80-tals pikéerna gjorde en liten comeback på 90-talet?) och rutiga skjortor osv och man såg att de här typerna har – precis som jag – levt sine gyllene dagar just denhär tiden.

Plötsligt reagerade jag på att en stor del av publiken var män, alltså i detta fall verkligen majoriteten. Visst brukar rockpubliken ofta domineras av män, men detta var på något sätt helt extremt och kändes extra tokigt när tre nästan 60-åriga kvinnor rockade på scenen och så är det främst män som diggar. Varför är det så?

Tänkte att det kanske är en generationsfråga och att det hoppeligen ändrat i dagens läge? Eller en sån känsla har i alla fall jag. Mindes även de otaliga hemmafesterna där jag trivdes bäst med männen och deras musikdiskussioner då kvinnorna hängde i köket och talade – I kid you not – om matlagning! Och jag dömer inte alls det att man vill prata om mat, men undrar främst varför jag alltid var ensam kvinna i dessa musikdiskussioner? Är det nån gen jag saknar? För om jag har ett stort intresse för musik men inte bryr mig så värst mycket om mat, varför skulle jag hänga vid matdiskussionen då? Detta var såklart ett grovt exempel, men detta pågick på riktig på flera fester.

Har även alltid haft känslan att jag måste kämpa lite extra för att bevisa att jag på riktigt vet något om musik och har ett intresse för även hiphop och rock, vilket mitt yttre kanske inte avslöjar. Får alltid till en början dendär skeptiska blicken typ ”vad försöker nu dendär kvinnan påstå, hon lyssnar säkert bara på Radio Nova (eller vad som är motsvarigheten till Kiss.fm nuförtiden, haha? Jag lyssnar inte…)” och först sen när jag namedroppar nåt visst bänd kan man se hur attityden ändrar och man är så småningom välkommen in i diskussionen. Men det är ju helt sjukt! Och jag tror inte att män har liknande upplevelser, det är liksom normen att män diggar rock.

Det har snackats en del på sistone om dethär med mansdominering inom musikbranschen och det har gjorts ett intressant slutarbete för LiveFin om hur t.ex. klubbkulturen inte uppmuntrar kvinnor till att spela skivor, men problemet finns nog på andra håll också. Du kan läsa mer här (på finska dock).

Jag kan känna att flickor inte heller uppmuntras till att spela i bänd t.ex. medan det känns som ett naturligt val för pojkar. Jag har ju hela mitt liv gått omkring med drömmen om att få sjunga/spela i ett bänd eller spela skivor som DJ. Och mest handlar det förstås om att idas göra något åt saken, men det är just det: alternativet har aldrig funnit lätt till hands, så då har det fått bli. Det har blivit körsång och pianotimmar istället.

Därför gör det mig extra glad att det finns sånt som Bändimuskari, där Isla ska börja i höst! Och jag tror ju att det pågår en förändring i detta, jag hoppas det i alla fall!

På fredagen ska jag se australiensiska punkbandet Hard-Ons i Klubi i Tammerfors, kan nästan slå vad om att jag kommer att höra till minoriteten bland kvinnor där också. Få se…

Favoriterna i finalen

Ovanligt nog finns många av mina stora favoriter i år bland the Big Five + värdlandet. Grämer mig bara över att man aldrig får se mer än ett litet klipp i semifinalerna, tycker även de skulle förtjäna att få höras fler än en gång, då alla andra finalister redan är bekanta låtar. Helt omöjligt på basen av klippen avgöra hur låten funkar live. Tur att de ändå finns på Youtube…

För övrigt kan jag säga att jag känner ett hopp för ESC, eftersom både Azerbadjan och Ryssland blev utan finalplats, första gången någonsin. Och de låtarna hade verkligen inte förtjänat en finalplats.

Här är mina absolut största favoriter inför lördagen, är dock medveten över att även Cypern kommer att klättra upp högt. Den är bara helt för plastig i min smak, trots att det är en catchy tune.

ITALIEN: Ermal Meta e Fabrizio Moro – Non Mi Avete Fatto Niente

Stämningen i låten förtrollade mig direkt när jag första gången hörde den. Av någon orsak såg jag videon först senare och blev otroligt rörd av den. Nu blir det bara spännande att se hur det funkar live… Verkar ju i alla fall lovande på basis av dethär klippet:

UNGERN: AWS – Viszlát Nyár

Jösses så Ungern regerade i torsdagens semifinal! Bidraget orsakade även årets första gåshud, vilket ofta brukar betyda att den låten går o vinner hela grejen… Så nu grubblar jag på om man kan vinna ESC med en dylik genre. Utan monstermasker. Jag säger ja, väldigt många säger nej. Vi får se, måste fundera lite vidare ännu.

FRANKRIKE: Madame Monsieur – Mercy

En modern poplåt som funkar bra. Blir bara emellanåt lite trött på den, så placerar den inte så högt i min lista.

MOLDAVIEN: DoReDos – My Lucky Day

Årets överraskning! Var kom denhär från? Det är ju helt bara pga scenshowen som den klättrade upp bland mina favoriter men satt helt förtrollad från början till slut!

IRLAND: Ryan O’Shaugnessy – Together

Åh, så glad jag blev över att denhär skapade en sä fin stämning live som jag hoppats! Älskar det manliga paret som dansar som i en musikal och Ryans röst är jag ganska svag för.

PORTUGAL: Cláudia Pascoal – O Jardim

Folk må säga vad dom vill om denna, men jag har gillat den från första början. Vet inte om det är språket eller vad som charmar i den. Den kanske inte placerar sig så högt, men lyssnar gärna på den.

ISRAEL: Netta – TOY

Äsch, från att ha varit min stora förhandsfavorit har den lite dalat ner på min lista, efter att ha sett den live på tisdagen. Studioversion älskar jag fortfarande och jag hoppas så innerligt att den placerar sig högt!

BUBBLING UNDER:

SLOVENIEN: Lea Sirk – Hvala, ne!

Den här fungera förvånansvärt bra live, gillade den lilla överraskningen de hade mot slutet.

BULGARIEN: EQUINOX – Bones

Diggar denna fortfarande som studioversion, men showen blev kanske lite stökig.

TYSKLAND: Michael Schulte – You Let Me Walk Alone

Tysklands Ed Sheeran. Helt kiva låt, som lär funka live. Blir nog Tysklands bästa placering på länge.