Att utmana sig själv

Jag är ju i princip en väldigt introvert person. Jag kan visserligen njuta av sociala tillställningar, men kan samtidigt känna mig oerhört obekväm i vissa situationer. Är kanske inte så värst verbalt begåvad, så situationer, där jag behöver prata spontant framför en större publik är situationer där jag är långt utanför min bekvämlighetszon.

På något underligt sätt dras jag ändå ibland till sådana situationer och i februari till och med två gånger! Man har ju rätt att tacka nej och jag brukar inte ha några problem med det, men ifall temat är intressant, märker jag mig ändå själv tacka ja till dessa utmanande.

Dagen innan märker jag hur ångesten börjar krypa på och jag kan stressa upp mig till helt otroliga sfärer. Blir alltid lika arg och besviken på mig själv och min reaktion, men det är ju inte så jättemycket man kan göra åt saken just i den stunden. Följden blir att stressen smyger in sig i sömnen, jag sover uselt och är skittrött dagen då det gäller. Så jobbigt!

Vilka var då situationerna i februari som åstadkom denna reaktion? Jo, först var jag med om en intervju om mitt Eurovisionsintresse och det talar jag ju som känt om gärna och hur mycket som helst. Men hade kanske föreställt det lite småskaligare än vad det slutligen var: Stor inspelningsstudio, flera kameramän, lite iscensatta situationer och så att då tala med Mikko Silvennoinen! Men han är ju bara den ljuvligaste och lyckades redan innan intervjun lugna ner mig med sitt avslappnade snack och förmågan att verka intresserad av precis allt. 45 minuter höll intervjun på och det gick ju bra till slut, trots extremt svammel emellanåt. Blir intressant att se vad som valts till det slutliga klippet som kan ses i UMK-finalen lördagen den 2.3, alltså ikväll. Spännande!

Sen den andra situationen, som jag lyckades stressa över kanske ännu mer: För några veckor sedan deltog jag i ett seminarium i Seinäjoki, som är riktat till folk som jobbar inom musikbranschen. Dagen innan avfärd fick jag lite överraskande förfrågan om jag skulle kunna ställa upp i en lekfull Alias om musikbranschen, som skulle avsluta den första seminariedagen. Jag bad om lite tid att fundera, eftersom mina första tankar var: Jag HATAR Alias och jag vet nog inte alls tillräckligt om branschen för att gå framför en stor publik på scenen av Rytmikorjaamo och skämma ut mig. Samtidigt kände jag en stor ära över att man överhuvudtaget bad mig och kände en press över att jag helt enkelt inte hade råd att tacka nej. Till slut beslöt jag mig för att tacka ja, sov uselt hela natten och hade svårt att koncentrera mig på något annat innan det hela var över. Kul var det ju, klarade mig hyfsat och fick några nya bekanta på köpet. Men usch, stressen innan var nog enorm och jag var helt slut resten av kvällen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s