Oktober + jag = icke sant

Här följer Cattas årliga klagovisa. Gnällvarning gäller alltså!

De som känner mig, vet att de månader jag gillar minst är april och oktober. Båda månaderna förknippas med en enorm trötthet, och trots att jag varje år är förberedd, överraskas jag varje år av trötthetens grad och varje år känns tröttheten lite värre än året innan.

Just nu är jag inne i min årliga oktobersvacka. Känner att jag kunde lägga mig och sova och vakna nåt tag i vår igen. Eller nåja, julen är ok och gillar vinter när det är som bäst, men det här oktobermörkret: fy fan!

Jag kan ju komma på ett antal faktorer som påverkar på tröttheten: Just nu är Joonas borta hemifrån pga jobbturer 10 dagar i sträck, vilket betyder att jag ensam är ansvarig för att vardagen rullar. Har ju varit ensam ganska mycket den här hösten, men detta var en extra lång putki. Jag vet, jag är fullt medveten om att det är många som fixar vardagen dagligen själva, men just nu känns det tungt. Speciellt när jag vet att det är tungt för den andra parten också, som måste vara hemifrån så mycket. Och det är tungt när barnet varje dag efter dagis frågar: ”Mamma, vad ska vi göra idag?” och jag helt enkelt inte orkar göra något annat än att gå hem och laga mat.

Den här veckan är det dessutom höstlov i Tammerfors, så det är knäpptyst på gatorna när man släpar sig och barnet till dagis i mörkret under dessa regniga och kalla morgnar som rått denna vecka. Jag kan riktigt se framför mig hur alla andra myser under varma täcken och vet att de inte behöver ta sig ut. Samtidigt postar folk bilder från sina höstlovsresor i värmen. Och det unnar jag ju dem, förstås.

Saken blev ju inte bättre av att jag blev sjuk just när Joonas åkte bort. Men trots sjukdom, måste barnet på danstimme och kalas (hade jag inte fört henne, hade hon hoppat längs med väggarna och effekten hade blivit ännu värre). Trots att jag jobbat nu i två dagar (halleluja för distansjobb!), känner jag att jag inte helt repat mig ännu.

Oroar mig lite också för att tröttheten är en följd av sommaren och det faktum att jag inte hade möjlighet att återhämta mig just alls. Vad hände under sommaren då?

– Jo, för det första flyttade vi. Och jag avundas t.ex. mina yngre kolleger som bara flyttar sådär vips, så var det gjort. Hur kan det gå så lätt? För oss tog det en evighet. Med alla lägenhetsvisningar på våren och osäkerhet och packande och allt vad det innebär. Och vi är inte ännu heller klara.

– Hann vara bara en kort stund på stugan (Joonas’ stuga alltså) och kände att jag aldrig kom ner i varv ordentligt. Hade många sköna stunder, men huvudet bara kryllade av to-do -listor, som inte ville lämna mig i fred.

– Sista veckan spenderades i Legoland och hemma i Tammerfors – otroligt intressanta och roliga men samtidigt oerhört intensiva och aktivitetsfyllda dagar utan en enda lugn stund.

– Det som skapat en mörk skugga över speciellt sommaren är att mina föräldrar tvingas sälja vår sommarstuga, stället där jag spenderat alla barndomens somrar. Dit flyttade vi när skolorna tog slut och flyttade tillbaka hem när skolorna började. Trots att jag hade mina perioder i tonåren då jag kanske inte trivdes där så bra, men det var ändå i vuxen ålder alltid min ”safe place”, dit jag kunde åka när jag behövde vila. Och det gör så ont i hjärtat att jag inte hade möjlighet att spendera just alls tid där denna sommar – den sista sommaren. Och jag sörjer över att vår situation är som den är just nu, att vi inte kunnat hjälpa t.ex. ekonomiskt och kanske räddat stället och hållit det kvar i vår släkt. Situationen kanske hade varit en annan om några år, men att det skulle råka sig just nu, när min familj råkar ut för samarbetsförhandlingar, är riktigt dålig tur.

– Islas förskolestart blev tyngre än jag väntat mig. Tur att det börjat rulla på lite bättre nu och hon börjar få vänner, men jösses, så det var tungt i början. Och länge. Gråt och ångest varje kväll och morgon.

Och bör tilläggas att jag hela hösten försökt se till att sköta om mig med sund kost, frisk luft, yogat och rört på mig (med måtta, dock). Just för att inte falla ihop. Men blir man sjuk, kan man ju inte något åt saken.

Jag drömmer just nu om ens ett förlängt veckoslut i nåt varmare och soligare land. Där jag bara skulle få koncentrera mig på en bra bok och god mat. Eller ens att få sova ut EN morgon, utan några avbrott…

En kväll med vuxet sällskap kunde göra susen också. Trots att jag älskar min dotter över allt och hon är fantastiskt sällskap just nu och gör vardagen lite lättare, men när man i över en vecka umgåtts BARA med henne, börjar man även sakna annat sällskap. Tacka vet jag en gammal god vän, som imorgon kommer på besök och stannar över natten, låter så perfekt just nu!

Det var allt för denna gången. Tack för att du orkade läsa så här långt.

Tammerfors i mitt hjärta

Efter två månader i Tammerfors (eller nåja, känner väl att jag hunnit hänga i staden bara typ en månad), inser jag att det är en ganska begränsad del av staden jag känt till från tidigare. Före mitt nuvarande jobb hade jag inte besökt staden många gånger. Och hade jag gjort det, var det ganska snabba besökt med tydliga resemål, som Särkänniemi eller Näsinneula.

Via jobbet har jag nu ganska många år deltagit i Musiikki&Media -dagarna i Tammerfors. De sker i början av oktober, då det börjar vara mörkt och kallt och området man rört sig har kretsat starkt kring järnvägsstationen, från hotellet till Torni, till någon random restaurang och så Klubi på kvällarna. När vi de senaste åren besökt Tammerfors utanför jobbet, har vi kanske utvidgat besöken till Finlayson-kvarteret och Muminmuséet men inte så mycket mer.

Så flyttade vi till Amuri, helt på gränsen till Pyynikki och en helt ny värld öppnades. Mysiga kvarter med härliga hus och orkar och nära till både Pyhä- och Näsijärvi. Är helt sjukt nöjd. Och som jag tidigare sagt: uppskattar stort att man kan gå överallt, även till centrum.

Många har kommenterat på Instagram att vi minsann undersökt staden effektivt. Men jag känner att det kanske varit nödvändigt, speciellt för Islas del, som haft det lite tungt med alla förändringarna. Tammerfors gillar hon i alla fall och har stora planer för alla som hälsar på oss…

Här följer några tips:

Arbetarmuseikvarteret i Amuri / Amurin työläismuseokortteli

Tallipiha

Tiitiäisen satupuisto

Pyynikki simstrand med omgivning (dvs där jag joggar)

Huvudbiblioteket Metso

Här trivs speciellt Isla. Och utbudet av svenskspråkiga böcker är förvånansvärt stort.

Alla ovan nämnda finns alltså helt i grannknutarna! Sen bör man inte heller missa följande:

Finlayson Art Area

Vapriikki – museicenter

3D Crush Café aka Pupukahvila

Kehräsaari

Lasten Kulttuurikeskus Rulla

Muminmuséet i Tammerforshuset

Kanske detta räcker för denna gång? Men ja, funderar du på ett resemål i Finland, ge gärna Tammerfors några dagar och ta dig lite utanför spårvagnsbyggområdskaoset i centrum, upptäck nya områden och låt dig charmas av stadens avslappnade charm!

Den tunga förskolestarten

Det jag oroade mig kanske mest för i samband med flytten var hur Isla skulle anpassa sig till den nya staden och speciellt hur förskolestarten skulle gå.

Försökte intala mig att förra bytet av dagis för tre år sedan ändå gick ganska bra och hon fick snabbt goda vänner där. Men jag var ändå förberedd på en svår början. Hade ändå inte tänkt mig att det skulle vara så här tungt och innebära så mycket gråt och ångest. Och jag förstår och känner hennes ångest och har själv gråtit en skvätt efter att hon somnat. För hjärtat brister ju när barnet försöker intala sig själv att det är ok att fira födelsedag ensam…

Förändringar lär ju bli svårare ju äldre man blir och extra svårt måste det ju vara för ett skyggt och känsligt barn att gå med i ett sammansvetsat gängs lekar. Men jag tror på denna förskola och har bra fiilis över personalen. Och det hade hur som helst varit en stor förändring framför oss, fast vi bott i Esbo, eftersom hon hade bytt till en annan skola/daghem där också nu i höst. Och vi planerade ju tidpunkten för flytten just enligt förskolestarten, trots att jobbsituationen kanske krävt att vi bott ännu ett halvt år i huvudstadsregionen.

Jag försöker förstås trösta och uppmuntra henne, men samtidigt vet jag ju att det inte tröstar just nu med att säga ”det blir nog bra” om barnet inte just nu har någon att leka med och är helt ensam. Hon har ju varit van med att leka med grannbarnen på gården och nu bor vi i ett stort höghus där vi inte har en aning om vem som bor där.

Igår fick Isla dock två kalasinbjudningar och vi kom med på föräldrarnas WhatsApp-grupp, så det är ju lite framsteg ändå.

Mitt mantra denna höst är helt tydligt: Det blir nog bra.

P.S. Vill ännu tillägga att med vårt sociala liv är inget att oroa sig för, Tammerfors har tagit både Joonas och mig emot med öppna armar och vi känner oss välkomna här.

Esbo – Tammerfors

Så gick typ två månader sedan förra inlägget och under tiden har vi hunnit flytta, ha ”semester”, gå på festival, spendera lite tid på stugan, rest till Billund och Legoland och börjat förskolan! Och som tänkas kan, är jag helt slut.

Det var nog den minst avslappnande semestern på länge, och funderar redan på när min nästa semester är. Det är inte i onödan som man säger att flytt hör till de tre mest stressande grejer man kan uppleva och jag är nog inte alls bra på det. Älskar slutresultatet och hur man har något nytt, men förra flytten är alltför färskt i minnet ännu.

Samtidigt är jag glad att vi skötte flytten under semestern, så vi hade gott om tid och Isla hade lyxen att vara på lande, där hon fick leka med kusiner och småkusiner istället för att sitta o glo på en iPad för att inte vara i vägen.

En vecka efter flytten skulle jag delta i Uusi Tampere -festivalen (en alternativ festival, som ordnas samtidigt som Tammerfest) och hade lovat inkvartera två kära kolleger under festivalen. Tror det var en bra boost att få hemmet i såpass bra skick att jag täcktes be folk dit. Samtidigt hade vi hyrt flyttlådor från Lainalaatikko, som även har kontor i Tammerfors, och eftersom de kunde hämta lådorna tidigast på måndagen, hade vi tre hela dagar + flyttdagen att få saker i skick. Därmed kunde man med gott samvete åka till lande.

Visserligen lämnar flytten och to-do -listorna inte en i drömmarna, så sömnen har varit urusel under hela sommaren… Och det märks nog nu.

Nu lever vi i en fas, då vi kunde behöva minst tre hela dagar, som vi bara kunde fixa i hemmet, så vi skulle få allt klart. Det är de där jobbiga obestämda lådorna, som vi ännu borde gå igenom och bestämma vad vi slänger och vad vi behåller. Plus en hög med lådor FULLA med CD-skivor, som vi ännu inte hade hjärta att avstå från… Och så hyllor och tavlor som man borde få på plats.

Men så har vi en tredje familjemedlem, som vi så innerligt önskar att hon anpassar sig möjligast bra till den nya orten och förskolan, så man försöker ju hitta på möjligast mycket kul program åt henne. Alltid en utmaning annars också såhär efter semestern att anpassa sig till vardagen, då det kanske inte händer så mycket.

Denhär veckan startade vardagen ordentligt och eftersom vi denna höst kommer att vara ganska mycket på tumis med Isla pga Joonas’ jobb, vill jag understryka att alla är hjärtligt välkomna till oss! Trots att mycket är på hälft, kan vi inkvartera folk ändå! Joonas och jag har ingen fara när det gäller den sociala sidan i Tammerfors, men Isla känner inte ännu riktigt nån här…

Hej Tammerfors, vi gillar dej!

För typ en vecka sedan hyrde vi en paketbil, trugade den full med grejer och körde en fredagkväll efter jobbet till Tammerfors för att söka nyckeln till vårt nya hem. Svängde via Ikea (helt en bit utanför centrum) och plockade upp en bäddsoffa, så vi skulle ha något att sova på, eftersom vi bestämt oss för att övernatta där några nätter. Bäddsoffa var även mitt ultimatum, så att vi ska kunna inkvartera gäster, nu när vi bor på en annan ort.

Isla älskade att sitta på framsätet tillsammans med oss och det var party till tonerna av hennes spellista (bl.a. Italiens Soldi från årets Eurovisioner).

Eftersom vi kom ganska sent fram, lade vi oss nästan genast när vi fått grejerna inburna och följande morgon sökte vi upp ett café med brunch, eftersom vi inte hunnit/orkat fixa någon frukost till lägenheten. When in Tampere, serverades naturligtvis musta makkara och Isla undrade smått oroat under brunchen om man ändå får ”vanliga knackorvar” i Tammerfors och började helt tydligt fundera på om det ändå var smart att flytta dit. 😀

Promenadvägen till och från caféet njöt vi av hur vi ett stenkast från oss har huvudbiblioteket, teatrar, simhall och självklart Särkänniemi. Efter 10 år i Esbo känns det ganska lyxigt, kan jag berätta er!

Eftermiddagen spenderades med ett övertrött barn, men vi fixat matbord och stolar, som vi drömt om i de 10 år vi bott ihop! Vi har ju haft Joonas’ gamla bord, som vi täckt med vaxduk och matbordsstolarna målade jag för ett antal år sedan svarta. Så det har ju varit helt okej, men samtidigt har vi funderat på nytt bord hela tiden. Skönt att veta att det väntar färdigt där i nya hemmet!

Lördagkväll promenerade jag(!) ännu till Klubi, där jag träffade lokala vänner och bekanta jag faktiskt lärt känna via jobbet och stämningen var underbar. Fick känslan att vi nog kanske är lite väntade där…

På söndagen åt vi vår första frukost i lägenheten vid vårt nya bord, härligt! Så hann vi ännu hälsa på våra vänner som flyttade till Tammerfors förra sommaren och även de bekräftade, att de inte behövt ångra sig flytten. Bra fiilis, helt enkelt!

Nu börjar den asiga fasen innan slutliga flytten, dvs sorterandet av grejer och beslutsfattande om vad som ska med och vad som ska slängas…

Nästa hållplats: Tammerfors

I sommar blir det 10 år sedan jag slog mitt pick och pack ihop med Joonas och gjorde något jag ALDRIG tänkt mig göra: flyttade från Berghäll till Esbo. Livssituationen var sådan att det aldrig blev någon kris, utan jag trivdes förvånansvärt bra i Esbo. För tre år sedan gjorde vi sedan något ingendera av oss någonsin hade tänkt sig göra: Köpte en lägenhet i ett parhus! Plötsligt hade vi en gård att sköta om, snö att skotta och vi trivdes riktigt bra med det, trots att tiden inte alltid riktigt velat räcka till. Men jag flinade ofta när jag vaknade till att jag plockade ogräs från blomrabatten med trädgårdshandskar och fick lite kicks av det. Det hade jag då inte kunnat tänka mig ens i min vilda fantasi när jag bodde i urbana Tölö eller Berghäll.

Men så händer Lifvet och man måste börja fundera på hur vi ska lösa framtiden. Det visade sig att vi båda funderat på att det skulle vara kul att pröva på att bo i Tammerfors – det verkar ju som en så mysig stad. Vi har vänner där och har lärt känna staden lite bättre under de senaste åren och charmats totalt av den. Samtidigt hade huvudstadens hektiga och stressiga stämning börjat störa mer och mer och när någon sade att promenadtakten i Tammerfors är lite långsammare, konstaterade vi att det låter helt PERFEKT!

Isla kommer annars också att gå igenom en stor förändring när hon i höst byter från dagis till förskola och hennes nuvarande kompisar kommer att börja i olika förskolor, så det är nu om någonsin vi bör prova på detta. Vi har processat tanken sedan jul och blev mer och mer övertygade om att detta är något vi bara måste göra.

Vi kommer alltså att flytta till Tammerfors i sommar!

Vi är helt sjukt ivriga över detta, hittade en härlig, nyrenoverad lägenhet som är ca. 450 m från Islas skola och vi bor på promenadavstånd till typ det mesta. De flesta vi berättat om idén har varit superivriga över tanken och varit oerhört förstående. Förvånansvärt många har i själva verket funderat själva på att flytta dit! Men visst finns det de som inte riktigt förstår vårt beslut och vi får kanske inte det stöd vi behöver just därifrån… Och det är jäkligt synd. Vi ser ju detta som en ”ny början” och det är nog exakt det vi behöver just nu.

Visst skrämmer det mig att lämna vårt stödnätverk här i huvudstadsregionen, just som vi fått byggt upp ett så bra system. Men andra har också klarat sig med barn medan föräldrarna och släktingarna bor i andra städer, så månne inte vi också kommer att göra det! Och Tammerfors är ju inte SÅ långt borta trots allt.

Jag har ju tidigare erfarenhet av att flytta till ny stad / nytt land (förre gånger in fact), men det blir ju en helt annan grej när man är en familj med barn, finns så mycket annat att ta hänsyn till.

Isla är som tur ivrig över att flytta nära Särkänniemi (!), hon var med och valde lägenhet och frågade många ggr om vi kan flytta till Tammerfors. Och det känns skönt.

Det blir nog bra. Jag har en stark känsla över att det blir bra.

Hurdant förhållande har du till Tammerfors / hur upplever du staden? Känner du någon där? Speciellt med barn i den svenskspråkiga skolan.

Nu skulle jag behöva dendär kristallkulan, tack!

Som jag i förbifarten nämnde i det tidigare inlägget, så kommer vi att flytta i sommar. Berättar med detaljer när allt blivit klart, eftersom det enda som är säkert just nu är att vi ska flytta, men vart, är lite oklart ännu. Eller vi kan ju säga att det är 80 % klart, men inget är klappat och klart ännu.

När vi flyttade till vårt nuvarande hem kändes det som att vi äntligen flyttat till vårt drömhus: Vitt parhus med egen liten bakgård, nära till havet och härliga grannar med barn, som Isla leker traditionella gårdslekar med. Med husbolagets kvinnor tränar vi ihop en gång i veckan (eller vi försöker i alla fall), går på teater, har vinkvällar och en gång i året ordnas gemensam kräftskiva. Så inte helt i onödan som stället kallas för områdets Strömsö. På vintern har jag ibland skidat från bakgården ut till havet och drömt om att göra det på sommaren med SUP-bräda också. Grannflickan brukar ibland vakta Isla, som stortrivs med henne och frågar alltid när barnvakten kommer igen. I somras planterade jag blommor, som vi skulle ha glädje av i många framtida år och i samma veva fixade vi mer dekorationsstenar till gården och förnyade mattan under dem.

Främsta orsaken till varför vi flyttade just hit var ju att blivande skolan finns helt på promenadavstånd. Vi jublade när gångbron blev klar, vilket betydde att Isla inte skulle behöva gå över just några trafikerade gator på skolvägen. De senaste två och ett halvt åren har ju dagis varit en bit i från oss och vi har bara tänkt på att SNART börjar förskolan och vägen förkortas betydligt. I samband med förra flytten (som var extremt tung, även pga samtidigt rådande stress på jobbet) sade vi också att vi ALDRIG ska flytta igen.

Men livet vill inte alltid på samma sätt. Efter att ha processat det som skett en längre tid har det nu äntligen vänt till att vi främst är ivriga över inkommande förändring. Men jag kan inte hjälpa åt att jag känner mig väldigt tudelad inför det nya. Det växlar medan iver och sorg över att vi överger den trygga omgivningen vi försökt bygga upp för oss och främst av allt för Isla. Alla tjatar om ”it takes a village to raise a child” och just nu känns det som att vi byggt ett så bra nätverk i och med att vi förutom grannarna lärt känna dagiskompisarnas föräldrar så bra. Plus att mor- och farföräldrarna bor nära oss. Och så kommer vi att lämna allt detta. Bröööl!

Är ju själv van från tidigare att byta stadsdel, stad och till och med land, men det är ju helt annat när det finns en liten människa inblandad. Tror dock tidpunkten är den den enda rätta, eftersom förskolan börjar i höst och hon ändå skulle ha en större förändring framför sig.

Och jag har på riktigt på känn att denna förändring kommer att göra gott åt hela vår lilla familj – men det skulle ju inte skada att ha dendär kristallkulan ändå som skulle bekräfta åt oss att ALLT BLIR BRA.

Och jag kommer inte ifrån det att jag kommer att sakna vårt hem, känner att jag inte liksom är helt färdig med det ännu.

Nya utmaningar

Tänkte lite uppdatera bloggen med det senaste nytt i mitt liv, eftersom det varit lite tyst här på sistone.

Hösten var extremt tung, både på jobbet och på hemmafronten. Vår sommarsemester fick ju lite av en vändning i och med att vår lägenhet såldes så snabbt, vilket ju var en bra grej. Men istället för ett par veckor på lande, blev det ett av och an körande mellan stan och lande pga bankbesök och visningar osv. Så sådär jätteavslappnad var jag ju inte, när jag återvände till jobbet, där jag plötsligt befann mig i allt för stora skor.

Det var alltså en oerhört tung höst och flytten gjorde inte saken något bättre. Först i julas började hemmet kännas som ”vårt hem” och läget började stabilisera sig. Både hemma och på jobbet. Insåg bara allt tydligare att min arbetsbild inte alls passade för en småbarnsförälder och det började kännas allt för tungt.

Innan jullovet satt jag iväg en liten önskan till ledningen vad gällde mina arbetsuppgifter och sedan en månad tillbaka jobbar jag på marknadsföringsavdelningen! Precis som jag önskade mig! Gör fortfarande liknande uppgifter (en tid framåt i alla fall) men med lite mer inriktning på marknadsföring. Och lite mer regelbundna arbetstider, vilket jag är oerhört tacksam för.

Det känns så rätt just nu! Och är så oerhört glad för att man lyssnade på mina önskemål och gjorde något åt saken. Kändes oerhört frustrerande vid ett skede när jag kände mig i så fel arbetsuppgift, samtidigt som jag älskar branschen jag jobbar med och inser att jag har ovanligt fina kolleger. 

Samtidigt påminner sommaren om sin existens, kvällarna börjar ljusna och det känns hoppfullt just nu! Det blir nog bra.

Nya glasögon fick jag ju också! Är inte helt kompis med dem ännu, så passade på att byta linser till mina gamla Ray-Bans också.

Badrumsgolvet

Det är en tid sedan mitt inlägg om att måla badrumskakel. Tidigare har vi alltså målat väggen i övre våningens badrum och golvet i nedre våningens WC. Nu var det äntligen dags för golvet i badrummet, där vi redan målat en liten plätt som finns under tvättmaskinen. 

Golvet ser grårutigt ut, men är i verkligheten mer ljusblårutigt.

I samband med Trailer Park Boys’ julshow Dear Santa, Please Go F**k Yourself på Kulturhuset, bestämde vi oss för att ta in på hotell och föra Isla till farföräldrarna. Jag tog dessutom fredagen ledig och tur var det, eftersom vi knappast hade hunnit med projektet annars. 

På fredagen tvättade vi först golvet med målartvätt och så lade vi primer av samma märke som målfärgen, dvs V33. Det luktade riktigt illa, och skulle inverka i 24h, så det var ett smart drag att övernatta på hotell, eftersom badrummet är helt vid sovrummet.

På lördagen målade vi första lagret, vilket tog ganska lång tid, eftersom vi tejpade lister o dyl, tog bort silikon osv. Efter första lagret ser det helt asigt ut och hade vi inte redan tidigare målat med samma färg, hade jag antagligen gråtit en skvätt:

Egentligen kan man redan efter 3 h måla ett nytt lager, men vi bestämde oss för att satsa på hotellets utomhuspool med bastu och målade följande lager på söndagen:

Betydligt mer tillfredställande att måla lager nr 2, äntligen såg man något resultat! Bestämde oss ändå för att måla ännu ett lager samma kväll. 

Vi tog en risk med att tejpa väggarna, för trots ”sensitive” tejp, hände detta:

Målfärgen är på det sättet ganska känsligt, att den lätt lossnar, ifall något fastnar i den. Och vi är ju medvetna över att detta kanske inte är en superlångvarig lösning, men behagar ögat betydligt bättre än det förra badrummet. Till problemet ovan hjälpte inte annat än att köpa en liten burk målfärg och måla över problemställena. 

Riktigt nöjd faktiskt med slutresultatet!

Staketprojekt

Vi har ju en egen liten bakgård som jag är superivrig över. Den hade ett pyttelitet staket och buskar som skymmer utsikten till grannarna.

Bild: Remax

Men när löven på hösten föll, kändes det plötsligt lite naket och att grannarna ser in till oss från alla håll. Så när vägg-grannarna frågade om det var ok för oss att de lät bygga ett nytt staket och ifall vi möjligen var intresserade av att delta i projektet, bestämde vi oss för att passa på.

Passligt inför hösttalko fick vi ner buskarna och följande vecka började bygget. 

Hitta Joonas!

Klart! Eller staketet bör ännu målas, men det kan man göra först på våren.

Men jag är riktigt nöjd! Ser redan en massa potential på vad man kan hänga på väggen: blommor, växter, lampor, örter osv. osv.