Kära julgubben…

Här följer Islas traditionella jul- och födisönskelista, som kommer att leva en del en tid framöver.

För det första några önskemål: INGA mjukisdjur eller Duplon, tack. Vi har tre stora lådor fulla med Duplon som hon knappt rör och nu börjar hon lite växa ur dem. Och mjukisar ryms det helt enkelt inte mer hos oss.

Några konkreta önskemål:

  • Den ofantliga Rosabel Malin Kivelä & Linda Bondestan
  • EDIT: Denhär lär julgubben eventuellt hämta… Zoomer Hedgiez, Whirl, en interaktiv igelkott. Är inte desto mer insatt men denna tycks vara hennes högsta önskemål i år.
  • Ljudböcker. Både på finska och svenska. Hon har Mamma Mu, Alfons Åberg, Pippi och Hiiren matka unten maille (som hon älskar), fler behövs. Själv säger hon att hon vill ha en saga med en prinsessa och en häst men vet inte hur realistiskt det önskemålet är…
  • Arne Alligator -skiva. Vi har bara julskivan och damen informerade just att hon skulle vilja ha en annan Alligatorskiva också.
  • En Pippi Långstrump -bok. Läser Känner du Pippi Långstrump typ varje kväll så lite omväxling skulle vara välkommet.
  • Tatu & Patu / Sixten & Blixten -bok
  • Casio elpiano/orgel – lär finnas en ganska praktisk liten och relativt förmånlig på Fazer.
  • Lego Friends – istället för Duplo kunde vi testa hur dessa funkar, stort intresse har hon för dem i alla fall. Ser bl.a. på Lego Friends på Netflix just nu.
  • Skridskor – gärna justerbara, så de går en tid framöver. Storlek 30/31 har hon just nu.
  • En babydocka ”som kan simma”. Hon har en begagnad docka, som enligt henne heter Ulla och annars är bra, men hon kan inte simma. Ok.
  • Nån vit katt, ”som man kan gå och leka med” – allt jag vet om det, tyvärr.
  • EDIT: Denna har julgubben kanske redan fixat: Sjöjungfru Barbie dvs Dolphin co-lead doll
  • Ugglis i Pyjamashjältarna är en stor favorit just nu:
  • Klädstorlek är 122 nu, skostorlek 30/31. Speciellt coola strumpor behövs, alla börjar vara för små (helst inte sådana med en massa tråd innanför, hon tycker de kliar. I don’t blame her.)
  • Annars gillar hon Shopkins, My Little Pony, Belle (från Skönheten och odjuret), Snövit, dinosaurier, skrämmande grejer (spöken, vampyrer, monster, Familjen Rysberg, spökhistorier, Mauri Kunnas’ Hui Kauhistus osv.), Minimello, prinsessor, Trolls, Minions, Koiramäen tarinat (böckerna har hon).
Annonser

Tammerfors, jag gillar dig!

Har de senaste åren besökt Tammerfors främst på jobbresor och då har Musiikki&Media -kongressen och Lost in Music -festivalen pågått i staden och stämningen är kanske en annan. Men jag får varje gång känslan att oj, så jag diggar den här staden, det är någon speciell stämning som rår där och när jag under senaste året lärt känna en del Tammerforsbon kan jag bara konstatera att de är ju för fan alla supertrevliga!

En längre tid har vi även talat med Joonas om att vi borde besöka stan med Isla också, så istället för kryssning till Stockholm, beslöt vi oss för att i sommar satsa på två nätter i Tammerfors istället. Egentligen hade vi redan bokat rum på Sokos Hotel Torni i februari, men fick konstatera att vår budget inte räckte till det just då.

Men Torni var ett måste denna gång också och vi hade turen att få ett rum på 21:a våningen. Hotellet är så fantastiskt beläget, helt brevid tågstationen, fast ändå på den ”lugnare sidan” av spåret (trots att vi kom med bil) och Tullitori med sina mysiga restauranger och klubbar. Och Tammerfors är ju annars också passligt litet/stort så man kan röra sig till fots där.



Första dagen satsade vi direkt på mat i Ravintola Telakka, där jag ätit en gång tidigare. Fick sällskap en stund av min lokala kompis, vilket var extra kul.



Ett måste var det nyöppnade Muminmuseet i Tampere-talo. Pga min bakgrund i muminbranschen hade jag ju sett största delen av verken tidigare (har besökt museet som tidigare fanns i samband med biblioteket i Tammerfors), men gillade vilken värld de skapat omkring dem och gjort utställningen lite mer barnvänlig. Bilder fick man inte ta på själva utställningen men rekommenderar den varmt!



Väl inne på museets toalett insåg jag att jag satsat på en Lilla My -frisyr, trots att hon är figuren jag antagligen gillar minst i Muminberättelserna…

Från Tampere-talo traskade vi vidare till Pikku Kakkonens lekpark, där Isla trivdes en god stund och visst kände även vi oss lite nostalgiska där. 



Brevid oss forsade Tammerkoski, så vi tänkte att vi tar en snabb sväng där ännu, innan vi återvänder till hotellet och det blir dags för nattning. Överraskades dock av en regnskur, så hängde en längre stund ”Tammerkosken sillalla”, hö höh.


Väl vid hotellet råkade Joonas’ kompis ringa och han gick tillbaka till Telakka, vilket passade mig bra, eftersom jag hade planer för följande kväll. Rättvist så! Läste Koiramäki-bok åt Isla och hon slocknade ganska snabbt under denna estetiska lampa:


Själv undersökte jag hotellrummet och hittade till min stora glädje barock + tofflor! De som känner mig vet hur jag uppskattar badrockar på hotellrum.

Torsdagen spenderades huvudsakligen i Särkänniemi, dit vi åkte med turisttåget som åkte från hotellet. Praktiskt med lite Tammerfors-sightseeing samtidigt och planerade redan ta en runda med den när vi skulle åka tillbaka. Vi var framme först 14-tiden och blev snopna när det meddelades att sista tåget tillbaka åker redan 16:30. Vi var ju definitivt inte klara med Särkänniemi tills dess!

Vi tog elämysranneke åt oss alla, eftersom avsikten var att njuta av helahoiton medan vi var där. En trevlig nyhet för oss var förnyelsen av hemdjurdgården till Koiramäki, baserad på Mauri Kunnas’ klassikerböcker. Råkade även vara där passligt, så att vi hann se en föreställning med figurerna ur böckerna.


I Särkänniemi upptäckte vi också hur mycket vår flicka vuxit, längden räckte till många apparater och hon sprang modigt från apparat till apparat och bara tjöt och skrattade av njutning. Ensam vill hon dock ännu inte åka, så det blev huvudsakligen min uppgift att åka med henne – vilket jag inte alls klagar över!


Självklart måste man besöka även Näsinneula när man är i Tammerfors. Men den kändes inte alls lika magisk efter vårt hotell…

På kvällen fick jag uppleva något stort: Twin Peaks NightKlubi. Är ju ett stort fan av Twin Peaks och följer med iver med de nya avsnitten varje måndag, så blev oerhört glad när jag hörde att Klubi skulle ordna denna temakväll och att jag skulle råka vara där just då!

Stämningen var fantastisk, en screen i salen med klipp från TP, gjorda just för denna kväll för att passa musiken, röda gardiner/ridåer, gyllene spad, gran med stroboljus bakom och Wanted-skyltar med BOB.  Älskade hur folk hade satsat på klädseln (kolla bilderna på eventet!), där fanns allt från Dr. Jacoby och Log Lady till Lucy och Josie Packard. Som tur såg jag ingen BOB, men insåg att Woodsmen:en är minst lika skrämmande, och dem fanns det många av! Tur att de snälla arrangörerna höll mig sällskap, hade kunnat bli lite väl skrämmande annars. Och fick höra att min iver även boostat dem att ordna det hela. Det blev jag glad över! Det gjorde mig även glad att det var en sådan publiksuccé, på en torsdagkväll.


Fredagen var en regnig dag. Vi checkade ut ut hotellet, åt glass i hotellets Moro Sky Bar i 25e våningen, gick en sväng via Finlayson-kvarteren och åkte sedan till Ylöjärvi och hälsade på bekanta. Bra avslutning på semestern!

Projekt ”prinsessakaka”

Redan tidigt i höst meddelade Isla att hon ska ha en ”prinsessakaka”. Gaaah, jag som inte alls står ut med prinsessiga grejer, vad sku vi hitta på? Hon fortsatte tjata om prinsesskaka, så då hjälpte inte annat än att förverkliga damens önskemål. 

Men hur göra en prinsesskaka, som samtidigt ser ut som Isla, som inte ens är så värst prinsessig av sig? Barbiekaka? Njae, inte helt ”vi”. 

Vi hade endast några prydnader klara när vi sent på fredagkväll började pyssla med kakan. Och nu måste jag lyfta hatten åt Joonas, som är drivkraften bakom kakorna varje år. Jag kommer med idéerna och han förverkligar (och jag assisterar). Och sockermassa – som jag hatar det som material! Gillar att baka, men choko och glasyr e mer min grej.

Slutresultatet blev denna:

Första dagiskalaset

I höst öppnades en ny fas i barnutvecklingen då första inbjudan till dagiskalas uppenbarade sig på Islas hylla. Hon hann gå på två kalas på förra dagiset och de var enligt traditionell modell, dvs föräldrarna lämnar barnen på kalas och kommer efter dem vid utsatt tid. Jag var dock med på båda kalasen pga Isla var en av de yngsta och ville helt enkelt inte vara ensam där.

Andra veckan på nya dagiset var det dags för första kalaset med nya dagiskompisarna. I den här gruppen är det tradition att bjuda även föräldrarna (eller i princip en av föräldrarna), vilket egentligen är ett ganska praktiskt system: en familj behöver inte vara ansvarig för en hel dagisgrupp + man lär känna föräldrarna samtidigt. Men mängden folk har varit ganska stor och dagisgruppen växer hela tiden, just nu är de väl 18 barn… 

På ett kalas räknade jag i panik antalet barn runt bordet och insåg att vi aldrig skulle fixa det, varken mängden folk eller stressen den medför. Och det viktigaste: Isla trivs helt tydligt inte i så stora folkmassor så vad är idén med det då, viktigaste är ju att HON har trevligt.

Konsulterade en kär vän med barn i skolåldern som rekommenderade att vi skulle vara dendär ”annorlunda” familjen som bjuder några barn, att det är helt ok! Och vad vet jag om det är andra som gjort så också.

Så ni gällde det bara att luska ut först vem Isla leker med mest och det är ju inte det enklaste att få reda på av en 3-åring. Eller visste ju ett par typer som hon pratade om ofta och som även dagispersonalen berättat om att hon lekte med men så fann det några bubbling under som vi inte var helt säkra på. Men vi tog chansen och valde 5 barn. Till saken hör att man inte får lämna inbjudan i barnens skåp ifall man inte bjuder alla, så då gällde det att ta reda på adresserna. 


Sen började jag spänna ifall någon alls kan komma. Vi tog även en risk i och med att kalaset var en fredag, men ville hålla det i samband med Islas officiella kalas, som var följande dag. Men så småningom började anmälningarna komma och bara en hade förhinder.


När vi nyligen var till Stockholm, satsade vi på Designtorget, Lagerhaus och Åhléns, där vi hittade en massa komiska och fina kalasgrejer.

Det var ett gäng så fina barn som satt så snällt runt bordet och lekte så fint ihop. Och som bonus sjukt trevliga föräldrar och första kalaset där jag hann tala ordentligt med andra vuxna. Tiden gick bara väl fort men pga det var fredag var det inte så farligt att det gick lite över tiden. Och lite vin & ost åt föräldrarna är aldrig fel…


Istället för kaka hade vi glass, som barnen själv fick garnera med strössel, nonpareller och såser, uppskattades stort! Ljuset fick blåsas från en muffins. Isla frågade försiktigt var hennes ”prinsessakaka” fanns, men blev nöjd när jag berättade att hon får den följande dag. 

4 år!

Hur kan det ha gått fyra år sedan jag fick min bästa födelsedagspresent någonsin?

Vår lille brunögda tjej har utvecklats till en riktigt rolig filur med just rätt slags humor. Lugn och försiktig är hon fortfarande, men hon överraskar mig gång på gång med sitt mod i situationer jag kanske hade själv gett upp. 

Ännu på sommaren och hösten kändes det tufft att resa med en 3-åring, men något har helt klart hänt eftersom vår kryssning till Stockholm förra helgen gick fantastiskt bra och hon var riktigt kul resesällskap. Även jullovet gick friktionsfritt och det kändes som att hon på riktigt uppskattade allt kring julfirande. Känns som en stor lättnad faktiskt. Är det på riktigt lättare med en 4-åring?

Året har inneburit många förändringar för henne i och med byte till stora sidan på gamla dagiset, flytt och därmed dagisbyte och oron var stor att förändringarna skulle påverka henne och nattsömnen. Som de gjort tidigare. Men hon är stolt över sitt nya rum och vill presentera det åt alla samtidigt som hon funnit sin plats på nya dagiset och fått några riktigt goda vänner där. Äntligen känns det som att man på riktigt ser Isla för den hon är och uppskattar henne på rätt sätt.

På sommaren hade vi riktigt kämpigt om kvällarna och trots protester från vissa håll, bestämde vi oss i slutet av sommaren för att pröva skippa dagssömnen. Kändes lite vemodigt eftersom det betydde att även egna chansen till lite vila under dagen därmed försvann. Lite svårt var det att få personalen på dagiset med på vårt önskemål och det meddelades alltid glatt att hon idag sovit en timme! Nej. Men i och med nya dagiset började det rulla på och hon slocknade som ett ljus varje kväll i ”normal” tid. Äntligen fick man tillbaka sin egentid om kvällarna, som även den är viktig för att själv orka.

Trots att hon är lång till sin ålder, får man ABSOLUT inte kalla henne ”stor flicka”, hon kan bli helt sjukt sårad av det. Istället har hon haft en längre fas då hon vill va ”liten flicka” och pratar jobbig bebisspråk. Argh, så frustrerande! Isla har aldrig haft någon ”kan själv!”-fas utan istället en ”kan inte!”-fas. På dagiset upplever de en slags konflikt i hur Isla rör och beter sig med stor självsäkerhet samtidigt som hon pratar otydligt och bebisaktigt. Men jag tror det är en följd av byte till stora sidan på gamla dagiset, tror det var en ganska stor ”kolaus” för henne. Ser även en utveckling mot det bättre i denna sak.

Om en vecka ordnar Isla sitt första dagiskalas. Vi beslöt oss för att vara de där jobbiga föräldrarna som inte bjuder alla i dagisgruppen (halåå, vem får 18 barn PLUS föräldrar att rymmas i sitt hem? Ganska många faktiskt…), utan bara de hon leker mest med. Isla fungerar också bäst i mindre grupp och klagar ofta på att det finns ”för mycket folk” eller att det är ”kova ääni” (=hårt ljud). Så det blir nog bra. Är själv lite spänd inför denna nya fas i hennes utveckling och hoppas alla inbjudna kan komma.

Fuerteventura

I våras frågade mina föräldrar ifall vi hade lust att hänga med på gemensam resa, i samband med mammas 75 -års dag, tillsammans med min syster och hennes son. Självklart! Vem tackar nej till en resa i oktober liksom?

Mammas önskemål var att åka till Jandía i södra Fuerteventura (dvs en av Kanarieöarna) och det var ju en bekant plats sedan förr, eftersom vi var där när Isla fyllt 1 år och några år tidigare när vi var ett relativt färskt par. Skönt med ett bekant ställe, där man vet var det lönar sig att gå ner till stranden, hur man kommer till fiskarbyn Morro Jable längs den mysiga strandpromenaden, var det lönar sig att skåda den vackra solnedgången osv. Älskar stället, eftersom det är så olikt resten av Kanarieöarna; i Jandía finns inga inkastare, utan personalen på restaurangerna kommer högst och berättar om dagens meny och sen lämnar de en ifred, vilket ändå inte utesluter god service. Uppskattar den lite ”svalare” servicen där. Hela stället är så rent, stränderna putsas grundligt dagligen och vattnet är kristallklart. Man kan spendera en hel dag med att gå längs strandkusten, vilket dock inte är så aktuellt när man reser med barn. Det enda negativa med Fuerteventura är, att det oftast blåser himla mycket där och det är inte i onödan stället kallas surfarnas paradis. I jämförelse med norra ön är Jandía betydligt lugnare, men min tidigare erfarenhet av stället är hård blåst, gul flagga, höga vågor och svala kvällar.

Så döm om min förvåning när det var 29 grader varmt när vi anlände, grön flagga dagligen och varma, ljumma kvällar! Havsvattnet var nog det varmaste jag någonsin upplevt på Kanarieöarna och jag hade kunnat guppa i de saltiga sköna vågorna i timmar. Barnen älskade det också och båda gjorde enorma framsteg i simmandet: kusinen lämnade bort hajfenan* och simmade helt själv medan två år yngre Isla lämnade bort armpuffarna och klarade sig till slut endast med hajfenan. Hon som varit ganska försiktig när det gäller vatten och tyckt mest att vattnet är så kallt. Är ju själv ett riktigt vattendjur och kände mig riktigt nöjd som mamma, när min dotter inte ville komma upp ur vattnen någonsin.

För familjen långsam var det ju en viss utmaning att hållas med i andras rytm, men när jag såg glädjen i Isla när hon fick leka med sin kusin, som hon så beundrar och hörde det konstanta skrattet, var det så värt den lilla stressen. Kände mig kanske int helt lika utvilad som efter Lanzarote i våras (som jag lovar att blogga om snart!), då Isla ännu sov låååång dagssömn, men visst behövdes denna vecka i solen enormt mycket just denna höst.

*Hajfenan ja: Märket är Swimfin och jag köpte vår från Polkuped. Eftersom jag själv blivit en duktig simmare tack vare ”kellukkeet” (sådana där gula som man hade på ryggen), istället för armpuffar, var jag urlycklig över att denna produkt funkar så bra och att Isla gillar den så mycket. Den väckte mycket uppmärksamhet och många tyskar kom fram och frågade vad det var för märke.

OLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAOLYMPUS DIGITAL CAMERAimg_0401img_0535img_0536img_0581

Dagisstart – igen

Efter sommaren bytte Isla till de äldres grupp, dvs 3-6 -åringarnas grupp. Det blev en ganska mycket större grupp och i och med vattenskada i en annan avdelning, var barnmängden speciellt om morgnarna ganska stor. Det som säkert hjälpte ganska mycket var att Islas bästa vän / pojkvän(?) också flyttade till stora sidan, trots att han inte ännu hade fyllt 3. Men ofta sade hon att hon inte ville gå till stora sidan, utan till lilla sidan. Dagispersonalen kommenterade också ibland att hon lite ”försvinner” i en så stor grupp.

Så gick vi och köpte ett nytt hem och bestämde oss för att byta dagis, trots att det var ungefär samma distans till det förra från vårt nys hem. Men tja, jag bara hade på känn att ett dagisbyte nu kunde vara aktuellt. Eftersom jag ibland känt att man kanske inte riktigt uppskattade / förstod Isla som hon är på förra dagiset, tänkte jag att det kunde vara bra att vid detta skede ta en omstart.

Frågade lite omkring mig om dagistips och detta ena daghem tipsades om här och där. Så råkade det dessutom finnas plats där och vi fick plats där nästan genast. Var på besök där hela familjen och så fick jag inbjudan till föräldramöte och fick SÅ bra fiilis av både daghemmet och föräldrarna.

Timingen hade vi kanske kunnat fundera på lite noggrannare, för nu började hon genast följande vecka efter att vi flyttat. Att det på samma sätt krävdes en mjukstart som när man är ny på dagis hade jag inte heller räknat med. Men det krävde egentligen bara att jag vi var där en stund på förmiddagen, sen sade hon glatt ”heippa!” och blev nöjt där. Första dagen var vi där bara under förmiddagen och gick tillsammans hem innan lunch.

Följande vecka började hon igen säga hur hon inte ville gå till nya dagiset och pratade om sina gamla dagiskompisar. Andra veckan på dagis blev det dags för första dagiskalaset, vilket verkade vara en tuff erfarenhet för tjejen. Det verkar som en sammansvetsad grupp och Isla berättade många gånger hur pojkarna sagt åt henne att hon inte får komma på kalaset. Hjärtat brister!

Trevligt var dock att märka att i detta dagis stannar även föräldrarna på kalaset och umgås med varandra (vin och öl bjöds!). 

Det blir nog bra ännu, men det är säkert tufft för en försiktig och känslig flicka att börja på nytt dagis mitt i terminen och det har varit en mycket trött flicka om kvällarna.