Oktober + jag = icke sant

Här följer Cattas årliga klagovisa. Gnällvarning gäller alltså!

De som känner mig, vet att de månader jag gillar minst är april och oktober. Båda månaderna förknippas med en enorm trötthet, och trots att jag varje år är förberedd, överraskas jag varje år av trötthetens grad och varje år känns tröttheten lite värre än året innan.

Just nu är jag inne i min årliga oktobersvacka. Känner att jag kunde lägga mig och sova och vakna nåt tag i vår igen. Eller nåja, julen är ok och gillar vinter när det är som bäst, men det här oktobermörkret: fy fan!

Jag kan ju komma på ett antal faktorer som påverkar på tröttheten: Just nu är Joonas borta hemifrån pga jobbturer 10 dagar i sträck, vilket betyder att jag ensam är ansvarig för att vardagen rullar. Har ju varit ensam ganska mycket den här hösten, men detta var en extra lång putki. Jag vet, jag är fullt medveten om att det är många som fixar vardagen dagligen själva, men just nu känns det tungt. Speciellt när jag vet att det är tungt för den andra parten också, som måste vara hemifrån så mycket. Och det är tungt när barnet varje dag efter dagis frågar: ”Mamma, vad ska vi göra idag?” och jag helt enkelt inte orkar göra något annat än att gå hem och laga mat.

Den här veckan är det dessutom höstlov i Tammerfors, så det är knäpptyst på gatorna när man släpar sig och barnet till dagis i mörkret under dessa regniga och kalla morgnar som rått denna vecka. Jag kan riktigt se framför mig hur alla andra myser under varma täcken och vet att de inte behöver ta sig ut. Samtidigt postar folk bilder från sina höstlovsresor i värmen. Och det unnar jag ju dem, förstås.

Saken blev ju inte bättre av att jag blev sjuk just när Joonas åkte bort. Men trots sjukdom, måste barnet på danstimme och kalas (hade jag inte fört henne, hade hon hoppat längs med väggarna och effekten hade blivit ännu värre). Trots att jag jobbat nu i två dagar (halleluja för distansjobb!), känner jag att jag inte helt repat mig ännu.

Oroar mig lite också för att tröttheten är en följd av sommaren och det faktum att jag inte hade möjlighet att återhämta mig just alls. Vad hände under sommaren då?

– Jo, för det första flyttade vi. Och jag avundas t.ex. mina yngre kolleger som bara flyttar sådär vips, så var det gjort. Hur kan det gå så lätt? För oss tog det en evighet. Med alla lägenhetsvisningar på våren och osäkerhet och packande och allt vad det innebär. Och vi är inte ännu heller klara.

– Hann vara bara en kort stund på stugan (Joonas’ stuga alltså) och kände att jag aldrig kom ner i varv ordentligt. Hade många sköna stunder, men huvudet bara kryllade av to-do -listor, som inte ville lämna mig i fred.

– Sista veckan spenderades i Legoland och hemma i Tammerfors – otroligt intressanta och roliga men samtidigt oerhört intensiva och aktivitetsfyllda dagar utan en enda lugn stund.

– Det som skapat en mörk skugga över speciellt sommaren är att mina föräldrar tvingas sälja vår sommarstuga, stället där jag spenderat alla barndomens somrar. Dit flyttade vi när skolorna tog slut och flyttade tillbaka hem när skolorna började. Trots att jag hade mina perioder i tonåren då jag kanske inte trivdes där så bra, men det var ändå i vuxen ålder alltid min ”safe place”, dit jag kunde åka när jag behövde vila. Och det gör så ont i hjärtat att jag inte hade möjlighet att spendera just alls tid där denna sommar – den sista sommaren. Och jag sörjer över att vår situation är som den är just nu, att vi inte kunnat hjälpa t.ex. ekonomiskt och kanske räddat stället och hållit det kvar i vår släkt. Situationen kanske hade varit en annan om några år, men att det skulle råka sig just nu, när min familj råkar ut för samarbetsförhandlingar, är riktigt dålig tur.

– Islas förskolestart blev tyngre än jag väntat mig. Tur att det börjat rulla på lite bättre nu och hon börjar få vänner, men jösses, så det var tungt i början. Och länge. Gråt och ångest varje kväll och morgon.

Och bör tilläggas att jag hela hösten försökt se till att sköta om mig med sund kost, frisk luft, yogat och rört på mig (med måtta, dock). Just för att inte falla ihop. Men blir man sjuk, kan man ju inte något åt saken.

Jag drömmer just nu om ens ett förlängt veckoslut i nåt varmare och soligare land. Där jag bara skulle få koncentrera mig på en bra bok och god mat. Eller ens att få sova ut EN morgon, utan några avbrott…

En kväll med vuxet sällskap kunde göra susen också. Trots att jag älskar min dotter över allt och hon är fantastiskt sällskap just nu och gör vardagen lite lättare, men när man i över en vecka umgåtts BARA med henne, börjar man även sakna annat sällskap. Tacka vet jag en gammal god vän, som imorgon kommer på besök och stannar över natten, låter så perfekt just nu!

Det var allt för denna gången. Tack för att du orkade läsa så här långt.

Den tunga förskolestarten

Det jag oroade mig kanske mest för i samband med flytten var hur Isla skulle anpassa sig till den nya staden och speciellt hur förskolestarten skulle gå.

Försökte intala mig att förra bytet av dagis för tre år sedan ändå gick ganska bra och hon fick snabbt goda vänner där. Men jag var ändå förberedd på en svår början. Hade ändå inte tänkt mig att det skulle vara så här tungt och innebära så mycket gråt och ångest. Och jag förstår och känner hennes ångest och har själv gråtit en skvätt efter att hon somnat. För hjärtat brister ju när barnet försöker intala sig själv att det är ok att fira födelsedag ensam…

Förändringar lär ju bli svårare ju äldre man blir och extra svårt måste det ju vara för ett skyggt och känsligt barn att gå med i ett sammansvetsat gängs lekar. Men jag tror på denna förskola och har bra fiilis över personalen. Och det hade hur som helst varit en stor förändring framför oss, fast vi bott i Esbo, eftersom hon hade bytt till en annan skola/daghem där också nu i höst. Och vi planerade ju tidpunkten för flytten just enligt förskolestarten, trots att jobbsituationen kanske krävt att vi bott ännu ett halvt år i huvudstadsregionen.

Jag försöker förstås trösta och uppmuntra henne, men samtidigt vet jag ju att det inte tröstar just nu med att säga ”det blir nog bra” om barnet inte just nu har någon att leka med och är helt ensam. Hon har ju varit van med att leka med grannbarnen på gården och nu bor vi i ett stort höghus där vi inte har en aning om vem som bor där.

Igår fick Isla dock två kalasinbjudningar och vi kom med på föräldrarnas WhatsApp-grupp, så det är ju lite framsteg ändå.

Mitt mantra denna höst är helt tydligt: Det blir nog bra.

P.S. Vill ännu tillägga att med vårt sociala liv är inget att oroa sig för, Tammerfors har tagit både Joonas och mig emot med öppna armar och vi känner oss välkomna här.

Esbo – Tammerfors

Så gick typ två månader sedan förra inlägget och under tiden har vi hunnit flytta, ha ”semester”, gå på festival, spendera lite tid på stugan, rest till Billund och Legoland och börjat förskolan! Och som tänkas kan, är jag helt slut.

Det var nog den minst avslappnande semestern på länge, och funderar redan på när min nästa semester är. Det är inte i onödan som man säger att flytt hör till de tre mest stressande grejer man kan uppleva och jag är nog inte alls bra på det. Älskar slutresultatet och hur man har något nytt, men förra flytten är alltför färskt i minnet ännu.

Samtidigt är jag glad att vi skötte flytten under semestern, så vi hade gott om tid och Isla hade lyxen att vara på lande, där hon fick leka med kusiner och småkusiner istället för att sitta o glo på en iPad för att inte vara i vägen.

En vecka efter flytten skulle jag delta i Uusi Tampere -festivalen (en alternativ festival, som ordnas samtidigt som Tammerfest) och hade lovat inkvartera två kära kolleger under festivalen. Tror det var en bra boost att få hemmet i såpass bra skick att jag täcktes be folk dit. Samtidigt hade vi hyrt flyttlådor från Lainalaatikko, som även har kontor i Tammerfors, och eftersom de kunde hämta lådorna tidigast på måndagen, hade vi tre hela dagar + flyttdagen att få saker i skick. Därmed kunde man med gott samvete åka till lande.

Visserligen lämnar flytten och to-do -listorna inte en i drömmarna, så sömnen har varit urusel under hela sommaren… Och det märks nog nu.

Nu lever vi i en fas, då vi kunde behöva minst tre hela dagar, som vi bara kunde fixa i hemmet, så vi skulle få allt klart. Det är de där jobbiga obestämda lådorna, som vi ännu borde gå igenom och bestämma vad vi slänger och vad vi behåller. Plus en hög med lådor FULLA med CD-skivor, som vi ännu inte hade hjärta att avstå från… Och så hyllor och tavlor som man borde få på plats.

Men så har vi en tredje familjemedlem, som vi så innerligt önskar att hon anpassar sig möjligast bra till den nya orten och förskolan, så man försöker ju hitta på möjligast mycket kul program åt henne. Alltid en utmaning annars också såhär efter semestern att anpassa sig till vardagen, då det kanske inte händer så mycket.

Denhär veckan startade vardagen ordentligt och eftersom vi denna höst kommer att vara ganska mycket på tumis med Isla pga Joonas’ jobb, vill jag understryka att alla är hjärtligt välkomna till oss! Trots att mycket är på hälft, kan vi inkvartera folk ändå! Joonas och jag har ingen fara när det gäller den sociala sidan i Tammerfors, men Isla känner inte ännu riktigt nån här…

Nästa hållplats: Tammerfors

I sommar blir det 10 år sedan jag slog mitt pick och pack ihop med Joonas och gjorde något jag ALDRIG tänkt mig göra: flyttade från Berghäll till Esbo. Livssituationen var sådan att det aldrig blev någon kris, utan jag trivdes förvånansvärt bra i Esbo. För tre år sedan gjorde vi sedan något ingendera av oss någonsin hade tänkt sig göra: Köpte en lägenhet i ett parhus! Plötsligt hade vi en gård att sköta om, snö att skotta och vi trivdes riktigt bra med det, trots att tiden inte alltid riktigt velat räcka till. Men jag flinade ofta när jag vaknade till att jag plockade ogräs från blomrabatten med trädgårdshandskar och fick lite kicks av det. Det hade jag då inte kunnat tänka mig ens i min vilda fantasi när jag bodde i urbana Tölö eller Berghäll.

Men så händer Lifvet och man måste börja fundera på hur vi ska lösa framtiden. Det visade sig att vi båda funderat på att det skulle vara kul att pröva på att bo i Tammerfors – det verkar ju som en så mysig stad. Vi har vänner där och har lärt känna staden lite bättre under de senaste åren och charmats totalt av den. Samtidigt hade huvudstadens hektiga och stressiga stämning börjat störa mer och mer och när någon sade att promenadtakten i Tammerfors är lite långsammare, konstaterade vi att det låter helt PERFEKT!

Isla kommer annars också att gå igenom en stor förändring när hon i höst byter från dagis till förskola och hennes nuvarande kompisar kommer att börja i olika förskolor, så det är nu om någonsin vi bör prova på detta. Vi har processat tanken sedan jul och blev mer och mer övertygade om att detta är något vi bara måste göra.

Vi kommer alltså att flytta till Tammerfors i sommar!

Vi är helt sjukt ivriga över detta, hittade en härlig, nyrenoverad lägenhet som är ca. 450 m från Islas skola och vi bor på promenadavstånd till typ det mesta. De flesta vi berättat om idén har varit superivriga över tanken och varit oerhört förstående. Förvånansvärt många har i själva verket funderat själva på att flytta dit! Men visst finns det de som inte riktigt förstår vårt beslut och vi får kanske inte det stöd vi behöver just därifrån… Och det är jäkligt synd. Vi ser ju detta som en ”ny början” och det är nog exakt det vi behöver just nu.

Visst skrämmer det mig att lämna vårt stödnätverk här i huvudstadsregionen, just som vi fått byggt upp ett så bra system. Men andra har också klarat sig med barn medan föräldrarna och släktingarna bor i andra städer, så månne inte vi också kommer att göra det! Och Tammerfors är ju inte SÅ långt borta trots allt.

Jag har ju tidigare erfarenhet av att flytta till ny stad / nytt land (förre gånger in fact), men det blir ju en helt annan grej när man är en familj med barn, finns så mycket annat att ta hänsyn till.

Isla är som tur ivrig över att flytta nära Särkänniemi (!), hon var med och valde lägenhet och frågade många ggr om vi kan flytta till Tammerfors. Och det känns skönt.

Det blir nog bra. Jag har en stark känsla över att det blir bra.

Hurdant förhållande har du till Tammerfors / hur upplever du staden? Känner du någon där? Speciellt med barn i den svenskspråkiga skolan.

Nu skulle jag behöva dendär kristallkulan, tack!

Som jag i förbifarten nämnde i det tidigare inlägget, så kommer vi att flytta i sommar. Berättar med detaljer när allt blivit klart, eftersom det enda som är säkert just nu är att vi ska flytta, men vart, är lite oklart ännu. Eller vi kan ju säga att det är 80 % klart, men inget är klappat och klart ännu.

När vi flyttade till vårt nuvarande hem kändes det som att vi äntligen flyttat till vårt drömhus: Vitt parhus med egen liten bakgård, nära till havet och härliga grannar med barn, som Isla leker traditionella gårdslekar med. Med husbolagets kvinnor tränar vi ihop en gång i veckan (eller vi försöker i alla fall), går på teater, har vinkvällar och en gång i året ordnas gemensam kräftskiva. Så inte helt i onödan som stället kallas för områdets Strömsö. På vintern har jag ibland skidat från bakgården ut till havet och drömt om att göra det på sommaren med SUP-bräda också. Grannflickan brukar ibland vakta Isla, som stortrivs med henne och frågar alltid när barnvakten kommer igen. I somras planterade jag blommor, som vi skulle ha glädje av i många framtida år och i samma veva fixade vi mer dekorationsstenar till gården och förnyade mattan under dem.

Främsta orsaken till varför vi flyttade just hit var ju att blivande skolan finns helt på promenadavstånd. Vi jublade när gångbron blev klar, vilket betydde att Isla inte skulle behöva gå över just några trafikerade gator på skolvägen. De senaste två och ett halvt åren har ju dagis varit en bit i från oss och vi har bara tänkt på att SNART börjar förskolan och vägen förkortas betydligt. I samband med förra flytten (som var extremt tung, även pga samtidigt rådande stress på jobbet) sade vi också att vi ALDRIG ska flytta igen.

Men livet vill inte alltid på samma sätt. Efter att ha processat det som skett en längre tid har det nu äntligen vänt till att vi främst är ivriga över inkommande förändring. Men jag kan inte hjälpa åt att jag känner mig väldigt tudelad inför det nya. Det växlar medan iver och sorg över att vi överger den trygga omgivningen vi försökt bygga upp för oss och främst av allt för Isla. Alla tjatar om ”it takes a village to raise a child” och just nu känns det som att vi byggt ett så bra nätverk i och med att vi förutom grannarna lärt känna dagiskompisarnas föräldrar så bra. Plus att mor- och farföräldrarna bor nära oss. Och så kommer vi att lämna allt detta. Bröööl!

Är ju själv van från tidigare att byta stadsdel, stad och till och med land, men det är ju helt annat när det finns en liten människa inblandad. Tror dock tidpunkten är den den enda rätta, eftersom förskolan börjar i höst och hon ändå skulle ha en större förändring framför sig.

Och jag har på riktigt på känn att denna förändring kommer att göra gott åt hela vår lilla familj – men det skulle ju inte skada att ha dendär kristallkulan ändå som skulle bekräfta åt oss att ALLT BLIR BRA.

Och jag kommer inte ifrån det att jag kommer att sakna vårt hem, känner att jag inte liksom är helt färdig med det ännu.

2019 – bring it on!

Från 2018 minns jag i första hand en totalt avslappnande semesterresa till Gran Canaria, där jag läste, simmade och åt gott i två veckors tid. Isla spenderade största delen av resan under vattenytan och alla njöt. Har inte på länge känt mig så avslappnad som jag gjorde efter den semester.

Sommarsemestern då! Jösses, vilket väder! Värmeböljan började då min semester började och slutade ungefär då jag återvände till jobbet. Vi unnades havsstränder utan blåalg och firade typ hela semestern antingen i havet (även sent på kvällen!) eller på en sup-bräda. Så sällsynt och så underbart! Islas simkunskaper utvecklades och hon blev helt otroligt modig, hoppade från bryggan och dök på alla möjliga sätt. Sommaren innan var så kall att den kunskapen liksom lite bromsade då.

Joonas hade tyvärr inte chans att delta i några festivaler i år, så jag fick representera själv på Sideways och Flow. Kul var det, främst pga fantastiskt sällskap. Nästa sommar vill jag gärna lägga till Uusi Tampere på festivallistan.

På jobbet lärde jag mig otroligt mycket nytt och fick ett specifikt ansvarsområde, som hjälpte mig att fokusera bättre. Jobbresorna blir roligare ju bättre man lär känna folk inom branschen och jag kan berätta er att det jobbar jäkligt fint folk inom musikbranschen.

Slutet av året kom med några dödsfall och andra tråkiga nyheter, så året fick en jäkligt illa bismak till slut. En av nyheterna kommer att påverka vår familj såpass mycket att 2019 kommer att innebära stora förändringar. Vad det rent praktiskt betyder, vet vi inte ännu helt klart, men tungt kommer det hur som helst att bli.

MEN jag tror starkt att det kommer något gott ur detta, för allt måste ha en mening, eller hur? Nu hoppas jag bara att även mina drömmar skulle kunna inse det samma och sluta plåga mig under nätterna…

5 år!

Nu är det ju redan lite över två veckor sedan vi fyllde år i vårt hus och det firades i ett par veckoslut.

Man blir nog lika förvånad varje år, hur kan min lilla flicka vara redan 5 år? Det känns att det skett helt otroliga förändringar i henne det senaste året och mot det bättre. Kan hända att miljöbyte i form av flytt och byte av dagis inverkat, eller så är det helt enkelt en naturlig utveckling i denna ålder.

Hon har blivit så mycket modigare: Fortfarande väljer hon noggrannt vem hon anförtror sig åt, men tröskeln är inte så hög att lita på nån. Fortfarande kan hon behöva en stund att lite kolla läget, men ganska snabbt börjar hon nuförtiden babbla med folk, speciellt om vi har gäster och hon är i en bekant miljö. Det har märkts i och med att personalen byts i ganska rask takt men hon fattar snabbt tycke för nya personer och påverkas inte lika starkt som förra året (då alltid just den person som Isla fattat extra mycket tycke för slutade eller bytte avdelning). Jag hoppas dock innerligt att detta personalbyten snart får ett stopp, för bra gör det inte åt barnen hur som helst.

På dagis har hon helt klart en bästis, som de är urgulliga med, men hon lär leka fint med de flesta barnen, även med pojkarna.

Älskar tjejens humor. Vi kan ha så roligt tillsammans och jag diggar att hon uppskattar just rätt detaljer och nyanser.

Hon älskar att dansa. På födelsedagen åkte vi på en tumiskryssning med Isla (+mina föräldrar) och discot var oerhört viktigt för henne. På ditvägen vägrade hon dansa med i koreografierna som visades men när hon väl fick freestyla, tänkte man inte få henne bort från dansgolvet och jag bara äääälskar hennes moves!

Ätandet är lite enformigt och hon är oerhört kräsen och DET bekymrar mig trots att jag vet att det inte hjälper att stressa. Det är bara oerhört irriterande. Nattkissandet är en annan grej som inte alls tycks göra framsteg, men även här litar jag på att det blir bra så fort hon är mogen för det, så gick det med dagstorrheten också. Men är bara så innerligt trött på att byta lakan om nätterna, trots att hon har nattblöja…

Igår var vi på 5-års kontroll till rådgivningen och allt var fint. Hade en ny sköterska, som var helt härlig. Var förberedd på att få höra igen vad allt vi gör fel som föräldrar, men hade istället en så skön känsla när jag gick därifrån. Precis som efter utvecklingssamtalen på dagis nuförtiden (i motsats till den ångest jag upplevde efter samtalen på förra dagiset). Bäst!

Kära julgubben…

Här följer Islas traditionella jul- och födisönskelista, som kommer att leva en del en tid framöver.

För det första några önskemål: INGA mjukisdjur eller Duplon, tack. Vi har tre stora lådor fulla med Duplon som hon knappt rör och nu börjar hon lite växa ur dem. Och mjukisar ryms det helt enkelt inte mer hos oss.

Några konkreta önskemål:

• EDIT: Denna har hon redan Den ofantliga Rosabel – Malin Kivelä & Linda Bondestan
• EDIT: Denhär lär julgubben eventuellt hämta… Zoomer Hedgiez, Whirl, en interaktiv igelkott. Är inte desto mer insatt men denna tycks vara hennes högsta önskemål i år.
• Ljudböcker. Både på finska och svenska. Hon har Mamma Mu, Alfons Åberg, Pippi och Hiiren matka unten maille (som hon älskar), fler behövs. Själv säger hon att hon vill ha en saga med en prinsessa och en häst men vet inte hur realistiskt det önskemålet är…
• Arne Alligator -skiva. Vi har bara julskivan och damen informerade just att hon skulle vilja ha en annan Alligatorskiva också.
• En Pippi Långstrump -bok. Läser Känner du Pippi Långstrump typ varje kväll så lite omväxling skulle vara välkommet.
• Tatu & Patu / Sixten & Blixten -bok EDIT: ”Detta är Finland” har hon redan
• Casio elpiano/orgel – lär finnas en ganska praktisk liten och relativt förmånlig på Fazer.
• Lego Friends – istället för Duplo kunde vi testa hur dessa funkar, stort intresse har hon för dem i alla fall. Ser bl.a. på Lego Friends på Netflix just nu. EDIT: Huset fick hon i julklapp
• EDIT: Dessa hämtar julgubben: Skridskor – gärna justerbara, så de går en tid framöver. Storlek 30/31 har hon just nu.
• En babydocka ”som kan simma”. Hon har en begagnad docka, som enligt henne heter Ulla och annars är bra, men hon kan inte simma. Ok.
• Nån vit katt, ”som man kan gå och leka med” – allt jag vet om det, tyvärr.
• EDIT: Denna har julgubben kanske redan fixat: Sjöjungfru Barbie dvs Dolphin co-lead doll
• Ugglis i Pyjamashjältarna är en stor favorit just nu:
• Klädstorlek är 122 nu, skostorlek 30/31. Speciellt coola strumpor behövs, alla börjar vara för små (helst inte sådana med en massa tråd innanför, hon tycker de kliar. I don’t blame her.). Hon använder mycket tunikor, men de flesta är helt för korta just nu åt vår långa flicka.
• Annars gillar hon Shopkins, My Little Pony, Belle (från Skönheten och odjuret), Snövit, dinosaurier, skrämmande grejer (spöken, vampyrer, monster, Familjen Rysberg, spökhistorier, Mauri Kunnas’ Hui Kauhistus osv.), Minimello, prinsessor, Trolls, Minions, Koiramäen tarinat (böckerna har hon).

Tammerfors, jag gillar dig!

Har de senaste åren besökt Tammerfors främst på jobbresor och då har Musiikki&Media -kongressen och Lost in Music -festivalen pågått i staden och stämningen är kanske en annan. Men jag får varje gång känslan att oj, så jag diggar den här staden, det är någon speciell stämning som rår där och när jag under senaste året lärt känna en del Tammerforsbon kan jag bara konstatera att de är ju för fan alla supertrevliga!

En längre tid har vi även talat med Joonas om att vi borde besöka stan med Isla också, så istället för kryssning till Stockholm, beslöt vi oss för att i sommar satsa på två nätter i Tammerfors istället. Egentligen hade vi redan bokat rum på Sokos Hotel Torni i februari, men fick konstatera att vår budget inte räckte till det just då.

Men Torni var ett måste denna gång också och vi hade turen att få ett rum på 21:a våningen. Hotellet är så fantastiskt beläget, helt brevid tågstationen, fast ändå på den ”lugnare sidan” av spåret (trots att vi kom med bil) och Tullitori med sina mysiga restauranger och klubbar. Och Tammerfors är ju annars också passligt litet/stort så man kan röra sig till fots där.

Första dagen satsade vi direkt på mat i Ravintola Telakka, där jag ätit en gång tidigare. Fick sällskap en stund av min lokala kompis, vilket var extra kul.

Ett måste var det nyöppnade Muminmuseet i Tampere-talo. Pga min bakgrund i muminbranschen hade jag ju sett största delen av verken tidigare (har besökt museet som tidigare fanns i samband med biblioteket i Tammerfors), men gillade vilken värld de skapat omkring dem och gjort utställningen lite mer barnvänlig. Bilder fick man inte ta på själva utställningen men rekommenderar den varmt!

Väl inne på museets toalett insåg jag att jag satsat på en Lilla My -frisyr, trots att hon är figuren jag antagligen gillar minst i Muminberättelserna…

Från Tampere-talo traskade vi vidare till Pikku Kakkonens lekpark, där Isla trivdes en god stund och visst kände även vi oss lite nostalgiska där. 

Brevid oss forsade Tammerkoski, så vi tänkte att vi tar en snabb sväng där ännu, innan vi återvänder till hotellet och det blir dags för nattning. Överraskades dock av en regnskur, så hängde en längre stund ”Tammerkosken sillalla”, hö höh.

Väl vid hotellet råkade Joonas’ kompis ringa och han gick tillbaka till Telakka, vilket passade mig bra, eftersom jag hade planer för följande kväll. Rättvist så! Läste Koiramäki-bok åt Isla och hon slocknade ganska snabbt under denna estetiska lampa:

Själv undersökte jag hotellrummet och hittade till min stora glädje barock + tofflor! De som känner mig vet hur jag uppskattar badrockar på hotellrum.

Torsdagen spenderades huvudsakligen i Särkänniemi, dit vi åkte med turisttåget som åkte från hotellet. Praktiskt med lite Tammerfors-sightseeing samtidigt och planerade redan ta en runda med den när vi skulle åka tillbaka. Vi var framme först 14-tiden och blev snopna när det meddelades att sista tåget tillbaka åker redan 16:30. Vi var ju definitivt inte klara med Särkänniemi tills dess!

Vi tog elämysranneke åt oss alla, eftersom avsikten var att njuta av helahoiton medan vi var där. En trevlig nyhet för oss var förnyelsen av hemdjurdgården till Koiramäki, baserad på Mauri Kunnas’ klassikerböcker. Råkade även vara där passligt, så att vi hann se en föreställning med figurerna ur böckerna.

I Särkänniemi upptäckte vi också hur mycket vår flicka vuxit, längden räckte till många apparater och hon sprang modigt från apparat till apparat och bara tjöt och skrattade av njutning. Ensam vill hon dock ännu inte åka, så det blev huvudsakligen min uppgift att åka med henne – vilket jag inte alls klagar över!

Självklart måste man besöka även Näsinneula när man är i Tammerfors. Men den kändes inte alls lika magisk efter vårt hotell…

På kvällen fick jag uppleva något stort: Twin Peaks Night på Klubi. Är ju ett stort fan av Twin Peaks och följer med iver med de nya avsnitten varje måndag, så blev oerhört glad när jag hörde att Klubi skulle ordna denna temakväll och att jag skulle råka vara där just då!

Stämningen var fantastisk, en screen i salen med klipp från TP, gjorda just för denna kväll för att passa musiken, röda gardiner/ridåer, gyllene spad, gran med stroboljus bakom och Wanted-skyltar med BOB.  Älskade hur folk hade satsat på klädseln (kolla bilderna på eventet!), där fanns allt från Dr. Jacoby och Log Lady till Lucy och Josie Packard. Som tur såg jag ingen BOB, men insåg att Woodsmen:en är minst lika skrämmande, och dem fanns det många av! Tur att de snälla arrangörerna höll mig sällskap, hade kunnat bli lite väl skrämmande annars. Och fick höra att min iver även boostat dem att ordna det hela. Det blev jag glad över! Det gjorde mig även glad att det var en sådan publiksuccé, på en torsdagkväll.

Fredagen var en regnig dag. Vi checkade ut ut hotellet, åt glass i hotellets Moro Sky Bar i 25e våningen, gick en sväng via Finlayson-kvarteren och åkte sedan till Ylöjärvi och hälsade på bekanta. Bra avslutning på semestern!

Projekt ”prinsessakaka”

Redan tidigt i höst meddelade Isla att hon ska ha en ”prinsessakaka”. Gaaah, jag som inte alls står ut med prinsessiga grejer, vad sku vi hitta på? Hon fortsatte tjata om prinsesskaka, så då hjälpte inte annat än att förverkliga damens önskemål. 

Men hur göra en prinsesskaka, som samtidigt ser ut som Isla, som inte ens är så värst prinsessig av sig? Barbiekaka? Njae, inte helt ”vi”. 

Vi hade endast några prydnader klara när vi sent på fredagkväll började pyssla med kakan. Och nu måste jag lyfta hatten åt Joonas, som är drivkraften bakom kakorna varje år. Jag kommer med idéerna och han förverkligar (och jag assisterar). Och sockermassa – som jag hatar det som material! Gillar att baka, men choko och glasyr e mer min grej.

Slutresultatet blev denna: